Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Ihana Neiti N – kärlek och mord i 1920-talets Åbo

Scen ur föreställningen.
Tobias Zilliacus och Mervi Takatalo. Scen ur föreställningen. Bild: Otto-Ville Väätäinen. Åbo Stadsteater,Tobias Zilliacus,Mervi Takatalo

Det kallades för ”Finlands första Hollywood-aktiga mordfall” – en våldtagen kvinna som sköt ihjäl förövaren i Åbo 1927. Utgående från bland annat diplomaten Klaus Törnudds bok om sina föräldrar har Juha Siltanen skrivit och regisserat historien om en kärleks återvändsgränd till Åbo Stadsteater.

Det låter som ett metoo-influerat projekt.

Vi har en ung kvinna som våldtagits, som inte har några andra alternativ än att försöka gå vidare, hittar en kärlek men svartmålas av förövaren som börjar sprida rykten om henne.

Kärleksparets lycka drivs mot avgrunden, tills hon fattar ett avgörande beslut en sen kväll i Åbos Observatoriepark.

Men metoo var ännu inte på gång då Juha Siltanen fick uppdraget att skriva en pjäs om detta verkliga brottsfall. Istället var hans drivkraft att söka sig in i sina huvudpersoners inre liv, hur de dras in i ett brott, hur de lever med det och dess följder.

Scen ur föreställningen Ihana Neiti N. 2018.
Ögonblick innan mordet sker. Scen ur föreställningen Ihana Neiti N. 2018. Bild: Otto-Ville Väätäinen Åbo Stadsteater

Resultatet är en stilig teaterkväll. En vacker scenografi, litet rolig skvallerparodi, men framför allt flera intensivt sköra scener mellan två som vill älska men har både egna och andras demoner att slåss emot.

Samtidigt får vi en teaterkväll som är väldigt mycket, kanske för mycket. Det är som om Siltanen samlat på sig så mycket material, och sedan velat få med bitar av allt.

Föreställningen fylls med ett myller av människor. Åtta skådespelare gör över 30 roller, här finns grannar och advokater och domare och ett presidentpar och poliser och skvallertanter och förövarens medlöpare.

Siltanen kryddar också med flera berättargrepp. Här kan det som verkligen händer varvas med det som huvudpersonerna tänker, tvivel och handling sida vid sida. Plus att man på scenen också spelar upp både stumfilm och stämningar från en 90 år gammal teaterkväll.

Två sargade människosjälar som möts

Historiens kärna, det som Siltanen i grund och botten har velat gräva fram, är egentligen ett kammardrama.

Vi har 30+ bibliotekarien och akademikern Allan (Tobias Zilliacus), verksam inom Åbo Akademi. Han är en tvivlare, en ”skör man”. Trygg i sin egen miljö men osäker ute i världen. En man som inte tror på sig själv när det kommer till relationer, och som inte kan tänka sig att någon kvinna på riktigt skulle kunna förälska sig i honom.

Men så träffar han den djupt skadade och samtidigt så självsäkra femton år yngre ”starka kvinnan” Margit (Mervi Takatalo), först under en föreläsning som Allan håller, senare av en slump på stan.

Margit är både rädd för romantisk kärlek, men längtar samtidigt efter Allan och samtalen med honom.

Scen ur föreställningen Ihana Neiti N. 2018.
En problemfylld relation. Scen ur föreställningen Ihana Neiti N. 2018. Bild: Otto-Ville Väätäinen Åbo Stadsteater,Tobias Zilliacus,Mervi Takatalo

Vi har dessa två, och deras kärlek som är omgiven av återvändsgränder. Och det som pjäsen i grund och botten undersöker är deras relation, hur den utvecklas, och hur den påverkas av det som händer omkring den – förövaren som lirkar sig in i deras liv, som sprider rykten om hur lättfotad Margit är.

Det handlar om slut-shaming anno 20-tal, något som gör det omöjligt för Allan och Margit att leva öppet med sin kärlek.

Realiteter och drömmar som krockar

Denna kärna fyller Siltanen med poesi och existentialism och filosofi.

Redan under den inledande föreläsningen fastnar Allan och Margit vid diskussioner om filosofen William James och hans uppfattning om att en sannings värde ligger i huruvida den som tror på den har nytta av det eller inte. Eller Moritz Schlick och hans teorier om vad lyckan egentligen är ett resultat av.

Det är ett elegant sätt att beskriva Allan som en akademisk sanningssökare, något som genomgående styr hans liv. På gott och ont.

Skört samspel mellan Zilliacus och Takatalo

Tobias Zilliacus gör nu sin finskspråkiga Åbodebut, och hämtar med sig en finlandssvensk dimension till föreställningen – något som Siltanen uttryckligen strävat efter då han velat att rollen som Allan skulle spelas just av en finlandssvensk skådespelare.

Det görs för all del inte något av Zilliacus finlandssvenskhet. Jag hör honom säga bara ett enda ord på svenska under hela kvällen, och hans finska saknar åtminstone i mina öron spår av en svensk brytning.

Men viktigare än det är förstås att han lyckas greppa Allans så bräckliga personlighet, denna osäkerhet då han inte lyckas överföra den där bestämdheten han har i det akademiska till det verkliga livet.

Mervi Takatalo gör också ett slags dubbelroll där hon gestaltar en samtidigt skadad själ och en självsäker bestämd kvinna.

Scen ur föreställningen Ihana Neiti N. 2018.
Tobias Zilliacus och Mervi Takatalo. Scen ur föreställningen Ihana Neiti N. 2018. Bild: Otto-Ville Väätäinen Åbo Stadsteater,Tobias Zilliacus,Mervi Takatalo

Och jag gillar deras samspel. Den sköra känslan av förälskelse, osäkerheten över vad man kan och ska göra av den.

Situationskomik som från en annan pjäs

Där hade jag också gärna stannat.

Nu fyller Siltanen ändå på med så mycket annat, som om han velat få med hela världen runt denna berättelsens kärna.

Han klistrar också på situationskomik och några riktigt billiga skämt och formuleringar som klingar så illa just i den här kontexten.

Visst - jag förstår att det kan fungera som ett sätt att gestalta det omkringliggande samhället på. Men det är en farlig balansgång, mellan det som är teaterföreställningen och det som är den värld som föreställningen beskriver. Och jag lyckas inte förstå vad exempelvis musik från buskiskomikern Benny Hills tv-serie har just här att göra.

Men ramen är ändå stilig. Scenografin, dräkterna, stämningarna - i allt finns 20-talet närvarande även om man inte alls strävat efter att skapa någon exakt kopia av den tiden. Det poetiska görs vackert och berörande, och stöds snyggt av scenografiska lösningar, snöfall och stjärnhimmel.

Också Åbo finns närvarande. Det är gatunamn och platser – och lite åbodialekt.

Av alla sidospår köper jag nämligen de två åbomål-tjattrande kvinnliga grannarna, som inte bara hämtar med sig bekymmerslös lätthet i berättandet men också information om världen och verkligheten runt kärleksparet.

Scen ur föreställningen Ihana Neiti N. 2018.
De skvallrande grannfruarna, spelade av Minna Hämäläinen och Kirsi Tarvainen Scen ur föreställningen Ihana Neiti N. 2018. Bild: Otto-Ville Väätäinen Åbo Stadsteater,Minna Hämäläinen,Kirsi Tarvainen

Det verkliga fallet är väldokumenterat. Redan genast efter brottet lockades journalister också från Sverige och Tyskland till Åbo, och polisen lyckades till slut lösa gåtan inte minst genom att man för första gången i finländsk brottshistoria kunde identifiera mordvapnet via de hylsor man hittat på brottsplatsen.

Både Allan och Margit dömdes inledningsvis till livstid, men både hovrätten och högsta domstolen sänkte domarna, och till slut benådades båda av president Relander.

Därefter kunde Allan och Margit slutligen gifta sig, och fick två barn.

ÅBO STADSTEATER. Ihana Neiti N. – eli Vartiovuoren arvoitus
Manus och regi: Juha Siltanen.
I rollerna: Tobias Zilliacus, Mervi Takatalo, Kimmo Rasila, Kirsi Tarvainen, Minna Hämäläinen, Ulla Koivuranta, Mika Kujala, Jonas Saari...
Scenografi: Jani Uljas.
Dräkter: Tuomas Lampinen.
Ljus: Jarmo Esko.
Ljud: Tuomas Rissanen.
Video: Sanna Malkavaara.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje