Hoppa till huvudinnehåll

Farväl till bästa vännen – tankar i ett ingenmansland mellan liv och död

Ansikte av en hund
Ansikte av en hund Bild: Stina Sirén/Yle hund,terrier

Jag har reserverat tid till veterinären för att avliva min lilla hund. Timmarna går både för snabbt och för långsamt och tankarna rör sig i bisarra, absurda banor. Svenska Yles reporter Stina Sirén skriver om en stor oönskad livsförändring.

Det här är en ledsam text men kanske det kan trösta någon annan som har varit tvungen att fatta det svåra beslutet.

Jag vill att tiden ska gå så att det hela är över, ändå vill jag desperat ha henne kvar lite till, ja helst tre fyra år, men jag vet ju att det inte är möjligt.

Bisarra tankar som jag aldrig annars har behov av att tänka kommer till mig och de gör ont. Men just i den här mycket speciella situationen mellan liv och död är de helt logiska och vore konstiga att inte uttala.

Sista gången

Är det sista gången vi går på den långa promenaden? Lönar det sig att borsta hennes tänder?

Vi måste borsta så att du inte blir en gammal tandlös gumma, brukar jag säga.

Men nu ska hon ju inte bli gammal.

Nej, inte störta fram till matskålen innan jag ger tecken att du får börja äta!

Aj, hon behöver ju inte lära sig något nytt mera.

Vad är det du hittar på marken, inte äta, det kan vara farligt.

Javisst ja. Kanske det inte har så stor betydelse nu.

Vad göra med alla saker?

Och praktiska saker slår mig. Jag behöver inte längre ha några hundrastningskläder. Vad ska jag hänga på krokarna i tamburen där hennes koppel och kakipåsarna nu hänger?

Ska jag ha kvar de skyddande pläderna på stolarna och soffan i vardagsrummet? Vad göra med dynorna hon brukar sitta på då hon vill titta ut genom fönstret. Åtminstone behöver jag inte längre minnas att dra upp spjälgardinerna en aning varje dag så hon når att titta ut.

Jag skulle ha tid att dammsuga i dag, men kommer att tänka på att jag skjuter upp det. För snart finns ingen liten hund mera som kan bli rädd.

Andra tankar får tårarna att rinna till: Ingen matskål eller vattenskål i köket. Ingen liten nos i dörrspringan då jag kommer hem från jobbet. Ingen liten snusande lurvig sak i fotändan i sängen på natten.

Från platsen under sängen där hon sover hör jag de bekanta små gnällen och till och med skallen då hon tydligen drömmer att hon springer. Jag brukar småle, men nu blir jag bara sorgsen. Vad jag kommer att sakna det ljudet.

Vill minnas

Jag tittar på henne, hon måste undra varför jag har glott på henne hela dagen. Men jag vill ju minnas. Jag stryker och stryker över pälsen och försöker få händerna att minnas hur den varma hundkroppen känns.

Jag vill sitta och titta på dig hela natten, säger jag.

Och nästan så blir det. Jag ligger och tittar på henne där i fotändan. Vill inte blunda för jag vet att hon inte är där i morgon natt.

Månen skiner in på oss och hennes vita päls syns så tydligt.

Man sover inte gott då man vet att hundens sista dag är kommen. Jag försöker ändå tänka på "nuet". Vi är här och nu, fortfarande en liten stund. Jag försöker att inte tänka på morgondagen. Men det går inte så bra.

Hundkärlek

Ingen mänsklig vän är så trogen, fördragsam och förlåtande som en hund. Vill man vara riktigt högtravande kan man citera ur kärlekens höga visa.

Kärleken är tålmodig och god....allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Få människor lever upp till det. Hundarna gör det.

Trixi konstaterades ha en växt i urinblåsan som sannolikt hade förgrenat sig till urinledarna. Operation var inte möjlig. Hon blev åtta och ett halvt år gammal.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes