Hoppa till huvudinnehåll

När Eva Hietanens man blev sjuk bad hon och hennes bönevänner för honom i mera än ett år, och sedan dog han - "Då borde jag väl ha tappat min tro?"

Eva Hietanen
Eva Hietanen är pensionerad bibliotekarie och mamma till fyra barn. Eva Hietanen Bild: Yle/Antti Kuusiniemi Bön,konst

När Eva Hietanens man blev sjuk bad hon och hennes bönevänner för honom i mera än ett år, och sedan dog han.

- Jag är kanske naiv, säger Eva. Men jag trodde hela tiden att han skulle bli frisk.

- Om man ber för att någon ska bli frisk, så måste man ju också våga tänka att det blir så.

Samtidigt upplever Eva att det största i livet är osynligt och omöjligt att kontrollera, men att man kan närma sig den biten av verkligheten just genom att be.

Även då det inte är lätt, för bönen bjuder också på vissa hinder.

Konsten att be

Förutom att det inte finns några garantier då det gäller resultatet, så kan man till exempel bli självmedveten om man ber i grupp, som Eva blev på ett läger för många år sedan.

Då det var hennes tur att be högt inför andra tänkte hon mera på hur hon själv lät, än på den mänska som hon bad för. Vissa gånger kunde hon också känna sig stolt över sitt uppträdande.

- Och efteråt undrade jag ibland om bönen gått bra eller dåligt, som om den varit en prestation, säger Eva.

Men enligt Eva handlar bön alltså om något helt annat. Att be är en slags överlåtelse som man själv ska lägga sig i så lite som möjligt, samtidigt som man ändå uttrycker sig.

Hon jämför det med skapandet, där det inte heller går att vara både kreativ och analytisk samtidigt.

Fönster och utsikt på Eva Hietanens villa
För att kunna skapa måste man först våga kasta sig ut i något okänt, säger Eva. Och man får inte iaktta sig själv för mycket medan man håller på. Fönster och utsikt på Eva Hietanens villa Bild: Yle/Antti Kuusiniemi Bön,saknad

Enligt Eva kan ett kritiskt öga också vara viktigt, men inte i det kreativa skedet.

- Det finns olika skeden i skapandet, säger hon. Och kreativitet och analys ska inte blandas ihop för mycket, för då stör de varann.

Eva ville kunna skriva, men det låste sig

Själv hade Eva författardrömmar redan som barn, och som ung ville hon flytta bort från Österbotten, till platser där det fanns mera kultur och där hon kanske kunde bli berömd.

- Det är väl många unga mänskors dröm, säger Eva. Att bli något som andra ser upp till.

- Men jag förstod samtidigt att jag aldrig kunde bli författare. Helt enkelt därför att jag inte kunde skriva.

Eva Hietanen
Jag ville skriva intressanta, spännande historier, berättar Eva. Men jag kunde inte hitta på något att skriva om, jag var inte kreativ, så det blev alltid ganska enkelt och kort. Eva Hietanen Bild: Yle/Antti Kuusiniemi döden,Bön,Liv

Eva upplevde ändå att litteraturen gav henne mycket, så när hon träffade sin blivande man Mischa hade hon redan varit bibliotekarie i många år.

De träffades på Myrbergsgården i Vörå, där Mischa regisserade den första sommarteatern som Eva varit med i.

- Och den upplevelsen blev som en stor förvandling för mig, säger Eva.

- Då Mischa lärde mig att uttrycka alla de där känslorna som tillhörde min roll, som ilska, längtan och förtvivlan, så blev hela jag plötsligt så mycket mera än jag hade varit innan.

Och även om Eva beskriver förälskelse som ett sjukdomstillstånd där ingen drabbad kan se nyktert på tillvaron, så ledde förälskelsen i Mischa till ett förhållande där Eva kunde växa.

- Det var viktigt för honom att jag var stark och att jag kände att jag gjorde något värdefullt.

- Han lyssnade på mig och det fick mig att förstå vad jag tyckte och tänkte om olika saker, och så småningom lärde jag mig också att uttrycka det på ett bra sätt.

Del av ett bönerum
Med tiden började Eva Hietanen skriva både sånger, böcker och pjäser, och vid sidan om bönen är det skrivandet som hjälpt henne bäst i sorgen efter Mischa. Del av ett bönerum Bild: Yle/Antti Kuusiniemi förbön

- Det kan vara tungt att skriva, säger Eva. Jag tänker nej, jag orkar inte. Men så gör jag det ändå och det börjar flöda. Och det är först när jag skriver som jag förstår vilka aningar jag har haft.

- Det hjälper mig att tänka klarare.

Eva hade trott att livet utan Mischa skulle bli både nattsvart och hemskt, men istället har hon känt en överraskande frid, mitt i sorgen.

- Därför tror jag också att han har det bra, säger hon. Och jag tror att han är nånstans, att han fortfarande finns. Och jag hoppas att han är hos Gud.

Eva Hietanen läser i en trädgårdsgunga
"Jag är mera van vid att prata med en osynlig Gud än med en osynlig man. Jag tröstar mig med mat, en bok, ett program på nätet, en sudoku. Men det där manliga som jag inte kan definiera. Jag vet inte vad det är, men jag vet att jag saknar det. Det är så mycket mer än det fysiska, men det är också det. Jag saknar din röst, dina händer, ditt skratt. Tanken, den var annorlunda än min. Viljan, kraften, lusten. Humorn. Tydligheten. Ja, tydlighet fick jag lära av dig. Att ja är ja och nej är nej." (Utdrag ur Eva Hietanens dagbok om saknaden efter Mischa.) Eva Hietanen läser i en trädgårdsgunga Bild: Yle/Antti Kuusiniemi läsare,Gunga

Se programmet "Den fridfulla sorgen" måndagen 29.10.2018 klockan 18.30 på Yle Teema Fem, eller på Arenan:

Läs också

Tro

Nyligen publicerat - Tro