Hoppa till huvudinnehåll

"Någon behöver vara ansiktet för vuxenanorexin" – Maria drev ut demonen framför filmkameran

Maria Holmberg i närbild hemma i soffan.
Maria Holmberg i närbild hemma i soffan. Bild: Olof Film Yle Fem,dokumentärprogram,6512 0219 000

I tio års tid hade Maria Holmberg brottats med den demon som kallas anorexi. När hon för ett par år sedan vaknade upp på akuten insåg hon att det verkligen handlade om liv och död.

En nyårsdag för snart 15 år sedan bestämde Maria sig för att ta tag i de extra kilon hon samlat på sig under två graviditeter. Taget tog hon genom att förnuftigt börja motionera, först promenader och småningom kunde hon ta de första löpstegen.

Hon mådde bra och fick en drös charmerande kommentarer om hur snygg hon var då vikten minskat. Hon blev beroende av motionen, men också av vågen och berömmet.

Drygt tio år senare har hon åkt in och ut på sjukhuset, och hennes kropp är slut av självsvält. Hon inleder året med att städa det redan rena huset och tänker att hon är dömd till att leva med sin sjukdom.

Hösten innan har hon lämnat en plats på behandlingshem för att på egen hand försöka bli frisk.

- Det är ju inget jag rekommenderar andra att göra. Men för mig var det en stor chock hur det funkade där, det var som ett fängelse, säger Maria Holmberg idag.

- Då mycket dessutom gick på finska så blev det ett sätt för mig att slingra mig och distansera mig från sjukdomen. Känslospråket är modersmålet och den rätta vägen för mig var att åka hem och ärligt själv brottas med min demon.

Maria med sänkt blick fotad genom en vår ruta.
Maria med sänkt blick fotad genom en vår ruta. Bild: Olof Film Yle Fem,dokumentärprogram,Maria och demonen

Filmaren Jan-Olof Svarvar har följt Marias kamp. Resultatet är dokumentären Maria och demonen.

- Det var inte alls självklart att filmen skulle få ett lyckligt slut, säger Svarvar.

Det händer oss alla någon gång i livet att kroppen eller knoppen strejkar och delvis ger upp. Vägen till sjukdomsinsikt kan var kort eller lång, beroende på personlighet och symptom.

Inom kategorin ätstörningssjukdomar är brist på sjukdomsinsikt ofta ett av de tydligaste symptomen. Så var det också för Maria Holmberg, då hon som 30-plussare stegvis insjuknade i anorexi. Hon ville ju bara gå ner i vikt och må lite bättre.

Del av en film med lyckligt slut

När Maria mådde som sämst, men ännu hade en gnutta självbevarelsedrift kvar, kontaktade hon filmaren Jan-Olof Svarvar. Hon skrev om hur berörd hon blivit av hans film Tills cancern skiljer oss åt och berättade om sin sjukdom och den situation hon befann sig i.

- Jag funderade länge, minns Maria. Jag tänkte att jag kunde vara ett exempel på hur illa det kan gå om man tränar för mycket och äter för lite, att jag kanske kunde hjälpa andra på det sättet. Men det innebar samtidigt att jag skulle gå emot min demons största krav, att aldrig berätta sanningen.

Sjukdomstiden var nämligen kantad av lögner. Maria ljög, både för andra och för sig själv, om hur mycket hon åt och tränade. Undan för undan blev hon sämre och svagare, sjukskrivningarna avlöste varandra och hon hade kommit till en punkt där hon måste välja: livet utan sjukdom – eller döden?

Om filmaren skulle svara jakande ville Maria vara ärlig, men också vara del av en film med lyckligt slut.

- I de mörka stunderna ville jag många gånger ge upp och då var döden en enkel väg ut. Men då jag kom upp en liten bit så kände jag att jag inte var färdig med livet, säger hon.

- Jag vill se vad som fanns kvar att leva för. Den där cancerfilmen satte döden i min verklighet. Döden kändes plötsligt nära och fick mej att tänka till.

Jan-Olof Svarvar tog emot mejlet från Maria med en viss skepticism.

- Jag fick ganska många mejl av alla möjliga efter cancerfilmen. Den ena och den andra som berättade om sina problem och ville bli filmade, säger han.

Marias mejl slutade med meningen ”Om du inte alls är intresserad så ber dig att radera detta mejl och glömma mitt namn.”

- Jag kände bara en enda människa som skulle avsluta ett mail på det sättet och även hon lider av en ätstörning, säger Svarvar och tillägger att det kanske slumpmässiga sambandet fångade hans intresse.

Efter en första testande filmdag var han tveksam till om det kunde bli någon film, han såg att Maria dolde mycket. Redan under den andra filmdagen hände något.

- Det var på ett vårdbesök och Maria var väldigt öppen mot läkaren. Jag fick saker på film som inte ens hennes man visste om, då kände jag att det kanske kan finnas en historia här, säger Jan-Olof.

Maria och Patrik sitter i en bil, Patrik tittar på Maria.
Maria med sin man Patrik Holmberg. Maria och Patrik sitter i en bil, Patrik tittar på Maria. Bild: Olof Film Yle Fem,dokumentärprogram,6512 0219 000

Statusuppdateringar blev dagbok

För att hålla koll på vad som hände Maria, bad Jan-Olof henne skicka statusuppdateringar per sms och mejl. Utgående från dessa valde han när han åkte ut och följde henne med kameran.

Maria började skriva allt mer och det blev så småningom underlaget till den bok som kommer ut nu i dagarna i samband med Helsingfors bokmässa.

I boken, som är en form av dagbok, berättar Maria ärligt och öppet om sin sjukdom och alla dess toppar och dalar. I filmen visas det.

- Det var första gången jag har filmat en verklig panikattack när den sker, berättar Jan-Olof.

- Det har varit en stor resa för mig, att vara så tätt inpå någon som pendlar mellan liv och död, som Maria gjorde under de år vi filmade. Det är en speciell situation att följa tankarna och situationerna på nära håll.

Idag mår Maria bra och hon är inte rädd för återfall.

- Klart att risken alltid kommer att finnas där. När jag nu dessutom går ut och berättar min historia offentligt vet fler om den och det hjälper också mig att vara medveten och uppmärksam, säger hon.

Svårt att passivt se på då en människa går under

Drygt två år efter Marias mejl till Jan-Olof är nu både filmen och boken klara att nå det publika. Hon är redo att bli ett ansikte utåt för sjukdomen ätstörning hos vuxna.

- Jan-Olof påpekade det redan i början, berättar hon.

- Jag är beredd och jag ångrar inget. Någon behöver våga vara det ansiktet, för att vuxenanorexi ska bli mera okej att tala om. Jag ser fram emot att kanske kunna hjälpa andra som drabbats.

Jan-Olof Svarvar berättar att han redan från början bestämde sig för att inte vara den där flugan på väggen, som man ofta är som publikens representant då man filmar.

Svarvar gick öppet in för att låta sin röst och sina frågor bli en del av berättelsen.

- Jag gav mig in i det här med kameran i handen, men jag är inte en passiv åskådare. Det här är ju inte en dödlig hjärncancer där man vet från början hur det kommer att sluta, säger han.

- En ätstörning går att övervinna och jag skulle ha väldigt svårt att passivt se på då en människa går under bara för att filmaren förväntas vara passiv. Ett liv är alltid mer värt än formen på en film.

Text: Susanne Skata & Jan-Olof Svarvar

I klippet nedan intervjuas Maria Holmberg och Jan-Olof Svarvar i Yle Österbotten 23.10.2018.

Se dokumentären på Yle Arenan. På Yle Fem sänds dokumentären söndag 28.10.2018 kl. 22.00.

Läs också