Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Kvinnokroppen som aldrig duger - kommenterar vi varandra sjuka?

Illustration av kvinna som är fången i kommenterade ord
Illustration av kvinna som är fången i kommenterade ord Bild: Anna-Sofia Nylund /Yle konst

För smal för att bli åtrådd? Filosofen Åsa Slottes essä undersöker kommentarer om kvinnors kroppar, "riktiga kvinnor" och hur ideal och skam hänger ihop.

”Du är så äckligt mager att ingen karl någonsin kommer att vilja ta i dig!”.

Vi lekte i en snödriva och hade något år kvar till tonåren. Min kropp längtade inte ännu efter beröring men såklart ville jag ju ändå att någon man, någon gång, just skulle vilja röra mig.

Det här var inte den enda kommentaren om min magra och klena kropp som jag fick under min uppväxt.

Jag såg ut som en pojkflicka, androgyn, ända fram till omkring 15-års ålder. Det känns som om jag är uppväxt på kommentarer om hur mager jag var.

Det sägs ofta att magerhet är vår kulturs ideala kvinnobild, att alla vill vara magra.

Två barn sitter i en snödrivar och pratar.
Två barn sitter i en snödrivar och pratar. Bild: Yle/Rolf Granqvist sjuåringar

I hela mitt liv har jag vetat att magerhet inte skyddar en från kommentarer och bedömningar om hur man som kvinna ser ut.

Min magerhet var aldrig ett ideal enligt de som kommenterade, och blev det inte för mig heller.

Tvärtom blev min kropp ett stort komplex. När jag blev vuxen hade jag ännu en skev kroppsbild och jag kände mig magrare än jag i verkligheten var.

Man kan säga att jag internaliserade den objektifierande blick på mig själv, som den feministiska litteraturen ända sedan Simone de Beauvoir beskriver.

Hon lär sig snart att man måste vara "bildskön" för att behaga...― Simone de Beauvoir

Långt upp i vuxen ålder skämdes jag över min magerhet och jag kände mig fulare än jag vet att jag är.

Jag är forskare i filosofi och har skrivit om i synnerhet ätstörningar och genom det blivit medveten om att den kanske vanligaste kulturella förklaringen till kvinnors kroppsproblem är att vi inte kan leva upp till smalhetsidealen.

Jag tror att problemet är bredare än så.

Alla vill se ut som kvinnan på tidningspärmen?

Under de senaste årtiondena har medieutvecklingen exploderat, genom reklam, tidningar, modeller, filmer och sociala medier är bilden av framgång eller ett gott liv bara ett klick borta.

Forskningen har redan sedan 1960-talet reagerat på den här utvecklingen och fört fram att det ligger ekonomiska intressen bakom de kroppsnormer som förs fram i såväl populärkultur som reklam.

Reklamen utnyttjar vår sårbarhet, till exempel genom vår vilja att vara attraktiva.

Det kan inte förnekas att de smala modellerna prytt tidningsomslag under många årtionden och att det just är kvinnor som oftast avbildas.

Kvinna sitter på golvet i blåa träningstrikåer
80-talets ideal Kvinna sitter på golvet i blåa träningstrikåer Bild: Columbia Pictures/Courtesy Everett Collection/All Over Press 1980-talet,mode,Jamie Lee Curtis,Träningskläder

Varför är det så? Varför är det kvinnors uppmärksamhet som man vill åt?

Simone de Beauvoir skrev redan strax efter det andra världskriget om kvinnans passiva roll i samhället.

Då mannen hade gjort sig själv handlingskraftig blev det kvinnans roll att syssla med barn och hem, vara husmoder.

Enligt psykoanalytikern Sigmund Freud var en 30-årig man i utveckling, en kvinna i samma ålder stelnad.

Hon hade då intagit sin slutgiltiga position.

Det är tråkigt att vara kvinna

I 1800-tals berättelser stöter man på den virkande kvinnan, många av oss minns kanske dessutom hur farmor alltid satt med en stickning i knät.

Idag stickar man av många anledningar, Julia Skotts bok ”Håll käften, jag räknar!” är ett försvar för rätten att sticka, något som idag är ett uttryck för autonomi, att kunna välja själv utan att bry sig om vad folk tycker om det man gör.

Kring sekelskiftet 18-1900-talet var det inte på samma sätt något val. Kvinnan var förpassad till sina husliga göromål och hade ganska ont om rörelsefrihet.

Långtråkigheten hon kände blev en speciell form av tomhet. Det fanns så få möjligheter att förverkliga sin mänsklighet, bli något annat än färdigt formulerade arketyper.

Handskrivna recept ur privat samling.
Husmors recept Handskrivna recept ur privat samling. Bild: Yle/Marit Lindqvist kokbok,hemmafruar,matrecept,Husmor

Sjukdom har inom den humanistiska medicinska litteraturen ansetts vara en väg ut ur den fångenskap som kvinnorollen innebar.

Hysteri, kloros, anorexi och neurasteni var alla så kallade kvinnosjukdomar och trots att man sällan stöter på samma diagnoser i dagens diagnostiska manualer så lever uppfattningen om kvinnan, om inte som sjuklig, så åtminstone som överkänslig kvar.

Länken mellan dessa diagnoser och hur man uppfattar kvinnor finns i viss mån kvar i folkuppfattningen. Då Britney Spears rakade håret av sig så föll vansinnesdiagnosen över henne direkt då bilderna av hennes sammanbrott kablades ut.

Anorexi anses inte ha varit en vanlig sjukdom under 1800-talet trots att den existerade som diagnos. Ätstörningar, som typ kloros, fanns däremot och de moderna ätstörningarna ses idag som tydliga uttryck för hur kulturen gör kvinnan sjuk.

Anorexi i Svenskfinland

”Alltså, inte att jag fick en ätstörning för den beror på helt andra saker [än modeller, reklam och bilder i media]. Jag tror att min anorexi berodde på min osäkerhet och dåliga självkänsla i samband med att jag sökte efter min identitet.”

Så svarade en av de unga kvinnorna som jag träffade då jag gjorde fältarbete för min doktorsavhandling på olika ställen i Svenskfinland.

Jag hade förberett mig väl med frågor om utseendefixering, smalhetsideal och på vilket sätt populärkulturen kan ha haft del i kvinnornas sjukdom.

Jag förväntade mig att få höra bekräftelse på allt det jag läst om i forskningslitteraturen, om hur vanliga kroppars otillräcklighet lett kvinnorna in på en livsfarlig väg; bantning, självsvält och ett maniskt tränande.

Marit Björgen VM i Falun
Marit Björgen Marit Björgen VM i Falun marit björgen

Istället mötte jag väldigt olika människor där jag satt i deras kök eller i deras rum och lyssnade på vad de ville berätta.

Jag hörde om hur de i olika skeden av sin uppväxt hade kommenterats på olika sätt, givna i de olika vardagliga livssammanhang som kvinnorna befann sig i.

Jag hörde om hur skolhälsovården kommenterat både övervikt och magerhet.

Jag hörde en berättelse om att det var oviljan att se ut som sin mormor som triggade ätstörningen och om hur viljan att lyckas som elitidrottare ledde till ångestfull träning.

För henne var det i synnerhet norska skidåkare snarare än Hollywoodglans som blev ett ideal också om idealet inte var det centrala i sjukdomsberättelsen.

Jag förstod att de här kommentarerna plågade kvinnorna eftersom de återkom till dem, gång på gång.

Sjukdom som ångestkontroll

Människans möjligheter att välja hur livet blir ser helt annorlunda ut i västvärlden idag än till exempel jämfört med ett bondesamhälle för 100 år sedan där man föddes och dog i ungefär samma samhälleliga roll i byn.

Med friheten, också den som kvinnan uppnått, får man brottas med en helt ny typ av frågor. Det här kan leda till ångest och rädsla för misslyckanden.

Då passiviteten ännu för några generationer sedan har ansetts leda till att kvinnor sökte utvägar i sjukdomen så kan de nya möjligheterna och ansvaret för sitt eget liv innebära att man hanterar pressen med matkontroll som kan leda till sjukdom.

Illustration av en person som rör sig bland folk men alla är suddiga.
Illustration av en person som rör sig bland folk men alla är suddiga. Bild: Harri Vähäkangas / Yle ensamhet,ångest,depression,ensam

Män drabbas också av anorexi och jag skulle våga påstå att ett möjligt samband finns i den börda och ångest frihet kan föra med sig.

De existentialistiska filosoferna som de Beauvoir var förgrundsgestalt för visste redan det här, att ångest över ens val kommer med friheten.

Vi lever i en kroppskommenterande kultur som drabbar alla men den drabbar kvinnor och också transpersoner på sina speciella sätt.

Objektifiering av kvinnan är fortfarande ett faktum och ett problem.

Då jag i början av den här texten skrev att jag internaliserade en värderande blick på mig själv så vill jag visa på något som jag tror att är beskrivande för många kvinnors upplevelser.

Att vi hela tiden samtalar om skönhetsideal och kroppar innebär att de många motstridiga kvinnoidealen inte verkar dö ut.

Man kan anta att det är många kvinnor som upplever att deras kroppar inte duger, oavsett deras form.

Litografi av det kända verket Skriet
Litografi av det kända verket Skriet Bild: Creative commons litografi

Det är viktigt att se att idealen inte enbart kommer från medierna, utan tvärtom att vi själva upprätthåller kroppsnormer och fixering på utseende genom hur vi är och talar.

”Oskyldiga kommentarer” om ätande eller utseende har alltid en moralisk innebörd, i synnerhet om de fälls av någon person med inflytande, respekt eller makt i ens närmaste vardag.

Därför är det inte överraskande att man allt mer får höra om att det är just kommentarerna av föräldern, hälsovårdaren eller släktingen som bränner sig fast i minnet.

Dessa kommentarer kan alltså bli ett vridet perspektiv på en själv och det riskerar också att ibland blomma ut i sjukdom.

Är kulturen skyldig?

Ja och nej – vi själva är ju kulturens beståndsdelar.

Det är inget opersonligt ”kulturen” som bär ansvar också om det finns strukturer som vi inte lyckas se eller befria oss från.

Runda kroppar mot smala kroppar – den vridna kampen mot kommentarerna

Ätstörningar är något som vi vill ta ansvar för idag, det vittnar de många kritiska diskussionerna om kroppar och normer om.

Det är ändå intressant att se hur de olika positionerna i de kulturella debatterna kan bli ganska okommunikativa.

Det har ibland att göra med att de olika rösterna uttrycker någon viss grupp som med rätta vill uppmärksamma just sin egen existentiella situation och de problem de själva drabbats av.

Runda kroppar ställs mot smala kroppar, atletiska kroppar mot otränade kroppar. Individer har inte möjlighet att välja sin genetik och i den meningen är man inkastad i sin egen kropp.

Jag hörde om hur skolhälsovården kommenterat både övervikt och magerhet.― Åsa Slotte

Att inte kommentera alls, utom om man har något vänligt att säga är ett rimligt förslag som lyfts fram allt mer.

Kommentarer i sig är inte skadliga, men de beror på sammanhanget.

Om ens chef säger att man ser het ut har en helt annan betydelse än om ens partner gör det.

Modeller i en modeshow som motarbetar anorexi
Modeller i en modeshow som motarbetar anorexi Bild: EPA/David de la Paz mannekäng

Varje kropp är en vanlig kropp

Kläderna som hängde på krokarna gav inte mycket färg åt de kala väggarna. På träbänkarna satt vi tonårsflickor efter gymnastiken och förmodligen var det många av oss som skämdes.

Antingen för att vi var lite för magra, lite för runda, någon kanske inte gillade sina breda lår, en annan sin flickiga överkropp.

Vilka var de skönhetsideal, den bedömning, som våra komplex sprang ur?

Genom historien har det existerat många olika skönhetsideal som kvinnor mätts mot, där våra kroppar värderats efter hur väl de behagar män.

Den mulliga kvinnan som bland annat kikar lustfyllt på en i Rubens tavlor är ett ideal, den tuberkulösa och bräckliga kvinnan en annan.

Anders Zorn, konstnär.
Zorn och kvinnobild Anders Zorn, konstnär. Bild: dt.com anders zorn

Det är inte bara idag som kvinnan erotiserats, det ser man genom hela vår konsthistoria.

Modellen Kate Moss blev en världsstjärna på 1990-talet då hon kombinerade trådsmalhet med den dimmiga, drognjutande blick som är lätt att associera med den borgerliga kvinna som för 100 år sedan flydde sin position med morfinruset.

Enligt filosofen Fredrik Svenaeus har feminister ofta framställt det moderna smalhetsidealet som ett förtryck av den moderna kvinnan som tvingas rätta sig efter ett magert ideal som i grunden är onaturligt för kvinnokroppen.

I en allians mellan modeindustrin, plastikkirurgin, träningsindustrin och olika företag som säljer bantningsmedel, skapas och upprätthålls de magra kvinnokroppsnormerna i mode- och kulturindustrin.

Modeller på Ralph Laurens modevisning i New York 2014
modeller Modeller på Ralph Laurens modevisning i New York 2014 ralph lauren

Jag vill inte förneka att den här alliansen kan ha en sådan inverkan, men i alla möten med anorexipatienter och också vänner så är det inte ovanligt att just någon vardaglig kommentar eller ideal gjort kvinnor medvetna om brister i den egna kroppsligheten.

Då smala tjejer idag kan få höra att deras kroppar inte är naturliga så uppstår frågan: vilka alternativ har de?

De kan få frågan om de har anorexi. Det betyder att man indirekt beskriver deras naturliga kropp som sjuk.

Kvinnan kan befria sig från den här objektifieringen, från att bedömas och jämföras av en manlig blick, som kan bäras upp av såväl kvinnor som män, genom att inse att varje kvinnokropp är en vanlig kropp.

Den här insikten handlar om att märka att en kropps värde inte kommer från att den råkar behaga någon annan.

Sexualitet bortom objektsrollen

Finns det en radikalitet i att lyfta fram kvinnans lust?

För kvinnors del kan just den sexuella revolutionen innebära att idéer om husmorsskap, passivitet och dygd trycks tillbaka till fördel för det som de Beauvoir beskrev som svårt men inte omöjligt: en sexualitet på jämlika villkor.

Det här är ett tillstånd där kvinnans lust får vara och beskrivas som drivande och lustfylld.

Det här som en motbild till en traditionell kulturell uppställning, där kvinnan ses som antingen lidelsefull, slampig eller dygdig och moderlig.

När vi reser oss efter en kort omfamning eller en lång natt, måste vi börja leva bredvid varann, för varann.― Simone de Beauvoir

Det här är ett möjligt tillstånd bortom en kamp om kroppsform som handlar om huruvida make-up, rakade ben eller klädsel är feministiskt försvarbart eller inte.

Då man ser på hur kvinnor är och tänker idag så kan utseende allt mera handla om att man säger sig göra det för sig själv, inte för att behaga andra.

Det är ett stort framsteg och kulturellt skifte.

Tro hopp och kärlek: Eva. Foto: Ilar Gunilla.
Tro hopp och kärlek: Eva. Foto: Ilar Gunilla. Bild: Ilar Gunilla HBTIQ,sexualitet,Religion,fotokonst,uppväxt

Sjukdom – en revolt?

I den antika komedin Lysistrate av Aristofanes väljer kvinnorna i Sparta och Aten att sexstrejka för att få ett slut på det långvariga peloponnesiska kriget.

De här kvinnornas medvetenhet tar sig många olika former; de köpslår på sätt och vis med det de har, sexualiteten och makten i hemmet.

De vet att de förr eller senare kommer att vinna, ty sådan är mannen.

De vet också att de enbart genom att förena sig kollektivt, som kvinnor, tillsammans kan driva sin kamp. Ensamma är de maktlösa.

Anorexi har ofta tolkats som en kvinnlig revolt mot hennes samhälleliga tillstånd och undanträngda roll.

Genom sjukdomen drar kvinnan uppmärksamhet till sig.

Filosofen Åsa Slotte
Åsa Slotte Filosofen Åsa Slotte Bild: privat bild åsa slotte

Varför är det så iögonfallande att Astrid Lindgrens Madicken och hennes syster så ofta umgås med den trygga pappan?

Jo, eftersom mamman ofta drar sig tillbaka i migrän, också en kvinnosjukdom i de borgerliga hemmen, som tolkats som revolt.

Det här lever i viss mån kvar i kulturen och är problematiskt på olika sätt, i synnerhet eftersom det ger sken av att sjukdom är ett beslut som kvinnan tar.

I dagens mera befriade värld så kan den här uppfattningen innebära att man inte tar en sjukdom på allvar, att man istället tolkar det som ett uttryck för förtryck i en kultur.

I ett hyfsat jämställt samhälle är sjukdom alltid något som personen lider av på ett sätt som övertar alla eventuella fördelar som man tänker sig att sjukdomen kan ge.

Carl Larssons tavla "Modell skriver vykort" från år 1906.
Carl Larssons tavla "Modell skriver vykort" från år 1906. Bild: Wikimedia commons/Thielska galleriet Carl Larsson,skrivande,postkort

Den danske existentialisten Søren Kierkegaard reflekterar kring om en människa kan ådra sig en sjukdom, vilket skulle sätta ansvaret för ens tillstånd på patienten själv.

Det finns också teoretiker så som Susan Bordo som vill beskriva anorexin som en omedveten revolt, mot en förtryckt kvinnoroll.

Revolten i sig blir svårbegriplig om man inte ser den som en medveten handling av den typ som de grekiska kvinnorna gjorde eller om den inte finns med i kvinnornas egen självförståelse.

Här kan man fråga sig vilken slags inställning som man uttrycker om man talar om sjukdomar som omedvetna handlingar med politisk betydelse?

Upprättar det kvinnan eller gör det henne omyndig, till ett storväxt barn?

Vad betyder det att vara sjuk?

Som filosof har jag försökt lösgöra mig från den dominerande frågeställningen i hela vår kultur, det vill säga ”vad är sjukdom?”.

Såväl socialkonstruktivister och de naturvetenskapligt inriktade forskarna vill primärt besvara just den frågan.

Jag vill för min del ställa frågan ”vad betyder sjukdom?” och jag ser att vi måste skilja mellan sjukdomens orsaker och det som konstituerar den, det vill säga, hur berättelsen blir en del av människans sjukdomsbild.

Ett piller
Vad kräver sjukdom av en? Ett piller Bild: Yle/Ludovic di Orio beroende

Hur en människa talar om sin sjukdom, hur hon förstår sig själv, hur den fråntar henne relationer, arbetsmöjligheter och självförverkligande är viktigt att få syn på.

Orsakerna är förstås viktiga att identifiera för vissa delar av behandlingen, men vad sjukdomen handlar om kan vara så mycket mera.

Att lyssna in den sjuka människan är något som möjliggör att bemöta henne i just de problem som gör att hon uppfattar sitt tillstånd som sjukdom och inte något annat.

Läkemedlen bakom diagnoserna?

I den här textens rubrik frågar jag mig om det är kulturen som gör oss sjuka. Både ja och nej, men då måste man utvidga ordet ”kultur” till att omfatta såväl marknaden som våra vardagliga liv tillsammans.

Det kanske låter luddigt men det viktiga ligger i att inse att vi alla, genom våra sätt att bemöta varandra, kommentera varandra på olika sätt bär upp en ganska rik variation av värden, fördomar, kunskap och åsikter.

Att endast söka ett problems orsaker i sådant som läkemedelsindustri eller marknadsekonomi, också om dessa har många problematiska och styrande sidor, blir inte tillräckligt för att förstå de sjukdomsupplevelser som vi alla kan drabbas av.

Kvinna i köket.
Reklam då man ville sälja varor åt husmor Kvinna i köket. Bild: Creative Common/Classic Film reklam

En bild eller en kommentar kan komma in i ett tungt livsskede på ett sätt som kan ge den en djup eller långvarig betydelse i en människas liv, men jag tror att det är bra att befria sig själv från en uppfattning om att dessa ensamma skulle vara en sjukdoms orsak.

Det viktiga är att lyssna in på vilket sätt de har blivit ett existentiellt problem för dem som insjuknat.

Ibland har den breda kulturen en stor betydelse för en ätstörning, i andra fall kanske man har gjort allt för att bli en framgångsrik idrottare och i det tredje var man kanske en vanlig skolflicka i en sönderfallande familj.

För att verkligen kunna se varandra och lösgöra sig från den skam eller de stigman som kommer med fördomar och okunskap om sjukdomar så krävs det en lyhördhet av oss.

Om vi bättre kan lyssna in varandra och just de specifika problem som en människa har – både inom vården och som medmänniskor – då kan vi också släppa lite på de generaliserande förklaringarna som får en så stor roll i dagens värld.

Radio oli harvinainen 1920-luvulla. Martikaisen perheessä sitä kuunneltiin kuulokkeilla ja myös kovaäänisestä.
Uppmärksamt lyssnande Radio oli harvinainen 1920-luvulla. Martikaisen perheessä sitä kuunneltiin kuulokkeilla ja myös kovaäänisestä. Bild: Yle Kuvapalvelu radioprogram,lyssnande (lystrande),hörlurar,högtalare,ljudåtergivningsanläggningar,publik,1920-talet

De breda teorierna om ätstörningar och andra sjukdomar har nog en roll att fylla, det är bra att de finns och att man talar om våra gemensamma problem.

Risken kan vara att den sjuka känner sig osedd och ensam i sin sjukdom om man vet att ens problem inte handlar om de saker som teorierna så starkt för fram.

För att bli frisk och känna sig som en del av samhället behöver vi ibland lyssnas på bortom teorierna.

Att bli tagen på allvar kan lösa upp den skam man känner över sin kropp, att man överhuvudtaget haft problem, kanske belastat sina nära och inte kunnat vara den människa man skulle vilja vara.

Text: Åsa Slotte

Essän är en del av Svenska Yles kulturredaktions helhet där vi talar om en skam, något som kan innebära ensamhet, sjukdom, en negativ självbild. I podden Skammen kan du lyssna på sex människor som talar om sin skambörda med experter - med förhoppningen att samtalen ger lyssnaren redskap att hantera sin egen eller närståendes skam.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje