Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Nothing Like A Dame – charmigt möte med stjärnorna från Downton Abbey, James Bond och Harry Potter

Fyra glada damer i samspråk i  Joan Plowrights trädgård.
Kvartett som håller tonen. Maggie Smith, Joan Plowright, Eileen Atkins och Judi Dench visar att vishet och humor inte har något "bäst före"-datum. Fyra glada damer i samspråk i Joan Plowrights trädgård. Bild: MarkJohnson Judi Dench,Nothing Like a Dame,Maggie Smith,Joan Plowright,Eileen Atkins

Konceptet är enkelt: fyra väninnor träffas för att prata minnen och mötet förevigas av regissören Roger ”Notting Hill” Michell. Resultatet är ett stycke filmhistoria - i dubbel bemärkelse.

Den första tanke som slår en när man ser Nothing Like A Dame är; vilken underbar idé! Därefter gläder man sig åt att det funnits producenter som vågat förverkliga densamma.

En ordtung dokumentär som i långsamt tempo skildrar ett gäng äldre damer är ju knappast det mest givna konceptet i en bransch som ständigt jagar unga tittare.

Å andra sidan bevisar Maggie Smith, Judi Dench, Joan Plowright och Eileen Atkins mycket snabbt att sanna stjärnor inte har något "bäst före"- datum.

De lyser alltid.

Snygg iscensättning

Det är självklart att det är de fyra huvudrollsinnehavarnas karisma som håller ihop filmbygget. Men nästan lika uppenbart är att Roger Michells enkla berättarstruktur är genialisk.

En struktur som växlar mellan ett antal samtalssituationer och de mentala och fysiska transportsträckorna mellan dessa. Genom att med jämna mellanrum låta iscensättningen bryta illusionen av spontan intimitet skapas både rytm och rum för eftertanke.

Judi Dench poserar i en soffa.
Nästan som på The Best Marigold Hotel. Och definitivt The Best Of med Judi Dench. Judi Dench poserar i en soffa. Bild: MarkJohnson Nothing Like a Dame,Judi Dench

Vi hör Michell ställa frågor och styra samtalet, vi ser fotografer och kameramän arrangera sittordningar och blickriktningar.

Vi inser att huvudpersonerna låter sig regisseras, men utan att ge avkall på den egna personligheten. De kommenterar ofördelaktiga bildvinklar, analyserar vissa lösningar, ifrågasätter andra.

Och av bara farten annonserar de att vi har att göra med fyra smarta kvinnor med stark integritet.

Det goda samtalet

Eftersom dokumentären bygger på att man får ta del av ett samtal i samma takt som det växer fram är det onödigt att gå in på detaljer, det räcker att dra upp konturerna.

Det räcker att konstatera att åskådaren erbjuds en inblick i sju decennier av tidlösa frågeställningar kring livet på scenen och i filmbranschen.

Det handlar om allt från att falla utanför den traditionella skönhetsramen till att vara gift med någon i samma bransch.

Joan Plowright gapskrattar.
Dame Joan Plowright berättar att det hade sina sidor att vara gift med sir Laurence Olivier - mannen som kommit att personifiera "den stora skådespelaren". Joan Plowright gapskrattar. Bild: MarkJohnson Nothing Like a Dame,Joan Plowright

Det handlar om att i unga år vara en del av en sällsynt dynamisk period i det brittiska teaterlivet för att i mogen ålder erövra Hollywood.

Det handlar om att vilja bli sedd och ändå aldrig slippa den ständiga rädslan för att misslyckas.

Och bortom själva ämnesvalen handlar det om det goda samtalet - det som uppstår mellan människor som känner varandra väl och som tar sig tid att bekräfta varandra.

Jag minns hur det var, jag hör vad du säger, jag ser dig.

Gammal är äldst

Det coola med dessa eleganta brittiska damer - som alla förlänats hederstiteln "dame" - är att de förmår kombinera en spjuveraktig humor med skarp analys.

Den typ av analys som bara ett långt liv skapar grogrund för. Frågan "vad skulle du idag vilja säga till ditt unga jag" får en märkvärdig resonansbotten när den ställs till någon som passerat åttio.

Och visst är det något visst med att få lyssna till äldre människor som har kapacitet att betrakta både privatlivet och yrkesrollen i relation till en båge som spänner över decennier.

Eileen Atkins skrattar glatt.
Många järn i elden - Eileen Atkins var med och skapade tv-serien Upstairs, Downstairs och spelade i Gosford Park - föregångaren till Downton Abbey. Eileen Atkins skrattar glatt. Bild: MarkJohnson Nothing Like a Dame,Eileen Atkins

Detta samtidigt som damernas sätt att uttrycka sig visar att de rymmer alla åldrar i en och samma kropp. Den unga osäkerheten, det energiska tonårstrotset och den åldrande visheten - allt finns där.

Och medan sluttexterna rullar fram slås jag av tanke nummer tre; varför skulle det vara svårt att sälja detta koncept?

Hur skulle det kunna landa annat än rätt i en tid då vi värmer upp Agatha Christies resonerande deckare medan vi dricker te tillsammans med gänget i Midsomer och drömmer om den utlovade filmversionen av Downton Abbey?

Och varför tänka i termer av åldersmässiga gränser istället för broar? Här erbjuds den äldre publiken charmiga identifikationsobjekt medan de något yngre kan se upp till James Bonds forna chef (Judi Dench som M).

De riktigt unga får i sin tur nöjet att se hur Harry Potters professor McGonagall (Maggie Smith) uppför sig utanför Hogwarts.

Det är det som kallas win-win.

Maggie Smith lägger ut texten.
Sanna mina ord - det blir en ny Downton Abbey! Maggie Smith gör intryck - som vanligt. Maggie Smith lägger ut texten. Bild: MarkJohnson Nothing Like a Dame,Maggie Smith

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje