Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Dags att ta ut Finlands bästa möjliga hockeylandslag – nu regerar juniorvärldsmästarna i Lejonflocken som skulle slå Tre Kronor och utmana Kanada

Patrik Laine.
Patrik Laine under World Cup 2016. Patrik Laine. Bild: All Over Press Patrik Laine

Med säsongens första landslagsturnering igång är det ofrånkomligt med ”tänk om...”. Här kommer en subjektiv och på sina ställen säkert kontroversiell syn på hur Finlands bästa möjliga hockeylandslag skulle se ut säsongen 2018-2019. Bäva Kanada – dags att få spö Sverige!

Undertecknad är pinsamt medveten om att det inte finns några garantier för att vi överhuvudtaget någonsin kommer att få se Finlands nuvarande unga NHL-generation spela tillsammans i en trovärdig ”best of the best”-turnering.

Just därför är det så oundvikligt för oss som älskar landslagshockey intensivare än vad doktorn rekommenderar att i fantasin pussla ihop det bästa möjliga Lejonlaget.

Och jisses vilket lag det skulle bli!

Mycket har skett på bara två år sedan det miserabla World Cup-pajaseriet

Det Finland som eder (ibland) ödmjuke tjänare i det följande tar ut har genomgått ett ordentligt generationsskifte sedan 2016. Speciellt då det gäller nyckelroller i laget. JVM- och U18-hjältarna från 2014 framåt tar över med buller och bång.

Och då ber jag er redan på förhand minnas att herrar Barkov och Määttä hade varit självskrivna i laget som tog JVM-guld i Malmö om Florida Panthers och Pittsburgh Penguins hade släppt dem.

Notera också att färska skador inte påverkar om en spelare är med eller inte.

”C” som i center – nu har vi av dem

Äntligen är mittfilen i rinken en styrka för Finland! Många har turneringarna varit där Lejonen har sett olyckligt tama ut i jämförelsen mellan spelets dirigenter. Till och med i World Cup 2004 och OS 2006 var det bara Saku Koivu och Olli Jokinen som var elitcentrar med NHL-perspektiv.

Andra bullar är det nu. I det här laget finns flere spelare som spelar och har spelat center i NHL, men bara fyra får den rollen i Lejonen:

Aleksander Barkov, 23 år Florida Panthers. Självskriven förste center och hör till världens absoluta elit på sin position. Den spelmässigt och fysiskt kompletta Florida-kaptenen är de facto antagligen till och med mera uppskattad av nordamerikanska och svenska NHL-bevakare än vad han är i Finland.

Hans enda svagheter är att han borde producera mera poäng och skjuta oftare (svagheterna hänger ihop...). En stor orsak till det här är Barkovs enorma lass i boxplay. Det behöver han inte bära i det här landslaget.

Aleksander Barkov, Finland-Ryssland, VM 2015.
Aleksander Barkov. Aleksander Barkov, Finland-Ryssland, VM 2015. Bild: EPA / All Over Press barkov

Sebastian Aho, 21 år, Carolina Hurricanes. Lika solklart val till ledare av Finlands andra offensiva spjutspets. Rollen som Carolinas förste center har lyft Aho till en nivå som då det gäller offensiva spelet är av högsta världsklass. Är på väg mot en säsong med 80-90 poäng.

Senaste veckan har spelgeniet varit inne i en liten svacka. Är det något som är säkert, så är det ändå att Aho kommer ut ur lågtrycket med besked. Bäst när det gäller som mest.

Mikko Koivu, 35 år, Minnesota Wild. Precis som Barkov är Koivu sitt lags kapten och har, som alla säkert vet varit det länge. Är ”delad” förste center i Wild tillsammans med Eric Staal. Då det gäller att leda ansvaret för boxplay och att spela mot motståndarnas bästa kedja är han ändå självskriven etta.

Samma gäller i det här landslaget. Dessutom fortsätter Mikko Koivu som Lejonkapten.

Valtteri Filppula, 34 år, New York Islanders.
I World Cup 2016 var ”Valle” till slut den tandlösa Lejonflockens enda målskytt och ledde kedjan som var bäst med i spelet. Nu är han center i fjärde kedjan och har utpräglat defensiva uppgifter.

Islanders coach Barry Trotz, som har sett ett och annat, hävdar att Filppula är en exceptionellt spelintelligent och mångsidig hockeyspelare. Finlands landslags självutnämnda GM & coach-kombination har inget att tillägga.

Breven till Korvatunturi har inte varit i onödan – Lejonen har plötsligt spelskapande backar!

Finländska hockeyns mest blottade akilleshäl har länge varit backar – puckförande och spelskapande sådana.Frågan är om inte Reijo Ruotsalainen är den enda NHL-backen någonsin som riktigt fyller kriterierna för en dominerande spelskicklig världsback.

Vinden har vänt...

Det här Lejonlaget spelar med tre backpar och sex stycken backar. Alla backpar kan stoltsera med en starkt skrinnande kreativ ”virtuos”.

Miro Heiskanen, 19 år, Dallas Stars. Ingen orsak att bromsa den här killen. FM-ligans mest sevärda spelare förra säsongen får nu hakorna att falla i NHL. Han är redan nu i undertecknades Lejonlag självskriven som truppens främsta offensiva back.

I stil med Sebastian Aho fyller Heiskanen alltid alla stövlar som placeras framför honom. Finlands första Norris-kandidat så småningom?

Markus Nutivaara, 24 år, Columbus Blue Jackets.
2+6 på 15 matcher i höst lutar mot en säsong under vilken han för första gången överskrider 40 poäng. Det blir inte den sista.

Killen som bara ser möjligheter i rinken spelar visserligen fortfarande ut sitt register i skymundan bakom stjärnorna Seth Jones och Zach Werenski, men börjar vara en stark kandidat till bästa biroll. I Lejonen får han glänsa redan nu.

Markus Nutivaara, VM 2018.
Markus Nutivaara. Markus Nutivaara, VM 2018. Bild: EPA-EFE Markus Nutivaara

Henri Jokiharju, 19 år, Chicago Blackhawks. Duncan Keiths backpar puttar den oförutsägbare Sami Vatanen ut ur spelande truppen. Ursäkta bara till alla som får kortslutning – det här är en högst personlig preferens.

För Jokiharju gäller mycket av samma som för jämnårige Miro Heiskanen: fantastisk på grillorna, förstklassig spelsyn och urskicklig med pucken. Möjligheterna väger tyngre än riskerna. Och inställningen är alltid hundra.

Knepigaste pusselbiten – vem är lagets första val i målet?

Goda alternativ finns minsann så det räcker. Det ”självklara” är ju att ta ut Vezina-vinnarna Pekka Rinne och Tuukka Rask – och låta storstjärnorna turas om i buren. Det testades i World Cup och ingendera lyckades.

Lejonen skall ha en första målvakt.

Ett lättmotiverat val skulle vara att ge ansvaret till NHL:s regerande Vezina-keeper: Pekka Rinne.

Den här lagbyggaren vill ändå se facklan gå vidare – och är inte heller helt nöjd med hur Rinne spelat i landslaget. Gällande Rask är frågetecknen just nu för många.

Ansvaret som förste målvakt går till: Antti Raanta, 29 år, Arizona Coytotes.

Antti Raanta gör succé i Phoenix.
Antti Raanta. Antti Raanta gör succé i Phoenix. Bild: �Icon Sportswire (A Division of XML Team Solutions) All Rights Reserved Antti Raanta,NHL,Arizona Coyotes,ishockey

Raanta har jobbat sig till rollen som första val i NHL-buren på ett övertygande sätt. Sedan början av 2018 har Raanta varit helt formidabel.

Förra säsongen var hans räddningsprocent 93,0 – bäst av alla målvakter som stod över 40 matcher. Den här säsongen ligger Raantas räddningsprocent på 92,9, vilket ger en delad sjunde plats bland väktare som spelat nio eller fler matcher.

Statistiken berättar ändå bara en del av vad som gör Raanta så bra. Han är framförallt en kille som kämpat sig över alla hinder till att bli en av NHL:s bästa målvakter – och gjort det med ett småleende på läpparna.

Psyket ger Antti Raanta positionen som Lejonens första val i målet.

Kedjorna, backparen, målvakterna, specialformationerna – här är spelande uppställningen

Då år det dags att pussla ihop laget som är byggt för att utmana alla motståndare genom att spela modigt och ta initiativet.

Första kedjan:
Patrik Laine – Aleksander Barkov – Kasperi Kapanen
Kapanen är snabb som Nikolaj Ehlers – men bättre utan puck. Barkov är bättre på allt än Paul Statsny. Patrik Laine är Patrik Laine. Om inte den här trion levererar mål, så gör ingen kedja det.

Andra kedjan:
Teuvo Teräväinen – Sebastian Aho – Mikko Rantanen
Carolina-duon mår gott av ha en stor och stark tredje länk i kedjan. Att spelaren ifråga leder NHL:s poängliga och håller samma hockeyintelligensnivå som Teräväinen och Aho gör inte saken sämre.

Tredje kedjan:
Mikael Granlund – Mikko Koivu – Joonas Donskoi
Granlund spelar kanske sitt livs bästa hockey. Koivu har en klar och tydlig roll i laget. Donskois ibland udda och aviga kreativitet borde passa Granlunds geniknölar perfekt.

Lejonen har därmed tre starka offensiva linor. Som extrabonus hör Granlund och Koivu dessutom till NHL:s grädda då det gäller tvåvägsspel.

Fjärde kedjan:
Erik Haula – Valtteri Filppula – Joel Armia
Trion har i princip ett uppdrag: följande tekningspuck skall falla i isen cirka 60 meter från Lejonburen. Anser att både Haula och Filppula är totalt klara val.

Helt motiverat skulle det vara att välja Leo Komarov till tredje länk. Lagets GM föredrar ändå Armia, som i grunden är enormt skicklig hockeyspelare. Det starka tvävägsspelet har han lärt sig i NHL. Kombinationen 193 cm / 95 kg är inte heller en nackdel.

Första backparet:
Rasmus Ristolainen (R) – Miro Heiskanen (L)
Tänka sig att frågan är om Ristolainen tar platsen bredvid Heiskanen – och inte tvärtom. Men visst skall han. Buffalo-jätten är en väldigt bra NHL-back och skall i landslaget få ansvar och uppskattning. Med Heiskanen blir Ristolainens roll att spela säkert, han bli inte överarbetad som i Sabres.

Andra backparet:
Markus Nutivaara (L) – Esa Lindell (L)
Här frångås den oskrivna NHL-regeln om en högerfattad och en vänsterfattad back i varje par. Men det kanske annars också är mer en nordamerikansk tvångstanke. Är fullständigt övertygad om att Nutivaaras spelglädje och kreativitet fungerar perfekt ihop med Lindells trygga lugn. Oberoende av vilken hand som är närmare isen.

Tredje backparet:
Henri Jokiharjuu (R) – Olli Määttä (L)
24-årige Määttä är med sina dubbla Stanley Cup-titlar och hela 68 slutspelsmatcher den optimala ”fadersfiguren” för Jokiharju i Finlands unga backtrupp – ingen är över 24 år. Määttä är van med att det blåser snålvind i den egna försvarszonen och kan spela lugnt och enkelt. Jokiharju får utrymme för att spela enligt sina stora styrkor.

Målvakterna:
Första val: Antti Raanta. Andra val: Juuse Saros.
Absolut ingen idé i att ha Rinne eller Rask med som andra målvakt. Ingendera skulle ens vara intresserad. Saros, 23 år och till vardags Rinnes backup i Nashville är däremot fortfarande i början av sin NHL-karriär och är garanterat motiverad. Hjälten från JVM i Malmö 2014 är med stor sannolikhet Lejonens kommande självskrivna första val om några år. Och håller den positionen länge.

Första powerplayformationen:
Laine – Barkov – Teräväinen – Aho – Heiskanen
Barkov står framför mål – precis som i Florida – Aho är motorn, Heiskanen är ”quarterback” på blå linjen, Laine och Teräväinen avslutar.

Andra powerplayformationen:
Granlund – Koivu – Rantanen – Armia – Ristolainen
Armia framför målet, Koivu, Granlund och Rantanen gör spelet – alla tre söker avslut, Ristolainen regerar på blå linjen.

Första boxplayformationen:
Koivu – Granlund – Heiskanen – Ristolainen

Andra boxplayformationen:
Filppula – Armia – Nutivaara – Määttä

Med flaggan i topp – det må bära eller brista

Det här Lejonlaget är som starkast med pucken, gör mål i powerplay när chansen ges och briljerar med kreativitet och individuell skicklighet. Problem blir det i egen försvarszon och i spelet utan puck.

Med andra ord är det ett lag som skall få motståndarna på fall genom blixtrande anfallsspel – och en sjutusans gubbe framför buren.

Oberoende av om det är Ryssland, USA, Sverige eller Kanada som står för motståndet.

Synd bara att just det här laget, som kombinerar tre generationer av den blåvita hockeyns grädda, kanske aldrig får en chans att visa upp sig innan de äldsta i gardet har tappat stinget.

Och ännu en grej: Finländska backar är inte ännu heller precis stapelvara i NHL – sammanlagt har 11 blåvita backar spelat i ligans 31 lag den här säsongen. Tänk då att i Dallas Stars är för närvarande exakt hälften av de spelande sex backarna finländare: Miro Heiskanen, Esa Lindell och Julius Honka bildar undantaget som bekräftar regeln.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport