I år röstade en övervägande majoritet av irländarna för en liberalare abortlagstiftning på Irland. Men landet bär på en grym historia. Behandlingen av de så kallade oönskade barnen och deras mammor har jämförts med förintelsen. När man för en tid sedan grävde på bakgården till ett barnhem i Tuam hittade man kvarlevorna av nästan 800 barn i en septiktank.
De katolska ordnarna på Irland tog snabbt och effektivt hand om flickor som blivit gravida utom äktenskapet, så att inte familjen eller församlingen behövde skämmas. Så här var det ännu på 1980-talet.
Skammen och skräcken för kyrkan har i flera decennier gjort det möjligt för nunneordnarna att bedriva en verksamhet som har varit både grym och lukrativ. Nunnorna tog barnen från deras mammor.
De svagaste barnen dog medan de som hölls friska såldes till adoptivföräldrar, ofta i USA. Mammorna som bodde på hemmet fick slavarbeta.
Peter och Winifred
Peter Mulryan och Winifred O´Neill, som intervjuas i radiodokumentären Det är livsfarligt att vara barn hör till dem som har upplevt nunnornas grymhet på nära håll.
- Min mamma blev gravid som ogift, och det var en fruktansvärd skandal för Kyrkan, säger Peter Mulryan.
Prästen knackade på sent en kväll och sa att flickan måste föras bort från församlingen. Vi hittar ett trevligt hem åt henne där hon ta hand om sitt barn, sa prästen.
Hemmet fanns i Tuam på västra Irland. Det hette St Mary's, och drevs av nunneorden Bon Secours.
Slavarbete
- Hon var tvungen att jobba väldigt hårt där. Unga gravida kvinnor och mammor som redan hade fött barn arbetade från 7 på morgonen till 19 på kvällen med att tvätta kläder för hand, säger Peter Mulryan.
Nunnorna drev ett tvätteri och kvinnorna arbetade gratis. De fick inte tala med varandra.
Du ska få ett trevligt hem
Winifred O´Neills story liknar Peter Mulryans. När prästen fick veta att hon var gravid fördes hon till ett likadant hem som Peters mamma. Det drevs av en annan nunneorden Good Shepherd sisters - den goda herdens systrar. Hemmet stängde i början av åttiotalet.
- Den lilla träsängen hade bara en tunn madrass. Och det var kallt, mycket kallt, säger Winifred O'Neill.
Hon hamnade i samma situation som Peters mamma trettiofem år tidigare. Winifred O´Neill sattes år 1979 att tvätta kläder och skura golv.
- Det var tunga jobb som höggravida flickor inte borde ha gjort.
Jag antar att det också var bestraffning för att jag hamnat där, tillägger hon.
Psykisk tortyr
Nunnornas grymhet var inte alltid tydlig men den fanns där. Som till exempel då flickorna förberedde en så kallad Leilapåse åt sin baby.
- Vi stickade och sydde i en timme varje dag. Det blev tröjor och leksaker åt babyn. Men egentligen var det psykisk tortyr.
När hon sydde visste inte Winifred O´Neill om att hon aldrig skulle se Leilapåsen mer eller att hon aldrig skulle få hålla sitt barn.
- När jag kom tillbaks till mitt rum efter att babyn fötts var påsen borta. Liksom babyn, säger Winifred O'Neill.
Hon födde en son men hon fick aldrig se honom. I flera dagar väntade hon på att någon skulle hämta honom till henne men det skedde aldrig.
- Min lilla son var borta och ingen fanns där som kunde hålla om mig och trösta mig. Jag förväntades bara fortsätta leva, men inuti var jag bedövad. Jag kände ingenting. Och jag bar med mig den bedövningen.
Våldsamt fosterhem
Peter Mulryans mamma födde sin son 40 år tidigare. Tillsammans med hundratals andra trängdes han på hemmet för mödrar och barn i Tuam.
Där fanns omkring 300 små barn på barnhemmet. Och vi gick alla omkring nakna och barfota. Vi hade uppsvällda magar i brist på mat
När Peter Mulryan var fyra och ett halvt år skickades han som fosterbarn till en äldre kvinna och hennes son. De fick pengar av staten för att försörja honom och ge honom mat och kläder. Men för dem var det viktigare att Peter arbetade och hjälpte till på den lilla gården.
Trots att han bara var fyra och ett halvt sattes han i arbete. Pengarna de fick användes till annat, inte till kläder åt Peter Mulryan.
Sonen i huset var våldsam, i synnerhet mot Mulryan.
- Han brukade klä av mig och sedan slå mig med bältet. Spännet på bältet lämnade tydliga spår på bakdelen och låren. Han misshandlade mig varje dag, säger han.
Hittar sin mamma
När Peter Mulryan var drygt trettio år gammal hittade han sin mamma. Hon hade aldrig lämnat nunnorna. Hon arbetade på deras tvätteri i Galway. Där hade hon varit hela tiden, ända sedan Peter Mulryan föddes.
Allt tvättades för hand. Kvinnorna som arbetade på tvätterierna fick ingen lön och de fick inte prata med varandra. Det här livet hade satt sina spår i Peter Mulryans mamma.
När jag träffade henne gick hon omkring med nedböjt huvud. Hon såg aldrig upp, hon log aldrig. Hon sade ingenting. Hon visste inte hur man kramas. Hon visste inte hur man tar fysisk eller mental kontakt överhuvudtaget. Hon kunde inte kommunicera med mig på något sätt
Kom inte så ofta på besök
Peter Mulryan och hans hustru Kathleen började besöka mamman regelbundet. Men snart fick han en tillsägelse av Abbedissan att han kom för ofta, att hans mamma blev orolig.
För övrigt fick han inte fråga efter sin mamma när han kom, utan efter sin moster. Han fick aldrig ta hem henne, inte ens på jular eller födelsedagar.
En syster
Nyligen fick Peter Mulryan veta att han har en syster som antingen ligger begravd på barnhemmets bakgård eller så såldes hon.
Amatörhistorikern Catherine Corless har hittat uppgifter om att en Marian Bridget med samma efternamn och samma mamma som Peter Mulryan har fötts på hemmet i Tuam år 1954.
På dödsattesten står det att Marian Bridget dog av konvulsioner, tio månader gammal. Men det är inte undertecknat av någon person med medicinsk utbildning. Det här trots att Bon Secour är en orden specialiserad på sjukvård.
- Så dödsattesten kan vara förfalskad, säger Peter Mulryan.
Om det inte stämmer att hon dog är det sannolikt att hon såldes till Amerika. Ett enormt adoptionsmaskineri har avslöjats inom de katolska ordnarna.
Om Marian Bridget var en frisk bebis blev hon säkert såld precis som de tusentals bebisar som såldes till USA.
- Ni kan förstå vilka summor nunnorna håvade in. Och pengar var det enda kyrkan var intresserad av, säger Peter Mulryan
Och nu?
För Peter Mulryan och Kathleen fortsätter sökandet efter hans syster. Nu ska de resa till USA, till Boston och New York. Han hoppas att han under sin livstid ska lösa gåtan med systern.
Winifred O'Neill kämpar fortfarande med traumat hon utsattes för som sjuttonåring då hon isolerades från samhället och hennes barn togs ifrån henne.
Jag älskar träd och jag älskar frid och jag älskar att dra ner gardinerna på natten och vara ensam
Skräckvälde
De kan räknas i tusental, de män, kvinnor och barn på Irland, som har gått igenom och berörts av de katolska ordnarnas skräckvälde.
Efter skandalerna med pedofilpräster och Magdalen Laundries, tvätterierna där unga flickor gömdes undan och tvingades arbeta som slavar, har ytterligare en grym hantering avslöjats. Hemliga gravar med hundratals döda spädbarn har hittats på mark som har tillhört kyrkan.
796 barn i en avloppstrumma
Allt började år 2014 då amatörhistorikern Catherine Corless grävde i arkiven för att hitta uppgifter om ett hem för mödrar och barn som hon mindes från sin barndom i Tuam.
Hon ville veta mer om hemmet och dem som hade bott där. Kvinnor som aldrig sågs till och undernärda barn som kom till skolan för några timmar varje dag.
Catherine Corless och de andra barnen fick inte prata med dem. De kom senare och gick tidigare än alla andra.
Catherine Corless hittade dödsattester för 796 barn som hade dött på hemmet mellan 1925 och 1961, då det stängdes. Men hon hittade inga uppgifter om var de hade begravts.
När hon hörde sig för bland grannar och ortsbor kom det fram att barn som lekt i hemmets gamla trädgård hade hittat ben och skallar och att byggnadsfirman som byggt de nya bostadshusen i närheten hade gjort samma fynd. Men det här hade inte lett till något.
Tystnaden fortsatte. Ända till år 2014 då det blev offentligt genom en tidningsintervju med Catherine Corless.
Förfalskade dödsattester
Efter det har hundratals barn som bott på hemmet eller vars mammor har bott där tagit kontakt och organiserat sig i nätverk.
Hemmet i Tuam är ingalunda det enda där spädbarn har dött under oklara omständigheter och begravts i omärkta gravar på hemmets område. Men det var tragedin i Tuam som öppnade locket som hade legat på kyrkans och nunnornas verksamhet.
Hur de hade tagit barn från deras mammor och sålt dem till adoptivföräldrar i USA. Hur de hade sopat igen spåren med hjälp av förfalskade dödsattester.
Hur barn som var sjukliga och dog hade placerats i en gammal septiktank på hemmets bakgård.
Ingen brottsutredning
Både Peter Mulryan och Winifred O´Neill är aktiva i var sitt nätverk. De vill att kyrkans verksamhet undersöks och att kvarlevornas dna-testas.
Hittills har kyrkan tigit och förnekat att de vet något om vare sig adoptioner eller dödsattester. Både i republiken Irland och i Nordirland har staten satt i gång utredningar kring hemmen.
I slutet av oktober meddelade den irländska regeringen att kvarlevorna i Tuam ska grävas upp, undersökas och sedan få en respektfull begravning. Men någon brottsutredning har det inte varit tal om.
Den katolska orden Bon Secours, som drev hemmet i Tuam, har gått med på att delta med en blygsam andel i kostnaderna för att gräva upp kvarlevorna. De ger 2,5 miljoner euro av totalt upp till 13 miljoner som projektet beräknas kosta.
- Med tanke på alla de pengar kyrkan förtjänade på adoptionerna och bidragen från staten så är det inte rätt att skattebetalarna ska stå för det här, säger Peter Mulryan.
I Finland stöddes inte "omoraliskt leverne" och "ansvarslösa sexuella relationer"
På Irland dog omhändertagna barn på hemmen för mödrar och barn.
I Finland var barndödligheten också stor bland spädbarn som föddes utanför äktenskapet. Hela 44 % av dem dog innan de hade fyllt ett år. De här spädbarnens död undersöktes aldrig.
Panu Pulma som är expert på den finländska socialvårdens historia berättar att ingen ville stöda ogifta mödrar eftersom det ansågs lika med att stöda omoraliskt leverne.
Därför hade de här mammorna och deras barn det sämre ställt än andra fattiga barn eller änkor. Att erbjuda hjälp skulle bara uppmuntra unga kvinnor till ansvarslösa sexuella relationer.
Gravida ogifta kvinnor stöttes ut
En kvinna som var i den här desperata situationen vände sig antingen till en fosterfördriverska eller till en änglamakerska. Om hon inte var så desperat att hon själv dödade det nyfödda barnet.
Ännu på 1940-talet bemöttes kvinnor som blivit gravida utan att vara gifta också hos oss med förakt och lämnades helt ensamma.
När både kyrkan och kommunerna vände ryggen till blev det privata föreningar som tog sig an de ogifta mödrarna. Först senare kom kommunerna med.
Ensikoti hjälpte kvinnor
Barnavårdsföreningen i Finland grundades redan år 1892. Ensikoti grundades i Helsingfors på 1940-talet för att ge ogifta kvinnor som blev gravida ett ställe där de kunde komma undan blickarna och skammen.
På den tiden gick de flesta spädbarnen till adoption.
Numera är Ensikotis filosofi att i första hand hjälpa mammorna, och också papporna, att ta hand om sitt barn själva. Fyrtio procent av mammorna är minderåriga.
Brist på barn
År 2018 har det fötts färre barn än någonsin i Finland. Barn håller på att bli en bristvara. Barnombudsmannen har slagit larm om att barnens rättigheter inte respekteras i tillräckligt hög grad i beslutsfattandet.
Text: Henrietta Clayhills
