Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Tydligt på gränsen till det övertydliga – i Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern är den strama stiliseringen både en dygd och en börda

Foto från Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern.
En hustru, en man och en älskare. På bilden Mikko Makkonen som Bill, Linda Zilliacus som Maria och Niklas Häggblom som Hermann i Lilla Teaterns uppsättning av Maria Brauns äktenskap. Foto från Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern. Bild: Cata Portin Lilla Teatern, Helsingfors,Maria Brauns äktenskap,Linda Zilliacus,Niklas Häggblom,Mikko Makkonen

Regissören Cilla Backs styrka har alltid varit förmågan att avslöja och förvandla mänskliga drivkrafter och maktförhållanden till slagkraftiga bilder. Dem finns det gott om också i den här uppsättningen men samtidigt har Fassbinders mångbottnade samhällsallegori krympt till en rätt schematiskt tecknad skiss.

Rainer Werner Fassbinders film från år 1979 utspelar sig under efterkrigsåren och skildrar egentligen två utvecklingslinjer parallellt. Som åskådare inser vi rätt snart att Maria Brauns målmedvetna klättring uppåt på samhällsstegen inte bara är hennes egen utvecklingshistoria, den är också en metafor för det så kallade tyska undret.

Radiorösten som i filmens början entonigt räknat upp namnen på saknade soldater har i slutet bytts ut mot en sportkommentators segerrusiga vrål: ”Tyskland är världsmästare!”

Ekot från det förflutna är kusligt. Framgång ger makt och makten lockar fram både övermod och hänsynslöshet. Fassbinder var inte nådig i sin kritik av glömska och hybris. Den sista han lät blicka ut från filmduken var Helmut Schmidt, den sittande förbundskanslern när filmen kom ut.

Av den politiska ramen finns förstås inte så mycket kvar i Lilla Teaterns uppsättning. Vår egen tids fartblindhet och tillväxthysteri kan visserligen anas i bakgrunden men i Cilla Backs iscensättning handlar det främst om de orubbliga strukturerna i samhället.

Maria Braun är smart, pragmatisk och tror sig veta precis vilka trådar hon ska dra i för att avancera i en värld styrd av män. Och visst, hon lyckas bra, så bra att hon småningom blir en främling till och med för sig själv.

Men kraschlandningen inträffar den dag hon inser att de män hon trott sig ha full kontroll över i stället har slutit en pakt med henne som handelsobjekt.

Den dimensionen fanns förstås också inskriven i originalet men här betonas den med emfas.

Precis som i filmen inleds och avslutas uppsättningen med en explosion och i Lilla Teaterns version råder det inget tvivel om avsiktligheten. Den här uppsättningens protagonist spränger målmedvetet både sin egen livslögn och patriarkatet i luften.

Det är en markering som fungerar i all sin enkelhet.

Mindre bra fungerar den schematiska tolkningen av Maria Brauns egen utveckling.

Från käcka Heidi till en skrupelfri Mata Hari

Linda Zilliacus tecknar en konsekvent men förutsägbar utvecklingslinje där vi inte för en sekund har anledning att fråga oss vart det hela ska bära. Det är ungefär som att bevittna en bildsvit där alpflickan Heidi gradvis förvandlas till kapitalismens verktyg och ekonomins Mata Hari, för att låna Marias egen krassa definition.

Linda Zilliacus och Niklas Häggblom i Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern.
Vår framtid i mina händer. På bilden Linda Zilliacus som Maria och Niklas Häggblom som Hermann. Linda Zilliacus och Niklas Häggblom i Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern. Bild: Cata Portin Lilla Teatern, Helsingfors,Maria Brauns äktenskap,Linda Zilliacus,Niklas Häggblom

Det mest fascinerande med Hanna Schygullas tolkning av filmens Maria var att vi aldrig riktigt visste var vi hade henne men någon sådan ambivalens ryms inte i Lilla Teaterns uppsättning.

När den här Maria utropar ”Min tid är inte slut, min tid har just börjat!” har vi helt klart för oss att nedräkningen redan har börjat.

Något ”varför” behöver vi inte ens bry våra hjärnor med. Backs regi rymmer inga gråzoner på den punkten.

Den intressanta frågan blir i stället ”hur”. Hur kommer den obönhörliga utvecklingen att gestaltas?

En bild säger mer än tusen ord

Det stramt stiliserade greppet etableras redan i uppsättningens prolog. Maria och Hermann, gestaltad av Niklas Häggblom, gifter sig mitt under brinnande krig och på scenen dansar vigselförrättaren fram i gasmask mellan de rykande bombmolnen.

Foto från Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern.
En blivande krigsbrud. På bilden Linda Zilliacus som Maria Braun. Foto från Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern. Bild: Cata Portin Lilla Teatern, Helsingfors,Maria Brauns äktenskap,Linda Zilliacus

Bruden glider in, inlindad i en slöja som hon frigör sig ur för att famna sin brudgum, och det enda vi ser av formaliteterna är parets händer som otåligt rafsar ner handteckningarna samtidigt som de hungrigt kysser varandra.

Varefter Hermann åker till fronten för att inte återvända förrän långt efter krigsslutet.

Men Fassbinders Maria är varken en kvinna som förlorar tron på hans återkomst eller livsmodet. Livet måste gå vidare är hennes devis – också när Hermann sent omsider återvänder och ertappar henne tillsammans med hennes egen version av Marshallhjälpen, den amerikanska soldaten Bill.

I tumultet som uppstår dräper Maria Bill men Hermann tar på sig både skuld och fängelsestraff. Och Maria låter det ske.

Blickfånget i Csörsz Khells scenografi är en brunmurrig och kaotisk fondvägg. Den säger mycket om människorna. Allt sitter lite skevt, som en påminnelse om att allt det som kriget förstört och deformerat fortfarande präglar dem mentalt trots att det ekonomiska uppsvinget gradvis förändrar deras vanor och yttre.

Maria Brauns sociala framgångssaga låter sig också avläsas med blicken, som en dräktkavalkad där varje förändring vittnar om nya segrar och faser i karriären.

Och kroppsspråket skvallrar om det som rör sig i hennes inre.

Cilla Backs stora styrka är hennes förmåga att skapa bilder. Med hökblick slår hon ner i allt det som driver gestalterna och förvandlar det till gest och symbolisk handling. Det är en stiliserad och strikt koreograferad arbetsmetod som står dansteatern nära.

Resultatet är ofta både fyndigt och insiktsfullt. Problemet med Maria Brauns äktenskap är bara att kropparnas ordlösa skvaller inte den här gången berättar så mycket mer än det vi redan förstått.

Men det utesluter ju inte att gestaltningen ofta träffar mitt i prick.

Lilla Teaterns skådespelare är drivna komediaktörer men i den här uppsättningen fungerar stramheten ofta som det bästa förstoringsglaset.

Pia Runnakko gör till exempel två läckert knappa rollporträtt som Marias mor och Emke. Emke är sekreterare hos Karl Oswald (Joachim Wigelius), textilfabrikören som Maria förför både som kvinna och affärsbegåvning.

Joachim Wigelius och Linda Zilliacus i Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern.
En berusande känsla av makt. På bilden Joachim Wigelius som Karl Oswald och Linda Zilliacus som Maria Braun. Joachim Wigelius och Linda Zilliacus i Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern. Bild: Cata Portin Lilla Teatern, Helsingfors,Maria Brauns äktenskap,Joachim Wigelius,Linda Zilliacus

En dansare och två gästande skådespelare kompletterar ensemblen.

Mikko Makkonen gestaltar både den amerikanska soldaten Bill och en handfull andra roller helt ordlöst medan Emilia Nyman och Anna Victoria Eriksson använder sina röster till att bära upp en stor del av uppsättningens musiknummer och ljudbilder.

Och det är ofta just i de stunderna – när orden och de understrukna tonfallen satts på undantag – som dramat lyfter. Med allt vad det innebär av både tragiska och komiska element.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje