Hoppa till huvudinnehåll

Recension: Hur närmar man sig ett stort hål? Tennis är väl bara ett spel? Var får man sprida sin brors aska? Vem svek vem?”

Fyra pinfärska finlandssvenska kortfilmer

Hur man närmar sig ett stort hål

Ett mystiskt, avgrundsdjupt hål uppstår plötsligt i centrala Jakobstad. Ingen verkar veta hur, eller varför, men där är det. Myndigheterna berättar över Masouds bilradio att de inte kan göra något åt hålet innan de vet omfattningen och karaktären av det, och deras mätinstrument inte är avsedda för den här typen av arbete ... så där är hålet, kvar.

Det blir en lokal sevärdhet och Masoud tar sin bror Bashir för att se på det då han hämtar hem honom, uppenbarligen från asylcentret. Ungdomarna samlas vid hålet på kvällen och tävlar om vem som vågar gå närmast kanten.

kortfilm Hur man närmar sig ett hål
Masoud (Miragha Sedigi) och Bashir (Ebrahim Saberi) iakttar hålet tillsammans med en bilförsäljare. kortfilm Hur man närmar sig ett hål Bild: Parad Media / Johannes Östergård kortfilmer,hål,kortfilmskväll

Men det är inte hålet i marken som Sawandi Groskind och Quynh Trans kortfilm Hur man närmar sig ett stort hål handlar om, utan om alla de hål som är osynliga och vi bär inom oss.

Filmen utspelar sig under en kväll, och är en stillsam, stämningsfull studie i människans försök att fylla hålen där någonting saknas.

Masoud engagerar sig politiskt, men säger att politik egentligen inte intresserar honom: ”Jag vet inte när jag senast gjort något för att det intresserar mig. Det som driver mig är en känsla av plikt. Jag vet inte var den kommer ifrån. Jag försöker bara göra det som förväntas av mig av samhället.”

Bashir ber Masoud att översätta en sång på radion för honom till svenska. Det är en kärlekssång. Bashir säger att han ska skriva lyriken till en kvinna han förälskat sig i. De har setts en gång, över Skype.

Hur man närmar sig ett stort hål är en film om stora frågor, men presenterad på ett avväpnande och vardagligt sätt. Den lågmälda tonen och de nattliga småstadsmiljöerna i kombination med det makliga, smakfulla klippet (och det faktum att mycket av handlingen utspelas i en bil) för tankarna till antologifilmen One Night on Earth.

kortfilm Hur man närmar sig ett hål
Bashir (Ebrahim Saberi) i kortfilmen Hur man närmar sig ett stort hål kortfilm Hur man närmar sig ett hål Bild: Parad Media / Johannes Östergård kortfilmer,Hål,kortfilmskväll

Också i övrigt finns här ett Kaurismäki-stuk som är väldigt stilfullt, men i kombination med ett mystiskt element som tränger sig in i vardagen à la M. Night Shyamalan. Johannes Östergårds oerhört vackra nattliga fotografi förtjänar en eloge, liksom Benny Ojalas vemodiga musik. Ebrahim Sameri och Miragha Sediqi är lågmält övertygande i huvudrollerna.

Det är uppfriskande att se en finlandssvensk film som går nästan helt på persiska, utan att det görs något nummer av det, och ett Jakobstad befolkat av invandrare. Utan att det på något sätt känns krystat. Det skulle vara lätt att på grund av språket och skådespelarnas ursprung inskränka tolkningen till en invandrartematik.

Och visst går det att se det omtalade hålet som en avsaknad av ett liv lämnat bakom sig, av sammanhang och trygghet i en ny verklighet. Men det skulle vara att förminska den här djupt allmänmänskliga filmen.

Recension: Janne Wass

Askan

Askan kretsar kring en tragikomisk historia om Laura (Hellen Willberg) som vill följa sin nyligen avlidne brors vilja och sprida hans aska i havet.

Efter att föräldrarna (Laila Björkstam och Göran Schauman) har klargjort att brodern ska begravas i familjegraven, gör Laura ett försök att stjäla broderns aska tillsammans med assistenten Sofia (Stella Laine). Försöket lyckas, men askan blir dessvärre bortstädad av en föga anande städare, vilket leder Laura och assistenten till ytterligare ett desperat försök att få tag på mera aska.

kortfilm askan
Hellen Willberg och Stella Laine i Askan kortfilm askan Bild: Studio Lumo / Theofanis Kavvadas aska,kortfilmer, Hellen Willberg

Filmen är vacker, färgerna varma, tagningarna svepande och den återhållsamma musiken behagligt hopknytande under filmens 17 minuter.

Trots den fungerande helheten får jag känslan av att manuset (av Kristofer Möller) hade kunnat bereda rum för aningen mer.

kortfilm askan
Manusförfattaren Kristofer Möller i kortfilmen Askan kortfilm askan Bild: Studio Lumo / Theofanis Kavvadas aska,Kristoffer Möller,kortfilmskväll 2018

Skådespelarprestationerna är trovärdiga och personerna lätta att relatera till, men replikerna ter sig inte alltid som gjutna för plats och tillfälle.

Det är tydligt att Laura är tudelat inställd till broderns bortgång: Sorgsenhet övergår till ilska och därefter till makabra tokroligheter som när hon skämtsamt föreslår att snorta broderns aska: ”Tror du man blir hög av det här? Så mycket kama som han tog.”

Problemet är att Laura inte framstår som en särdeles sympatisk person, samtidigt som man gärna hade velat sympatisera med henne när det gäller att fullfölja broderns önskan om att få askan utspridd.

Jag fastnar främst för scenen från föräldrahemmet och den tryckande stämningen där föräldrarna är omedgörliga och fullständigt kompromisslösa i sin sorg. Här hade man kunnat gå ännu längre i frågorna som lämnas öppna. Det hade funnits plats för mer frustration över varför man är oense om huruvida brodern tog livet av sig eller inte – ytterligare dialog kunde ha vuxit fram ur det som här öppnas upp, men i samma stund lämnas.

kortfilm askan
Laila Björkstam, Hellen Willberg och Göran Schauman kortfilm askan Bild: Studio Lumo / Ananya Tanttu Hellen Willberg,Göran Schauman,Aska,Laila Björkstam,kortfilmskväll

Upplägget missanpassade, vuxna barn i finlandssvensk överklassfamilj känns också tämligen välbekant och skulle kanske ha kunnat erbjuda något mindre förutsägbart.

Bland skådespelarna är det Laila Björkstam i rollen av stram moder lämnar mest eftertryck.

Det är också uppfriskande att historien kretsar kring en huvudperson som är rullstolsbunden, utan att det i sig påverkar själva berättelsen.

Recension: Lotta Green

Ett kammarspel

Ett kammarspel är som titeln antyder, en inblick i ett lågmält dramatiskt händelseförlopp där blickar, kroppars stelhet och gester säger lika mycket som de ord som yttras.

Filmen kretsar kring psykoanalytikern Helena (Stina Rautelin) som får en klient vars berättelse på ett obehagligt vis nästlar sig in i Helenas eget liv. Det handlar om flera bedrägerier – uträknade, känslokalla utfall pådrivna av klienten Alice (Emelie Wallberg) som utger sig för att vara något av en patologisk förförare.

kortfilm ett kammaspel
Emelie Wallberg i Ett kammarspel kortfilm ett kammaspel Bild: Ab Ljud och bild 2018 / Jonatan Sundström kammarspel,Emelie Wallberg,kortfilmskväll 2018

Från Helenas soffa, som Alice är mån om att få ligga i medan hon berättar om sitt senaste kap, öppnas en suggestiv och hårresande monolog.

Bildspråket stöder monologen – vi får följa med det skedda från en steril läsesal i motljus, via en hiss ner till källarvåningens oförlåtande rader av plåthyllor och skrymslen där övervakningskamerorna inte har någon insyn. Extrema närbilder på Alices berättande bidrar till att monologen går in under huden på en.

kortfilm ett kammarspel
Stina Rautelin och Andrea Björkholm i Ett kammarspel kortfilm ett kammarspel Bild: Ab Ljud och bild 2018 / Jonatan Sundström kammarspel,Stina Rautelin,kortfilmskväll

Det är Viktor Granö som står bakom manus, regi, klipp, produktion och – hör och häpna – även den välskrivna musiken. Det framkommer tydligt att Granö verkligen vill och vågar ge sig in på att kombinera alla dessa element till en tankeväckande helhet.

Lätta stråkdrag tillför just den välsittande knorren som binder ihop scenerna. Helenas beklämda ansikte då hon förstår hur saker egentligen ligger till och att hon är ensam om vetskapen, understryks ytterligare av tunga stråkar.

kortfilm ett kammarspel
Stina Rautelin och Pekka Strang i kortfilmen Ett kammarspel kortfilm ett kammarspel Bild: Ab Ljud och bild 2018 / Jonatan Sundström kammarspel,Pekka Strang,Stina Rautelin,kortfilmskväll 2018

Karaktärerna som också utgörs av Marie (Andrea Björkholm) och Tobias (Pekka Strang) känns äkta och igenkännliga. Ljussättning, bildspråk och dialog – allt talar samma språk, vilket också bidrar till den underliggande laddade tonen i filmen, som inte lämnar en oberörd.

Recension: Lotta Green

Matchen

Matchen av Pia Andell är i sin enkelhet och direkthet möjligtvis mer svårtolkad än den mångbottnade Hur man närmar sig ett stort hål. Förutom en kort inledning i ett omklädningsrum är det 15 minuter korta filmen i stort sett en beskrivning av en tennismatch.

kortfilm Matchen
Nina Hukkinen i kortfilmen Matchen kortfilm Matchen Bild: Of Course My Films Oy / Antti Ruusuvuori Match,Nina Hukkinen,kortfilmskväll

Två tidigare för varandra okända medelålders kvinnor (Nina Hukkinen och Milka Ahlroth) träffas i en idrottshall för att spela en match tennis. Träffen börjar på fel fot och antagonismen växer i takt med att matchen trappas upp.

kortfilm Matchen
Milka Ahlroth i kortfilmen Matchen kortfilm Matchen Bild: Of Course My Films Oy / Antti Ruusuvuori Match,Milka Ahlroth,kortfilmskväll

Hukkinens rollfigur är nominellt huvudpersonen, och vi följer hur hennes frustration växer då motståndaren upprepade gånger fuskar och försöker störa hennes spel med fula trick. I stället för att rasa mot sin motståndare, går huvudkaraktären in i sin mentala skog för att lugna ner sig, och intalar sig själv att inte hetsa upp sig.

Scenen där minnet av ett arbetsmöte tränger in sig i hennes mentala glänta, med Max Bremers osympatiska chef, känns överflödig. Idrottsprestationen som en symbol för vardagsstressen är sedan länge etablerad i film och annan konst. Nu skrivs vi på näsan.

kortfilm Matchen
Milka Ahlroth förintar en tennisracket i kortfilmen Matchen kortfilm Matchen Bild: Of Course My Films Oy / Antti Ruusuvuori Match,kortfilmer

Både dialogen och kameraarbetet känns lite finlandssvenskt stelbent i inledningen, men filmen hittar sin rytm då matchen börjar. Bara att filma en tio minuters tennismatch utan egentlig betydelse och hålla åskådaren intresserad är en utmaning i sig, och Andell skördar här lagrar med fotografen Antti Ruusuvuori och klipparen Anthony Bentley.

Ljussättningen är ställvis något jogurtreklamaktig, men tennismatchen är energiskt och dynamiskt filmad och klippet spot-on med väl valda inserter och punkteringar. Dessutom är både Hukkinen och Ahlroth uppenbarligen riktigt duktiga tennisspelare, förutom att de är meriterade skådisproffs.

kortfilm Matchen
Bara ett spel kortfilm Matchen Bild: Studio Lumo / Theofanis Kavvadas Match,kortfilmskväll 2018

Filmens twist på slutet är både rolig och förlösande utan att vara särdeles dramatisk. Lite som filmen. Exakt vad den handlar om förblir oklart, men den här lilla symboliska anekdoten om vardagslivets stress och tävlingssamhället ger åskådaren möjlighet att lägga in sin egen tolkning.

Recension: Janne Wass

Filmerna och en diskussion med manusförfattarna visas på Yle Fem 21.12 kl. 18