Hoppa till huvudinnehåll

Medieprofilen och ståuppkomikern Janne Grönroos försöker se sina medmänniskor i stället för att titta på sin telefon

Diakonissan Cecilia Forsén och Janne Grönroos i Efter Nio radio
Att se våra medmänniskor, en utmaning för oss alla konstaterar diakonissan Cecilia Forsén och medieprofilen Janne Grönroos Diakonissan Cecilia Forsén och Janne Grönroos i Efter Nio radio Janne Grönroos

Under en vecka utmanades medieprofilen och ståuppkomikern Janne Grönroos att lägga bort luren och istället lägga märke till sina medmänniskor. Utmaningen var svårare än han tänkt sig.

Redan ett liv utan telefon var mycket mer utmanande är vad Janne Grönroos kunnat tänka sig. I vanliga fall har han näsan i skärmen, ibland upp till sex timmar om dagen.

Råkar han ha en stunds paus eller förflyttar sig från ett ställe till ett annat, har han antingen lurarna i öronen och lyssnar på nåt, eller så skrollar han omkring på sociala medier. Att lyfta blicken uppåt och inåt var inte så lätt.

Trivs inte ensam

– Jag trivs inte ensam med mina tankar. Varje gång det är tyst och stilla behöver jag stimulans någonstans ifrån. Kommer den inte känner jag mig ensam och det tycker jag inte alls om, berättar han.

Man skulle kanske inte tro att en så social och extrovert person som Janne Grönroos skulle känna sig ensam. Han har mycket vänner och jobbar som programvärd och ståuppkomiker i både Sverige och Finland. Just det att han pendlar mellan länderna och jobbar udda tider, gör att han sällan träffar vänner i verkligheten.

– Det är sjukt men jag umgås via mina inlägg och min telefon. Jag är i kontakt med folk via att de tyckt om min bild. Att någon ger en tumme upp är en kontakt för mig och utan telefonen blir ensamheten så tydlig.

Svårt att ta kontakt med främmande människor

Tanken var att han också skulle utmana sig genom att bemöta främlingar med vänlighet och bjuda okända på kaffe eller erbjuda dem tjänster.

Men att sitta på ett café och försöka ta kontakt med främlingar är inte så lätt då alla andra också sitter med sina skärmar framför sig, är upptagna eller har sällskap.

Att vi är så här frånvarande i vår tillvaro och icke uppmärksamma på våra medmänniskor oroar diakonissan Cecilia Forsén. I sitt jobb ser hon mycket utsatta och ensamma människor.

Vi ser inte varandra

– Jag upplever att vi inte ser varandra, säger hon. Vi går förbi varandra utan att se, säger hon. Det är tröstlöst att se hur alla skyndar förbi och inte märker varandra.

– Vi är också olika bra på det här, konstaterar Janne Grönroos. De som gått igenom svåra saker i sina liv har lättare för att tala om det jobbiga och vågar se andras nöd.

– Själv får jag en konstig impuls att använda humor och skoja bort de jobbiga stunderna, säger Janne Grönroos.

– De som har gåvan att se andra människor söker sig ofta till sådana yrken, konstaterar Cecilia Forsén.

Man kan bli bättre

Men även om man inte har fallenhet för det kan man öva sig och bli bättre. Ju mer vi ser av livet och kommer i kontakt med livets skuggsidor, desto bättre blir vi på att förstå att också andra upplever tunga saker.

Det finns en rädsla i oss. Vi vet inte hur och vad vi ska göra och därför stänger vi av. Vi måste utmana oss själva för att inte bli likgiltiga.

– Likgiltighet är det farligaste, då stänger vi våra hjärtan för varandra, säger Cecilia Forsén.

Hon applåderar Janne Grönroos utmaning och uppmanar oss andra att också träna på att se medmänniskan i vardagen.

Mediaprofilen Janne Grönroos och diakonissan Cecilia Forsén medverkar i Efter Nio radio på lördag 10.11.2018 kl. 9.03 i Yle Vega och på Yle Arenan

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Vega