Hoppa till huvudinnehåll

Rakel & Kasper

- mamma och son om kampen mot marginalisering

Det skulle dröja långt in i vuxenlivet innan dottern från medelklassfamiljen hittade tillbaka till samhället och ett normalt liv. Sen kom rädslan att sonen också skulle marginaliseras. Här berättar Rakel och Kasper sin berättelse ur sina egna perspektiv.

Rakel

Jag är mellanbarnet i en medelklassfamilj. Vi hade inte brist på pengar, det fanns alltid mat på bordet och mamma städade ihärdigt. Utåt sett var vi säkert en vanlig, problemfri 60-talsfamilj.

På de lägre klasserna var jag jätteduktig i allt, lärarna lyfte konstant upp mig som ett gott exempel och jag särbehandlades. En gång till exempel fick vi psalmböcker och naturligtvis fick jag min först av alla. Framgången och duktigheten irriterade ändå mina klasskamrater och till sist skrotade de hela min stolthet. Efter det började mobbningen. Jag var ett runt barn och därför ett lämpligt offer.

Hemma pratade vi inte. Framför allt inte om misstag eller problem.

Hemma pratade vi inte. Framför allt inte om misstag eller problem. Pappa var väldigt ambitiös. Man önskade att jag, familjens enda flicka, skulle bli släktens första universitetsstuderande. Men jag var mer intresserad av bildkonst. En lärare uppmanade mig också att söka in till folkhögskolan. Men jag hade inga val: hemma blev jag pressad att söka till gymnasiet, trots att man inte sade det högt.
Som 16-åring förstod jag att jag måste lyda. Om jag hade valt folkhögskolan hade jag förlorat allt stöd på hemmaplan. Och i den åldern hade jag aldrig klarat mig på egen hand. Senare har jag insett att jag skulle ha behövt mer uppmärksamhet av min familj. Jag sög i mig familjens alla känslotillstånd. Jag fick inte vara sådan som jag ville vara. Jag var empatisk och känslig.

Jag förstod tidigt att jag var annorlunda. Jag började protestera: när jag var tio tände jag min första cigg och som tolvåring drack jag mig full för första gången. Drogerna passade bra in i mitt liv. Jag förstår ännu inte heller hur det var möjligt, för vi hade sträng kontroll och disciplin hemma. Men mina föräldrar påstår att de inte märkte någonting. De säger att de inte fattade. Vi bodde i ett tvåvåningshus och jag med mina bröder hade ett eget utrymme i nedre våningen.
En egen ingång möjliggjorde allt möjligt, trots att vi måste komma hem via övre våningen. Jag rörde mig inte i skolkretsarna utan med tuffa, med annorlunda människor än dem där hemma. Jag såg ner på borgerlighet och den känslan levde kvar. Jag förstod att min plats fanns i marginalen.

Gymnasiet klarade jag av genom att bita ihop tänderna. Det var tufft för mig. Alkoholen spelade en stor roll och ingen lade näsan i blöt. För mig var det helt normalt, framför allt när kompisarna var mycket äldre än jag. Jag fick ändå C-papper och som 19-åring flyttade jag efter jobb till Helsingfors. Jag skulle inte ha klarat mig på universitetet för den kulturen var helt främmande för mig. Det fanns ingen generationer lång tradition av universitetsstudier i vår släkt. En orsak till att det gick åt skogen var problem med självkänslan. Fast jag förstod inte då att det var det som var orsaken.

När jag var 27 träffade jag pappan till mitt barn. Det första barnet föddes ett år senare. Min ex-man blev sakta men säkert allt våldsammare. Det började med skuffande och blev sedan råare samtidigt som våldet normaliserades och traumatiserade mig så mycket att jag inte längre visste hur jag skulle komma bort.
De första åren var våldet fysiskt och förvandlades sedan till psykiskt våld. Vi flyttade hela familjen till en annan ort där jag inte hade en enda vän. Och ingen visste någonting om våldet. Inte ens barnen. Fast vi annars talade öppet om allting med barnen så nämnde jag aldrig våldet. Också på kvinnohärbärgena var jag ensam. Och jag blev allt mer utstött. Efter andra barnet fick jag en tillfällig stödbostad dit jag flyttade med barnen. Barnens pappa hämnades genom att överge Kasper. Jag var helt lämnad utanför samhället. Förhoppningsvis utser man idag en stödperson för kvinnojourens klienter, för det gjorde man inte på min tid.

Min son hade ett gott humör, han vaknade alltid med ett leende. Alla älskade Kasper.

Min son hade ett gott humör, han vaknade alltid med ett leende. Alla älskade Kasper. Vi flyttade äntligen till ett eget hem när Kasper var tre eller fyra år gammal. Jag hade i flera år ensam tagit hand om barnen, 24/7.
Sedan började jag dricka. Det började med att jag bara drack litet då och då. Jag jobbade hela tiden, men på fritiden hittade man mig på lokalkrogen. Jag träffade en man som var alkoholberoende. Jag såg ändå inte honom som en problemmissbrukare och vi möjliggjorde varandras drickande. Jag lämnade Kasper med sin storasyster och gick själv till krogen. Situationen hann bli så illa att mina vänner hotade med att göra en barnskyddsanmälan. Jag började besöka A-kliniken och blev kvitt spriten helt 2005–2006. Efter det drabbades jag av en svår depression. Jag gick i terapi och fick en stödfamilj för barnen.

I lågstadiet började Kasper gå i terapi och jag fick stöd av föräldrahandledningen. I skolan berättade man öppet om Kaspers terapi, men ändå blev han mobbad. Pojken tröstade sig själv genom att äta - och blev fet. Två kompisar återstod, men de är desto bättre vänner, än i denna dag. Kasper stängde in sig på sitt rum, åt sötsaker och spelade. Vid 10-årsgranskningen sade den kloka läkaren att nu måste man ta itu med Kaspers övervikt. Längdökningen skulle korrigera övervikten bara man kom åt den ohälsosamma dieten och fick honom att röra på sig. Så gjorde vi också. Jag ändrade på våra matvanor och tvingade pojken ut på joggingtur. Herredumilde vad han var arg. Utseendet borde inte spela någon roll, men det gör det ändå.

I skolan lade ingen sig i mobbningen och den fortsatte ända till högstadiet. Sedan skedde en förändring. Rektorn ringde mig en gång till jobbet och berättade att Kaspers byxor hade dragits ner. För andra gången. Jag grät i telefonen och den kloka rektorn sade att de nu ska få ett slut på det här. Så skedde också och Kasper fick ostörd gå ut grundskolan. Han har klarat sig tack vare ett par bästisar och sina spel - men utan en vuxen.

Kasper släppte inte in mig. Jag förstod att han inte längre berättade någonting för mig. Jag försökte fråga, men Kasper svarade att han inte vill tala med mig. Det kändes hemskt. Så fortgick det i flera år, från att han var 13 tills han blev vuxen. Jag såg på när barnet sakta gled ifrån mig. Det fanns ingenting jag kunde göra. Dörren till hans rum var låst och jag kunde inte komma in i hans värld. Sedan gick han på Prometheus-läger och någonting hände. En ny värld öppnade sig för Kasper, han fick kamratstöd och en stark kompiskrets. Vi började tala med varandra igen, men vårt förhållande var stormigt. Jag minns det inte själv, men min förstfödda säger att vi åt i skilda rum, och att vi skrek och bråkade hela tiden. Så småningom blev det bättre mellan oss.

När min förstfödda blev vuxen började hon gå i terapi för depression. Jag insåg då att jag är tvungen att öppna mig upp om allting för att hon ska kunna gå igenom sina egna trauman. Det samtalet var en chock för alla. 2010 var jag nykter, jag hade kommit över min depression med hjälp av terapin och det kändes lockande att börja studera. Jag sökte mig till en bransch där jag fick använda händerna, jag fick ett nytt yrke och nya verktyg för mitt liv. Jag har nu gått igenom allt med mina egna föräldrar. Vi är inte så nära varandra, men bitterheten har ersatts av förståelse. Mammas allvarliga sjukdom ändrade till sist på allting.

Jag har med min egen familj lyckats bryta en generationer lång förbannelse. I vår familj säger vi förlåt, erkänner misstag och brister, vi stöder varandra och pratar. Och vi förlåter. Jag är fortfarande orolig för Kasper: jag är rädd att han inte ser sin egen potential utan underpresterar. Men jag njuter oerhört när Kasper hämtar kompisar till min verkstad och säger att han är stolt över mig.

Kasper

Pappa var det stora temat i min barndom. Eller avsaknaden av honom. Pappa stack när jag var tre och vi har inte setts sedan dess. Jag har inga minnesbilder av pappa. Jag minns inte ens hans ansikte. Det enda jag minns är hur han lyfte mig från armvecken och snurrade mig i luften i vardagsrummet. Jag har alltid sörjt att jag är faderlös. Jag beundrade mina kompisars pappor och strävade efter att vara i deras sällskap. Jag var väldigt svartsjuk på mina kompisar för deras familjer.

Mat har alltid varit viktigt för mig. Nu har jag en kockexamen. I lågstadiet var jag ganska storväxt och därför blev jag retad. Jag älskade hårdrock och det gjorde mig inte heller populär i lågstadiet.

Jar var annars också annorlunda. Jag hade svårt att hitta vänner som skulle ha accepterat mig. Jag började få ångestattacker. Till exempel hörde jag alla ljud jättehögt när jag vände på mig i sängen. Redan ljudet av täcket som prasslade lät galet högt i mina öron. Det var ganska tufft för en liten kille som jag. På grund av det här gick jag 3-4 år i terapi. Fast inte förstod jag ju vad det var frågan om, jag gick nu ett par gånger i veckan och spelade brädspel och så snackade vi litet på samma gång.

Jag berättade varken för lärarna eller för mamma om mobbningen.

Jag berättade varken för lärarna eller för mamma om mobbningen. Inte skulle hon ha kunnat göra någonting åt saken. I värsta fall skulle hon ha gjort saken värre. Jag hade ett par kompisar som visste om det, men vi var ju bara barn! Ingen av oss visste vad man kunde göra. Mobbningen fortsatte ända in i högstadiet, tills rektorn fick ett slut på det.

Lågstadiet var en tung tid för mig; pappa, panikattackerna, mobbningen… På sexan funderade jag på att ta livet av mig själv. Mamma och pappa är alkoholister. Jag minns hur mamma en gång kom hem och knappt kunde stå på benen utan törnade emot väggarna.
Min syster tog ofta hand om mig. Jag tjatade på mamma om alla rusmedlen. Nu är hon orolig för mig om jag dricker bärs i bland. Rusmedlen har gjort mitt liv annorlunda. Så vitt jag vet har mamma inga förhållanden nu, men förr drällde det en massa fulla gubbar runt henne. De var äckliga. Och skrämmande.

Jag upplever att jag inte fick tillräckligt med stöd, därför har jag lärt mig att klara mig själv. Jag har alltid tyckt om att spela. Vi hade en dator hemma och den världen blev min tillflykt. Fascinationen för spel började med Legos Bionicle-figurer. Med dem fick man på köpet sådana där cd-rom-skivor med spel. I något skede fick jag en egen dator till mitt rum och en Playstation 2:a. Jag köpte senare själv en Playstation 3:a. Eftersom jag inte hade några kompisar så spelade jag mycket och fick bekanta den vägen. Nuförtiden spelar jag mera med mina riktiga kompisar.

Men mamma var rädd att jag skulle bli utstött. Hon irriterade mig. Jag tycker inte att hon försökte få en inblick i min värld. Hon ville bara att jag skulle göra nånting annat. Men spelandet var det enda som kändes bra för mig. Sedan tvingade mamma mig att röra på mig. Vi joggade och spelade badminton tillsammans. Jag simmade två gånger i veckan. Jag hatade det och jag simmar fortfarande inte.

Det hade kanske varit bättre att ha mig att syssla med någonting sånt som jag diggade. Nuförtiden håller jag på med bouldering och på somrarna spelar jag fotis med min polares pappas gäng. Det hade varit bra om någon hade förklarat för mig varför jag borde spela mindre. Mamma har också alltid varit dålig på att förklara saker. Mitt liv förändrades som 15-åring när jag gick på Prometheus-läger. Jag förstod att jag är värdefull. Att man tycker om mig. Att jag är viktig.

Förra sommaren fick jag gamla bilder på pappa. Samma dag fick jag veta om hans våldsbenägenhet. Jag var helt i jävla chock.

Förra sommaren fick jag se gamla bilder på pappa. Samma dag fick jag veta om hans våldsbenägenhet. Jag var helt i jävla chock. Jag är pacifist och enligt mig är våld inte berättigat. Jag hade funderat mycket för mig själv över det att han stack och jag hade kommit till den slutsatsen att jag är besviken, men att pappa inte är ond. Och sen kommer det fram att han har misshandlat mamma. Jag skulle ha velat veta mera om saken. Fast jag vet inte om det skulle ha förändrat på saken på något vis. Jag är mer orolig över syrran som bevittnade våldet. Jag lär som tioåring ha talat i telefon med pappa. Jag minns ingenting av det men jag har hört att vi båda grät under hela samtalet. Förra sommaren försökte jag komma i kontakt med honom, men jag lyckades inte.

Nu är jag nöjd med hur mitt liv har gått. Vår familj har inte varit den mest traditionella. Jag skulle säkert vara en annan människa om jag hemma hade haft en STARK, MANLIG FÖREBILD. Fy helvete. Jag är jättetacksam till mamma, hon gjorde ett bra jobb med oss. Hjälpte alltid och har stöttat mig i det jag har velat göra. Och hon sade aldrig ett ont ord om pappa.

Rakel och Kasper heter egentligen någonting annat.

Artikeln baserar sig på Rakel & Kasper skriven av Anna-Maria Talvio. Artikeln är översatt av Lasse Grönroos.

Artikeln är också en del av Yles satsning Sekaisin.