Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Skammen bakom slagen

Kvinna går utomhus.
Kvinna går utomhus. Bild: Yle/ Sakari Partanen våld,våldtäkt,familjevåld

"Hon skrek rätt ut, bara skrek och skrek som om hon stod mitt i den mest fasansfulla mardröm man kan föreställa sig", skriver Johanna Holmström i en essä om skam, familjevåld och det svåra i att bryta sig ur ett destruktivt förhållande.

När jag var sexton år gammal tyckte jag om att ta långa promenader i mörkret. Jag gick på första klassen i Nickby gymnasium i Sibbo och stod på randen av det som kan kallas vuxenhet.

De värsta emotionella tonårsströmmarna var över och jag började känna mig allt mera rationell och klartänkt, allt mera vuxen.

Min förmåga att se på min egen familj och våra konflikter var inte längre suddig och påverkad av hormonell turbulens och än en gång hade eskalerande gräl drivit mig ut på vägarna.

En av mina promenader gick förbi ett skyddshem för kvinnor. Sopukka, hette det, och jag undrade hur en person skulle göra för att få komma dit. Hem ville jag inte gå.

Silhuetten av träd mot mörk himmel.
Silhuetten av träd mot mörk himmel. Bild: Amanda Vikman/Yle Skog,höstmörker

Därför var promenaderna i mörkret långa.

Flera år senare, när jag hade börjat läsa och förstå något om statistik, skämdes jag över hur naiv jag varit.

Även om jag barfota hade rusat till Sopukka mitt i natten hade det troligen varit fullt, både då jag var sexton och då jag var tjugofem. Men då fanns Sopukka inte längre. Verksamheten hade lagts ner.

Säkerligen inte för att det fanns brist på efterfrågan.

Under mina aderton år som vuxen har jag flera gånger kommit i kontakt med offer för familjevåld.

Jag är väl bekant med skammen kring själva fenomenet, på alla plan, för alla berörda parter, men den upphör ändå inte att förvåna mig.

Bortförklaringarna är alltid de samma.

En privat angelägenhet

Jag bor med mina barn i en höghuslägenhet i en förort i östra Helsingfors.

På hösten fick vi nya väggrannar. De är ett våldsamt grälande par.

Flera gånger har jag och mina två flickor i lågstadieåldern lyssnat på dem.

En gång hörde vi kvinnan skrika. Hon skrek rätt ut, bara skrek och skrek som om hon stod mitt i den mest fasansfulla mardröm du kan föreställa dig och vi satt stelfrusna i soffan och lyssnade.

Det var ingen mardröm.

Trapphuset i kraftverksbyggnaden är inget för höjdrädda. Fotat från 60 meters höjd.
Trapphuset i kraftverksbyggnaden är inget för höjdrädda. Fotat från 60 meters höjd. Bild: Yle/Maria Wasström Västnyland,Fortum,kolkraftverk,trappuppgång,Trapphus

Vi var alla vakna och det där var något hon upplevde, just där och då. Skriken upphörde rätt snabbt och dörren gick. Mannen försvann ut i höstkvällen och jag andades ut.

Kanske hade han gått ut för att lugna sig. Kanske det inte gick för långt. Men jag vet att jag hade hört henne skrika ”nej” och ”hjälp”, och det var svårt att ignorera.

Några veckor senare gick det längre. Grälet började, eskalerade och snart började kvinnan skrika. Den här gången upphörde det inte.

Skriken följdes av dunsar och springande steg. Det var tydligt att hon jagades omkring i sin lägenhet.

Jag klädde mig snabbt i anständiga kläder medan jag bad tysta böner om att jag inte skulle ingripa för sent.

Vi har många grannar. Ingen kan undgå att höra vad som pågår i den där lägenheten. Ändå var min dörr den enda som öppnades när jag skakande i hela kroppen steg ut i trappan för att göra något.

Jag hade sagt åt mina flickor att gömma sig i sitt rum och att komma ut skrikande om jag blev attackerad. De hade telefon och skulle kunna ringa efter hjälp.

Jag sade att grannen kanske behärskar sig om han ser två små barn komma rusande. Hur sjukt är inte det?

Skuggor av man och kvinna. Mannen höjer handen för att slå.
Skuggor av man och kvinna. Mannen höjer handen för att slå. Bild: YLE/Roy Fogde våld,familjevåld,skuggor

Jag lyssnade en stund och hörde kvinnan skrika, följt av det helt tydliga ljudet av slag. Jag bankade på dörren och ringde på dörrklockan medan jag skrek åt dem att öppna.

Något oväntat hände. Eller rättare sagt hände absolut inget. Oljudet fortsatte som om jag inte alls stod där ute och höll på att slå in dörren. Det hade jag inte ens kunnat föreställa mig.

Jag fortsatte att ringa på och banka, och efter vad som kändes som en evighet öppnades dörren. Kvinnan stod storgråtande framför mig, med vått hår, och mannen en bit bakom.

Han var rasande men försökte kontrollera sin ilska. Hon babblade obehärskat och tårarna sprutade.

”Han är alltid sån!” ropade hon, som om hon hade väntat på att nån ska fråga, och jag frågade dem bestört vad de egentligen höll på med.

Jag gav dem en upprörd men sträng föreläsning om att alla kunde höra dem och att mannen inte kunde slå henne utan att vänta sig följder.

Jag sade att hans beteende bör förändras eller så skulle jag ringa polisen. Han bad mig ringa dem direkt, men då vädjade kvinnan till mig att jag inte skulle ringa. Det var hennes fel, sade hon.

Mitt fel! Bara mitt! Jag var så irriterande

Jag svarade att det inte spelar någon roll hur irriterande hon är. Det är alltid olagligt och oacceptabelt att slå. Jag erbjöd henne att komma till mig och lugna ner sig eller att komma och prata med mig när som helst.

Hon lovade att det var sista gången hon skulle störa någon. ”Det kommer aldrig att hända igen.” sade hon. Jag svarade att ingen av oss tror på det där. Sedan stängdes dörren.

Två dagar senare såg jag mannen slinka förbi mig och han vågade inte möta min blick.

Polisen som aldrig kommer

Det finns många sätt att hantera den situation jag beskrivit. Det vanligaste är att inte göra något alls. Jag hade kunnat ringa polisen direkt men jag vet från tidigare att de helst inte kommer.

Det här är inte bara min åsikt – också den senaste polisbarometern visar att folk drar sig för att ringa polisen för att ingripa om de hör gräl hos grannarna för att de anser att polisen inte bryr sig.

Jag valde att ingripa, men varför lät jag honom komma undan? Varför sade jag ”nästa gång”? Tänk om det är för sent nästa gång?

De behöver inte skämmas för det och utan skam fortsätter de som tidigare. De som däremot får skämmas är offren.

Jag ville ge dem en chans att lugna ner sig och fundera på sitt beteende. Jag ville visa kvinnan att jag visste, hörde henne och fanns där.

Jag ville visa mannen detsamma, att hans handlingar inte har gått obemärkt förbi, att främlingar bryr sig om hans sambo och är beredda att ställa upp för henne, att han inte kan fortsätta som förr.

Men det kommer ju inte att hjälpa, det vet jag redan.

Risk för hämnd?

Efteråt funderade jag på att jag har två barn. Tänk om han gör något åt dem när jag inte ser. De är tillräckligt stora för att röra sig ute på egen hand.

Tänk om det inte längre är möjligt på grund av att deras mamma har gått och klantat till det för dem. Nej, vänta lite.

På grund av att deras mamma har gjort det rätta för någon annan.

Johanna Holmström
Johanna Holmström Johanna Holmström Bild: En liten bok Johanna Holmström

Det finns många risker som kan bli verkliga problem då någon blandar sig i andra människors mest desperata och privata förehavanden.

För hur vi än ser på familjevåld är det oftast en ytterst desperat handling, också av den som slår. Det är ingen ursäkt. Att slå, hur pressad du än är, är aldrig rätt lösning.

Det är ändå sällan den som slår får någon hjälp med att kontrollera sitt temperament eller hitta andra konfliktlösningsmetoder. På ett sätt skyddar vårt samhälle de våldsamma människornas våldsamhet.

De bestraffas väldigt lindrigt, om alls, men får ingen hjälp med att ta sig ur sitt beteende.

De behöver inte skämmas för det och utan skam fortsätter de som tidigare. De som däremot får skämmas är offren.

Är det helt enkelt fylleslag?

Av de två som grälade i min trappa var det den som blev slagen som helt tog på sig skulden och som lovade att det inte skulle hända igen.

Det är ytterst mycket mera skamligt att bli slagen än att vara den som slår. Säg att dessa två fortsätter tillsammans i tio år och en dag får kvinnan frågan varför hon var så passiv.

Varför lämnade hon inte denne våldsamma man. Den som får frågan blir ställd. Ja, varför gick jag inte? Svaret, det som är så enkelt, kommer aldrig för en.

Varför frågar du mig varför jag inte gick? Varför frågar du inte honom varför han slog?

Skulden verkar alltid fästas vid den svagare. När du ligger där på marken, nertryckt och tillintetgjord, då ska du minsann ha kraft nog kvar för att resa dig och gå.

Men ska den andra behöva sluta slå?

Ska du verkligen riskera att gå, även om du vet att den allra farligaste situationen i ett destruktivt förhållande är den dagen då den slutliga uppgörelsen kommer?

ölflaska
ölflaska Bild: Yle ölflaska

Korrelationen mellan alkoholbruk och våld är i Finland uppenbar och statistiskt bevisad många gånger om, men jag tror inte att det är hela svaret när det gäller familjevåld.

För det första är det inte direkt förknippat med fyllebeteende utan det är en långt och utdraget system av daglig kontroll och förtryck av en partner som kanske ger våldsamma utslag när den aktiva parten har druckit.

För det andra förekommer det också i de bästa av hem, i alla olika skikt av samhället.

Lindriga straff, polisens tafatthet och en generell tendens att se mellan fingrarna på det som händer hos grannen bidrar till ett mönster av tillåtande och tyst godkännande.

Alla slår inte när de har druckit, men de som slår använder ofta alkoholen som en ursäkt för sitt destruktiva beteende.

Vem har råd att skiljas?

Ofta, när det gäller våldsamma relationer, är det många som vet vad som pågår. Polisen vet. Övriga myndigheter vet. Grannar vet. Familjerna runtomkring vet.

Det är sällan så enkelt som att bara gå. Det finns en enorm mängd känslor, också i destruktiva förhållanden, kanske speciellt i destruktiva förhållanden.

Ingen är en dålig partner jämt och ofta. Om det går bra mellan varven känns de lyckliga stunderna extremt intensiva.

En misshandlad person lever och uthärdar en dag i sänder. Det finns inte kapacitet för mera än så. Det finns ingen mera långtgående plan än att orka och stå ut just nu.

Gammal söndrig docka
Gammal söndrig docka Bild: Yle slag

Varje bra dag är en gåva och batterierna laddas inför det som ska komma. Finns det barn i förhållandet kanske energin går åt till att hålla dem trygga och utanför de vuxnas konflikter.

Eller, försöka i alla fall. Varje tänkbar undanflykt och bortförklaring uppfinns. Trötthet, stress, irriterande beteende, en engångsföreteelse – varje gång.

Det finns delat boende och en delad ekonomi. Stor rädsla över att inte klara sig på egen hand.

Stor skam i att erkänna att du är dåligt behandlad och att du stannar kvar i det, i att du har misslyckats med att bli älskad.

Misslyckats med det viktiga; att hitta en god människa att dela ditt liv med.

En skilsmässa kan för många, också under lugnare omständigheter, vara en ekonomisk katastrof. Det kan till och med innebära ett fall rakt ner i fattigdom och bostadslöshet.

Folk som vill ha skilsmässa borde planera sin ekonomi på förhand och spara pengar för att ha råd med det, säger Juha A. Pantzar, verksamhetsledare för Garantiföreningen, i en intervju för Ilta-Sanomat.

Polisen vet. Övriga myndigheter vet. Grannar vet. Familjerna runtomkring vet.

I en situation där familjevåld förekommer brukar även det ekonomiska maktförhållandet vara i obalans. Behovet av uppbrott kommer abrupt. Det finns inte tid att planera eller spara.

Det kanske inte ens finns en egen ekonomi att spara från.

Att kvinnor inte har råd att lämna våldsamma eller olyckliga förhållanden har dykt upp som diskussionsämne i bland annat USA och Storbritannien under de senaste åren.

I Storbritannien har var fjärde kvinna och var sjätte man upplevt familjevåld. Polisen får ett samtal gällande familjevåld per minut. I medeltal utsätts en kvinna för våld trettiofem gånger innan hon kontaktar polisen.

Hon skrek rätt ut, bara skrek...

Tjugo procent av alla barn i Storbritannien har upplevt eller bevittnat familjevåld. Problemet med att inte kunna lämna den våldsamma partnern växer i takt med att boende och levnadskostnader i större städer ökar.

Finland kommer på andra plats när det gäller våld mot kvinnor inom EU-området. En placering som det gäller att inte vara stolt över.

Här har var tredje kvinna upplevt våld i ett nära förhållande och våra familjer är också de på silverplats i Europa när det gäller hur farligt det är att leva i dem.

Allt fler flyr till skyddshem

Någon direkt inhemsk statistik om hur ofta folk måste stanna kvar i våldsamma förhållanden för att de inte har råd att ta sig loss finns inte till hands, men en snabbsökning på Internet visar att ämnet flitigt diskuteras på olika familjeforum.

Finländare som vill skiljas har det bra ställt tack vare enkla skilsmässolagar som inte involverar dyra jurister och lagen tryggar rätt till underhåll från en partner om det finns gemensamma barn.

Men att veta att det finns en viss mån av hjälp gör inte rädslan för en oviss framtid mindre.

Enligt en artikel för Yle Uutiset i juli.2018 var behovet av skyddat boende rekordhögt förra året med omkring 12 000 personer som sökte hjälp. Mörkertalet är trots det stort.

Fyra labradorvalpar
Fyra labradorvalpar Bild: Julian Smith / EPA hundar

Till och med en så enkel sak som att vara tvungen att lämna sitt husdjur kvar i hemmet kan få en person att stanna kvar i ett våldsamt förhållande, säger Jaana Kinnunen, socialarbetare vid Åbo skyddshem.

I våldsamma hem är tiden då barnen är i skola eller i dagvård den tid då de kommer undan och får umgås med trygga vuxna och det har visat sig att sommarlov och andra ledigheter är speciellt besvärliga för dessa familjer.

Julen väntar bakom hörnet och för många är det just den högtiden, då förväntan på glädje och samvaro är som störst, som kan bli den allra mörkaste tiden på året.

Text: Johanna Holmström.

Essän är en del av Svenska Yles satsning på att tala om skam.

Lyssna på podden Skammen, där Sara Saxman berättar om hennes destruktiva liv som laestadian, innan hon slutligen bröt sig loss.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje