Hoppa till huvudinnehåll

Fotboll, sex och barnlitteratur

I järnridåns Rumänien

Osannolik lyx som möter skitgrå vardag. Valutaväxlare som luras så snyggt. Prostituerade som diskuterar nordisk barnlitteratur. Och jag som bara vill bort, fast statens representanter är beredda att bjuda på vad som helst.

Bukarest, november 1988. Här gör du ingenting med färgfilm, står det i mina 30 år gamla anteckningar. Allting är som en enda förort, invävt i en jämngrå känsla av misstänksam tristess.

Jag är i stan för att följa Åboklubben TPS ovanligt framgångsrika Eurofotbolläventyr. Tidigare hade jag tagit tåget till Milano och Wien. Men nu då jag ska bakom den såkallade järnridån är flyg enda alternativet, och när jag i mellanstationen Budapest ser personalen reparera det chartrade planets uppenbarligen opålitliga däck samtidigt som vi stiger på, är det redan för sent att ångra sig.

Och det är bara början.

TPS MOTSTÅNDARE VICTORIA BUKAREST verkar under inrikesministeriet, så då vi anländer märker vi snabbt att vi klassas som ministeriets officiella gäster. Vi blir bjudna på allt, plus att våra värdar trollar fram så mycket program att vi aldrig ska få tid och möjlighet att ta oss ut på stan på egen hand.

En gång lyckas jag ändå.


TPS-spelare leker snöbollskrig.




TPS-spelare leker snöbollskrig.
Bild: Bo Strandén.
Turun Palloseura (fotboll),Rumänien,rivet ur mitt arkiv

Det är en höst då snön kommer tidigt till Bukarest.

På gatorna sliter snökommandon med att rensa trottoarer och gator, medelålders kvinnor skyfflar med spadar och sopborstar, armépojkar hjälper till med att öppna kloaker, killar med muskeldrivna vagnar promenerar fram och tillbaka med snötyngda lass, och Åbospelare ställer skrattande upp på arrangerade snöbollsbilder.

Samtidigt, i hörnet av ännu en bred aveny utan trafikkaos eftersom bilarna är så få, samlas skolbarn för att glädjetjutande njuta av snöbollskrig och väldiga snöhögar som förvandlats till rutschbanor.

FÖR EN KORT STUND känns det varmt i hjärtat. Barn är likadana, överallt.

Snabbt hittar valutaväxlare oss, förstås, eftersom det inte kan vara svårt att se att vi är utlänningar, ”från väst”. Den officiella växelkursen i öst var alltid skrattretande dålig, nu blir vi erbjudna mångfaldiga mängder LEI för våra amerikanska dollarsedlar.


Träff med valutaväxlare i Bukarest.




Träff med valutaväxlare i Bukarest.
Bild: Bo Strandén.
Tomas Jansson (Författare),rivet ur mitt arkiv

Jag och fotografen bestämmer oss för att växla. Vi struntar i sedlarna, vi blir ju bjudna på allt, ”money is no problem”, som våra värdar konstaterat redan på flygfältet. Men vi vill se hur det går till när man blir lurad, när och hur han lyckas byta ut en bunt sedlar till värdelöst tidningspapper.

Nu har vi fyra ögon, och vi vet att han tänker lura oss. Nu ska vi avslöja honom.

DRAMATURGIN ÄR BEKANT. Han räknar fram en bunt sedlar, och så pekar han – som väntat – mot en civilklädd polis. Vi måste byta ställe.

Så promenerar vi till en portgång, våra fyra ögon följer ständigt hans händer, sedelbunten är fortfarande kvar i hans hand, han räcker snabbt över den och försvinner. Och så hittar vi hur många bitar tidningspapper som helst bland sedlarna.

Det var trolleri! Det var som ett oerhört vältränat cirkustrick. Han var värd alla våra dollars. Och de 400 LEI jag ändå fick lyckades jag aldrig bli av med, dem har jag fortfarande bevarade i en minnes-skolåda.


Tidningspapper som valutaväxlaren bytt ut sedlar till.




Tidningspapper som valutaväxlaren bytt ut sedlar till.
Bild: Bo Strandén.
Rumänien,rivet ur mitt arkiv

Sista kvällen ska vi bli bjudna på galamiddag. Problemet är att telekommunikationerna hem till Finland haltar. Jag och en Åbokollega lyckas få våra matchreportage sända först en timme efter att transporten från hotellet avgått.

Vi bestämmer oss ändå för att ta en taxi, som kör oss till adressen vi fått.

FRAMME MÖTS VI av ännu ett slitet hus, med ett ölsjapp fyllt av trötta berusade rumänska män med klassiska ludiskuffare (vintermössor) på huvudet. Inte precis den optimala miljön för galamiddag, tänker vi, och är redan på väg ut då dörrvakten förstår vem vi är.

Han ber oss följa med mot en trädörr längst inne i lokalen, och tecknar åt oss att gå in.

Det är som att förvandlas till Alice i Underlandet, precis just när hon ramlar ner i kaninhålet och möts av en så totalt annan oväntad verklighet.

Bakom den slitna trädörren lyser strålkastare upp en scen.

I salen finns kostymklädd överklass och utländska gäster, lyxiga matbord och dyra viner, vackra kvinnor och tråkiga män, och en nattklubb-show som är så imponerande högklassig, med klimax då gruppens stjärna sjunger Whitney Houston bättre än jag någonsin hört någon annan än originalet sjunga.


Bukarest.




Bukarest.
Bild: Bo Strandén.
Tomas Jansson (Författare)

Det är då som den gråa fattiga utleda verkligheten på andra sidan den där skitna dörren känns mer än overklig. Den känns olidlig.

Jag var ju ingen östeuropaveteran, även om jag som tonåring hade klassats som något slags vänstertyp och kunnat försvara det jag kallade för östeuropeisk solidaritet och social trygghet. Prag hade jag besökt, och där kunde jag mitt i den gråa tristessen hitta charmigt slitna spännande miljöer som fick mig att planera nya besök.

Men Bukarest var något helt annat.

JAG HADE RÄKNAT MED att kunna närstudera misär och långa tröstlösa köer och utleda människor som tittar misstänksamt på en. Och precis så var det; långa köer med gråklädda män och kvinnor framför butiker utan varor, eller lika osannolika köer till bensinstationer.

Men jag var helt oförberedd på att själv slängas in i miljöer dränkta av lyx, ständigt omgiven av inrikesministeriets underhuggare som skulle uppfylla alla önskningar, och – sannolikt – skriva rapporter om allt vi gjort och sagt.


Bensinköer.




Bensinköer.
Bild: Bo Strandén.
1988,rivet ur mitt arkiv

En tidigare kväll hade våra ministerievärdar ledsagat oss till en annan lyxbar, där en ivrig glasögonprydd rumänsk yuppie tagit emot och snabbt frågat ”do you want girls”. Utbudet är brett. En spansk grupp OSSE-politiker lär också vara på plats, det är nu som västvaluta ska samlas in.

HUNDRA DOLLAR ÄR BUDET, motsvarar sådär 185 euro idag. Men nej, jag och fotografen är inte intresserade. De två kvinnorna tänker att det handlar om priset, går ner till 50 dollar, 25 dollar, 10 dollar, och då vi fortfarande är lika ointresserade börjar de istället smalltalka, ”jag vet mera om Finland än ni om Rumänien”.

Då vi ber om bevis slänger den ena kvinnan fram namn som Ibsen, och Selma Lagerlöf, och Astrid Lindgren. Och då vi hävdar att det inte är Finland kontrar hon med att det är ”Skandinavien, och det är ju samma sak.”

Det är så absurt att diskutera barnlitteratur med de två rumänska kvinnorna som bara några minuter tidigare hade sålt sina kroppar, och nu mest verkar vilja döda lite tid. Eller kanske de för några minuter bara vill förtränga det de kommit för att göra. Kanske har de som jag studerat litteratur och äntligen hittat någon som kan diskutera annat än diktatorfrun Elenas (påhittade) stora litterära prestationer.

PÅ FLYGET HEM tänker jag att jag gärna hade gjort en riktig intervju just med dem, eller med nattklubbdrottningen med den fantastiska rösten.

Fast, det hade ju aldrig gått. Antingen hade de förvandlats till en del av propagandamaskineriet, eller så hade jag bara ställt till med bekymmer för dem.


Köer utanför en såkallad delikatessbutik.




Köer utanför en såkallad delikatessbutik.
Bild: Bo Strandén.
Rumänien,rivet ur mitt arkiv

Istället fylls mina minnesbilder av grå tristess och den där ängsliga misstänksamheten. Och av gumman på gatan som lyckats fylla sina kassar med stora runda blandbröd då brödbilen äntligen hittat fram till en butik, hur hon haltat vidare med sin ihopsjunkna och krokiga kropp, med duken strikt vikt kring huvudet.

BARA ETT DRYGT ÅR SENARE hittar järnridåns fall också till Rumänien.

Diktatorparet Nicolae och Elena Ceaușescu avrättas, i det kaos som följer under någon månad skjuter alla mot alla. Och jag är inte ens överraskad över att det värsta postmurkaoset i det kommunistiska Östeuropa uppstår just i Rumänien.

I dag är jag inte heller överraskad över att läsa att Rumänien, tillsammans med Bulgarien och Italien, är den mest korrumperade EU-nationen. Eller över att utvecklingen idag mera går bakåt än framåt. Roten till det problemet fick jag ju studera från närhåll under resan för 30 år sedan.

TPS möter Victoria Bukarest i Rumänien 1988.
Grått och snöigt då TPS möter Victoria Bukarest, november 1988. TPS möter Victoria Bukarest i Rumänien 1988. Bild: Tomas Jansson. Turun Palloseura (fotboll)

TPS förlorade matchen i Bukarest med 0-1. Returmatchen i Åbo vann man med 3-2, men på grund av färre gjorda bortamål föll TPS ur cupen – och misslyckades med att bli den första finländska klubb som nådde kvartsfinal i det som då kallades för UEFA-cupen.

Tack till fotografen Bo Strandén, som tog sig tid att gräva i sitt arkiv efter stämningar från 30 år tillbaka.

Matchens programhäfte.
Matchprogram Matchens programhäfte. Bild: Tomas Jansson / YLE Turun Palloseura (fotboll),UEFA-cupen 1988-89

Turistbroschyr från Bukarest, 1988.
Lyxigt Bukaresthotell, 1988. Turistbroschyr från Bukarest, 1988. Bild: Tomas Jansson / YLE Bukarest