Hoppa till huvudinnehåll

Tragisk flygolycka i Mariehamn 1963 krävde 22 mänskoliv - en av de tre som klarade sig var flygvärdinnan Marianne Kullberg

Söndrig propeller på Douglas DC-3, 1963
Söndrig propeller på Douglas DC-3, 1963 Söndrig propeller på Douglas DC-3, 1963 Bild: Filmiseppo / Yle Mariehamn,flygolyckor,Mariehamns flygplats,Douglas DC-3

I november 1963 störtar ett flygplan på väg från Helsingfors till Mariehamn. Tre personer klarar kraschen. För 22 personer blir det här deras sista resa.

Den 8 november 1963 har Aero Oy:s (senare Finnair) Douglas DC-3-flygplan från Helsingfors till Mariehamn mellanlandat i Åbo och är på väg mot sin slutdestination på Åland.

Vid 18-tiden när, planet har bara en dryg kilometer kvar till landningsbanan i Mariehamn, tappar det av okänd orsak flyghöjd.

Flygplanet träffar träden, kastas upp och ner, och faller till marken. Där börjar det genast brinna.

På flyget finns 21 passagerare (19 vuxna och två barn), två piloter och en flygvärdinna. Dessutom sitter en pilot som medpassagerare i cockpiten.

De enda som klarar kraschen är två passagerare och flygvärdinnan, de övriga 22 personerna överlever inte.

Överste Huhtala leder undersökningskommissionen. Tio passagerare har identifierats.

De tre personerna i förarhytten har krossats, de övriga har dött av brännskador, men före det kvävts av elden och därför troligen varit medvetslösa. Aero oy har lovat bekosta alla begravningar för de avlidna.

En vecka senare visas en journalfilm för allmänheten. Där betonar man flygsäkerheten. Att flyga är fullkomligt tryggt trots den senaste olyckan.

Också flygvärdinnan Marianne Kullberg intervjuas. Hon poängterar att hon inte blivit flygrädd trots olyckan.


Nästan jämnt ett år senare, i november 1964, faller domen i häradsrätten i Mariehamn. Inga straffbara handlingar har påvisats och målet är slutbehandlat. Helge Sölgen rapporterar från stadshuset.

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.

  • Carl Mesterton om serien Samlevnad

    Mesterton gör realistisk serie om vardagliga problem.

    En av regissör och producent Carl Mestertons specialiteter har alltid varit pedagogisk och social tv-teater, så också i serien Samlevnad. Här berättar han om de olika avsnitten som behandlar skilsmässa, alkoholism, svartsjuka och otrohet.

  • Harjunpää och kalla döden

    Små brott med ytterst tragiska följder.

    Äldre konstapel Timo Harjunpää får lösa ett brott som begåtts närmast i misstag. En händelseräcka har börjat med små brott, men får ytterst tragiska följder.

  • Harjunpää och antastaren

    En våldtäktsman rör sig i en av Helsingfors förorter.

    Överkonstapel Harjunpää och hans kollega Onerva Nykänen försöker gripa en våldtäktsman som rör sig i en av Helsingfors förorter.

  • Jakobstad - en stad som andra

    Ywe Jalander vill tränga djupt in i stadens hjärta.

    Ywe Jalander vill inte presentera konventionella siffror och fakta om Jakobstad. Med den här filmen vill han tränga djupt in i stadens hjärta, se klasskillnaderna och ungdomen.

  • Jakobstad 1984

    Unga i Jakobstad lyssnar på djävulsmusik och kör gaturally.

    Vad gör de unga i Jakobstad? Lyssnar på djävulsmusik och kör gaturally? Följ med till Jeppis 1984.

  • Hundens bästa vän

    En "kusligt gripande dokumentär om hundar och människor".

    En hund är alltid en ärligare och bättre vän än en människa påstår många av de intervjuade i Peter Berndtsons kusligt gripande dokumentär om hundar och människor.

  • Lappvikens sjukhus förenade psykiatri med vacker natur

    Lappvikens sjukhus var Finlands första mentalsjukhus.

    Lappvikens sjukhus byggdes 1841 i Helsingfors som Finlands första mentalsjukhus. Platsen valdes noga och sjukhuset befann sig i ett naturskönt område, men ändå inte isolerat långt borta från staden. I nästan 170 år hann sjukhuset verka för psykisk hälsa innan den sista avdelningen flyttades bort.

  • Somliga stänger vi in

    Vad sker i mentalvården i 70-talets Finland?

    Allt står inte rätt till med mentalvården i 70-talets Finland. Det går att låsa in en patient mot hans eller hennes vilja. Dessutom prioriteras medicinering framför terapi på vårdanstalterna.

  • Roparnäs sjukhus har upplevt många människoliv

    Roparnäs sjukhus byggdes i slutet på 1920-talet.

    Roparnäs sjukhus byggdes i slutet på 1920-talet. Men mentalvården har förändrats radikalt under de senaste 25 åren och nu planerar man att stänga sjukhuset. Öppen vård är dock inte alltid den bästa lösningen för mentalpatienter.

  • Kvinnorna på Själö

    Mikaela Weurlander om sorgliga kvinnoöden på Själö.

    "I som här inträden lämnen bakom eder allt hopp". Själö hospital kan ses som en ful fläck i Finlands historia. Mikaela Weurlander låter sorgliga kvinnoöden träda fram i sin dokumentär om Själö.

  • När depressionsvården blev medikaliserad

    Skall man äta antidepressiva läkemedel?

    Depression kallas vår tids folksjukdom och drabbar allt fler av oss. De nya antidepressanterna började komma in på den finländska marknaden på 1990-talet. Depressioner började botas med medicin i stället för terapi. Är medicinerna en räddning, eller en förbannelse?

  • Nog blir det bra – första säsongen med familjen Bergström

    Familjeserien Bergström om socialkatalogen blev en succé.

    I början av 1970-talet fick Carl Mesterton i uppdrag att presentera en nyutkommen socialkatalog för finlandssvenskarna. Han valde att göra det i dramaform och skapade en succé: familjeserien Bergströms.

  • Andra säsongen med familjen Bergström

    Problemen hopar sig med barnen, ekonomin och arbetet.

    I den andra säsongen om familjen Bergström planerar familjen att flytta till egnahemshus. Huset byggs, men problemen hopar sig med barnen, ekonomin och arbetet.

  • Klyftan - inbördeskriget ur ett litet barns perspektiv

    Drama på Anna Bondestams roman om inbördeskriget.

    Anna Bondestams roman Klyftan kom ut 1946. Det var en av de första böckerna om inbördeskriget ur ett barns perspektiv, och skildringen känns än idag mycket stark. I filmatiseringen av boken från 1973 möter vi 11-åriga Rut, vars pappa är en av de röda.

Nyligen publicerat - Arkivet