Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Bohemian Rhapsody - rocklegenden Freddie Mercurys och Queens historia som barnvänligt tillrättalagda memoarer

Queen live, scen ur filmen Bohemian Rhapsody.
Gwilym Lee som Brian May och Rami Malek som Freddie Mercury. Queen live, scen ur filmen Bohemian Rhapsody. Bild: Alex Bailey. Queen,Bohemian Rhapsody

Bohemian Rhapsody är filmprojektet där den tänkta huvudrollsinnehavaren hoppade av, och regissören inte orkade ända fram. Men nu är filmen här. Bra jobb av Rami Malek som Freddie, men manuskriptet smakar papper och musiken får liv först i slutet av filmen.

Kanske lovar man för mycket.

”Det enda mer extraordinära än deras musik, är hans historia”, lyder filmens slogan. Ändå finns det inget extraordinärt i filmbygget, och framför allt är man inte trogen Queens grundidé som den formuleras i filmen; ”Vi följer inga förutbestämda formler”, konstaterar filmens Brian May då skivbolag försöker styra in gruppens musik mot radiospellistors smala ramar.

Filmen Bohemian Rhapsody smakar däremot just förutbestämd och förutsägbar. Alla vassa kanter är bortslipade, och så ”extraordinär” som Freddie Mercurys historia ändå var, är det synd att man valt den barnvänliga tillrättalagda versionen.

Själv hade jag ändå kunnat förlåta mycket av det, om man som motvikt hade lyckats blåsa liv i filmens musik. Men mera om det senare.

Scen ur filmen.
Rami Malek som Freddie Mercury. Scen ur filmen. Bild: © 20th Century Fox/New Regency. Bohemian Rhapsody

Live Aid 1985 som start och slutpunkt

Londonbandet Queen grundades 1970 och växte småningom till historiens allra bäst säljande rockgrupper, man räknar med över 200 miljoner sålda album. Låtar som We will rock you och We are the champions lär dessutom vara bekanta för, ja, mer eller mindre alla, och Freddie Mercury själv hör till rockhistoriens absolut mest kända frontfigurer – den blyga homosexuella invandrarkillen som hörde till rockvärldens första AIDS-offer.

Mercurys sjukdomshistoria lämnas för all del så gott som helt utanför filmen. Som start och slutpunkt för filmen har man istället valt den jättelika Live Aid-konserten 1985, där ”alla” viktiga artister uppträdde, och där Queen gjorde en bejublad comeback efter Mercurys inte så lyckade soloartistår.

Queen på Live Aid 1985. Scen ur filmen.
Ett återskapat Wembley, drygt 30 år efter den verkliga Live Aid-konserten. Queen på Live Aid 1985. Scen ur filmen. Bild: © Twentieth Century Fox Film Corporation. Bohemian Rhapsody

Annars går man igenom Mercurys historia kronologiskt, allt från 1970 och hans tråkiga jobb som flygfältspersonal i London och problematiska hemmaförhållanden där han protesterar mot pappans krav på traditioner.

Hans föräldrar hade sina rötter i Indien, men själv växte han upp på Zanzibar och i Indien, tills han som 16 flyttade med familjen till England där han inte precis kände sig hemma. Han var ju på alla sätt fel; hans tänder sticker ut, hans icke-vita hud väcker oönskad uppmärksamhet. Och så blir filmen i hög grad en historia om hur en kille som inte känner sig hemma någonstans desperat jagar en utväg.

Den hittar han på scenen.

Det gäller inte bara Mercury, utan hela bandet. Som gitarristen Brian May uttrycker det i filmen när bandet 1975 så bestämt vill ha Bohemian Rhapsody som singel (6 minuter lång, då radion vanligen vägrade spela singlar som var längre än 3 minuter); ”vi är fyra missanpassade som spelar för andra missanpassade”.

Sådana oneliners är filmen fylld av, statements som då de blir för många gör manuskriptet både övertydligt och klumpigt och får dialogerna att smaka papper så gott som filmen igenom. Då hjälper det inte ens att skådespelarna gör ett gediget trovärdigt jobb – speciellt Rami Malek (känd för sin roll som Mr. Robot) som Mercury är riktigt bra. Han gestaltar bestämt men ändå försiktigt killen som är blyg och osäker utanför scenen, men agerar världshärskare då han förvandlas till artisten.

Livesekvenserna får allt för sällan liv

Som musikälskare är jag ändå mest besviken på hur filmen gestaltar Queen live. Skådiskvartetten är för all del tillräckligt lika sina förebilder, och man har jobbat bra med att återskapa bandets visuella uttryck, allt från kläder och spelstil till rörelsemönster. Ändå får livesekvenserna liksom aldrig liv.

Det är omöjligt att inte jämföra med färska A Star is Born, där jag imponerades av hur regidebutanten Bradley Cooper och hans team lyckades jaga fram den hetsigt laddade livestämningen på ett sätt som smakade på riktigt.

I Bohemian Rhapsody finns inte mycket av det, och det har inte ens att göra med att Freddie-gestaltens liveröst är ett hopkok av tre sångröster; original-Freddie, en ”röstmässig dubbelgångare”, och Rami Malek själv.

Problemet handlar om att livesekvenserna inte känns på riktigt, och att man dessutom aldrig vågar ge dem tillräckligt med tid. Den stort uppslagna första USA-turnén gestaltas mest via en mängd ”thank you den ena och den andra staden”-vrål, utan att en enda låt skulle framföras i sin helhet.

Istället ges mycket utrymme åt äventyr i inspelningsstudion, scener som blir hela filmens mest underhållande. Då blir det lössläppt, lite bråkigt, lite perfektionistiskt, och på ett fungerande sätt informativt.

Då allt ännu är bra. Queen-killarna sjunger bakgrunden till jättehiten Bohemian Rhapsody.
Låten Bohemian Rhapsody sjungs fram i studion. Då allt ännu är bra. Queen-killarna sjunger bakgrunden till jättehiten Bohemian Rhapsody. Bild: © 2018 Twentieth Century Fox FIlm Corp. Bohemian Rhapsody

Däremot får man vänta två timmar på att livemusiken ska ta eld. Det sker då vi i slutet av filmen återvänder till Live Aid-konserten på Wembley i London.

Wembley-miljön 1985 byggdes upp på nytt

Scenen är en exakt kopia av Live Aid-scenen, uppbyggd på ett övergivet flygfält. Tillsammans med ett par hundra digitala artister har man sedan med hjälp av gamla fotografier och minnesbilder återskapat konsertmiljön Wembley, inklusive livestämningen.

Men också där vågar man ändå inte fullt ut lita på musikens kraft. Det skulle räcka med att hålla kameran vid bandet och den så energiska Rami Malek som gör ett riktigt bra jobb då han gestaltar Freddie Mercurys oerhörda liveenergi. Istället klipper man hysteriskt ofta in närbilder på extatisk publik, på tårfyllda backstagevänner, eller pubpublik som klappar takten.

Det blir som manuset; övertydligt på ett sätt som sänker stämningen, som om man så desperat ville vara säker på att alla ska förstå hur stort och viktigt bandet var för den samtida publiken.

För barnvänlig film?

Ett kapitel för sig är hur Freddie Mercurys homosexualitet och extatiskt utflippade fester görs, det kunde vara värt en helt egen artikel.

En ensam Freddie Mercury. Scen ur filmen.
En ensam Freddie Mercury. Scen ur filmen. Bild: Twentieth Century Fox. Bohemian Rhapsody

Kanske har det att göra med att man valt att göra filmen så barnvänlig som möjligt - i Finland har filmen ingen åldersgräns. Nu får de oerhört fantasieggande utsvävande festerna inte mycket plats, utflykterna till gaybarer mest bara antyds, och man är också övertydlig med att beskriva Mary Austin (som förblev en nära vän också efter att deras förhållande tagit slut) som hans ”enda riktiga kärlek”, samtidigt som Jim Hutton (som Freddie hade ett mångårigt förhållande med under sina sista levnadsår) beskrivs som ”den riktiga vännen”.

På något sätt känns det som om man aldrig vågat, eller fått, berätta Freddie Mercurys historia fullt ut. Det sägs att Queen-gitarristen Brian May vakat över manuskriptet som en hök, det sägs att han tvingat in en större roll för bandet. Och så vacklar man mellan att på riktigt gräva djupt i historien om ”killen som kämpar med att vara någon annan än den han på riktigt är”, och att bara rakt upp och ner bildsätta rocklegenden Queens historia.

Live Aid blir hur som helst en praktfylld final. Då smakar det äntligen rocknroll.

Freddie Mercury dog sex år efter Live Aid-konserten av en lunginflammation, som hans AIDS-sjuka kropp inte orkade kämpa emot. Först dagen innan hade han officiellt bekräftat att han bar på AIDS. Han blev 45 år gammal.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje