Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Hett, rastlöst och hungrigt när Tjechovs Tre systrar kliver in i vår tid

Syskonen Prozorov och barnjungfrun Njanja.
Ett grupporträtt av syskonen Prozorov. Sittande Marja Salo, Emmi Parviainen och Elena Leeve som Irina, Masja och Olga. Stående Terhi Panula som barnjungfrun Njanja och Eero Ritala som brodern Andrej. Syskonen Prozorov och barnjungfrun Njanja. Bild: Kansallisteatteri/Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Tre systrar,Terhi Panula,Eero Ritala,Marja Salo,Emmi Parviainen,Elena Leeve

Glöm melankoli och handlingsförlamad längtan. När Paavo Westerberg tar sig an Tjechovs Tre systrar på Nationalteaterns stora scen är resultatet som det sista feberloppet före undergången.

Och vems undergång behöver vi nog inte grubbla en sekund över.

I syskonen Prozorovs salong, med marmorväggar och air av forna tiders elegans, står en modern tv-apparat i en vrå. På bildskärmen flimrar sporttävlingar förbi i det oändliga. Löpning, skidåkning, varv efter varv. Snabbare, högre, starkare ...

Det olympiska mottot kunde stå som kommentar till hela uppsättningen. I Paavo Westerbergs händer har Tre systrar förvandlats till en monumental fresk över vår egen tid, fartblind och omättlig.

Ett kollektivt ödesdrama i storformat som i många avseenden påminner om hans Onkel Vanja på samma scen för några år sedan, men nu med ett betydligt fränare och friare berättargrepp.

Emmi Parviainen som Masja i Kolme sisarta på Nationalteatern.
Emmi Parviainen som Masja. Emmi Parviainen som Masja i Kolme sisarta på Nationalteatern. Bild: Kansallisteatteri/Tuomo Manninen Emmi Parviainen,Finlands nationalteater,Tre systrar

De två första akterna suger oss in i ett kraftfält av frustrationer, konflikter och oförlösta passioner. Och om vi frustar till av skratt ibland så är det nog bara för att alla är så hjärtskärande igenkännbara.

Varför smakar livet inte liv, varför känns det ingenstans, vad är meningen med allt det här?

Uppsättningen korskör två tidsplan, Tjechovs och vårt, och öser ohämmat ur vår tids populärkultur.

Drömmen om svindlande kärlek kalkeras på legendariska filmkyssar medan musiktemat ur Borta med vinden strömmar ur högtalarna. Masja läser Chris Kraus I love Dick . Maktkamp, längtan och frustration kläs i lånade ord i de insprängda karaokenumren.

Foto från Kolme sisarta på Nationalteatern.
Var livet inte mer än det här? På bilden Marja Salo och Emmi Parviainen som Irina och Masja, sittande Olavi Uusivirta som Tusenbach. Foto från Kolme sisarta på Nationalteatern. Bild: Kansallisteatteri/Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Tre systrar,Olavi Uusivirta,Marja Salo,Emmi Parviainen

Verkligheten kan sällan mäta sig med de berättelser som präglat vår syn på lycka. Den insikten levereras med både komiska och tragiska förtecken.

Ett mångstämmigt samtidsporträtt

Elena Leeve, Emmi Parviainen och Marja Salo gör sina tolkningar av systrarna Olga, Masja och Irina utan att snegla bakåt – i deras rollporträtt ryms inga klichéer av übertrötthet, nyckfullhet eller naiv idealism.

Men otåliga, övertygade om sin goda smak och sina solida värderingar är de, vilket öppnar för ett intressant perspektiv när svägerskan Natasja (Anna-Maija Tuokko) känner att hon fått fast mark under fötterna.

Anna-Maija Tuokko som Natasja i Kolme sisarta på Nationalteatern.
Anna-Maija Tuokko som Andrejs hustru Natasja. I förgrunden Emmi Parviainen som Masja. Anna-Maija Tuokko som Natasja i Kolme sisarta på Nationalteatern. Bild: Kansallisteatteri/Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Tre systrar,Emmi Parviainen,Anna-Maija Tuokko

I den här uppsättningen är det inte den ryska överklassen som trängs in i ett hörn av en framväxande medelklass utan dagens medelklass som utmanas, med allt vad det innebär av ifrågasatta bildningsideal och humanistiska principer. Det är revanschism till tonerna av Mr. Presidents enerverande slagdänga Coco Jambo.

Samtiden är överlag starkt närvarande i en uppsättning där också officerarna med överstelöjtnant Versjinin (Jussi Vatanen) i spetsen stegar in i salongen med khakifärgade uniformsbyxor och dödsbrickorna glänsande på bröstet.

Jussi Vatanen som Versjinin i Kolme sisarta på Nationalteatern.
Jussi Vatanen som överstelöjtnant Versjinin. Jussi Vatanen som Versjinin i Kolme sisarta på Nationalteatern. Bild: Kansallisteatteri/Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Jussi Vatanen,Tre systrar

Det är militär maskulinitet med stormaktsförtecken och maktkamp med svällande muskler och armhävningar.

Inte så konstigt kanske att systrarnas bror Andrej ( Eero Ritala) krymper ihop som en vägglus med undansmusslad chokladstång för att leka uppror med tennsoldater medan hustrun Natasja tjatar om diet och testosteronet ångar ur de kärlekskranka muskelknuttarna i salongen.

Samuli Niittymäkis plågade särling Soljonyj, Olavi Uusivirtas nyktra Tusenbach, Tuomas Tulikorpi som den hyggliga men visionsbefriade skolläraren Kulygin – i Nationalteaterns Kolme sisarta träder varje karaktär i det överhettade relationsspelet fram i relief med Terhi Panulas övervintrande hippie-Njanja och Esko Salminens luttrade militärläkare Tjebutykin som resignerade åskådare.

De har bägge både sett och genomlidit allt förr.

Esko Salminen som Tjebutykin.
Tejbutykin inför kameran. På bilden Esko Salminen. Esko Salminen som Tjebutykin. Bild: Kansallisteatteri/Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Tre systrar,Esko Salminen

Uppsättningen bjuder på strålande ensemblespel och trots att jag inledningsvis kvider över att vi än en gång utsätts för böket med livekamera på scenen faller jag snabbt till föga också för det greppet.

Den här gången tillför sekvenserna verkligen något mer än blott och bart närbilder på storduk. Skådespelarna agerar ofta direkt för kameran och ingår ibland till och med en ordlös pakt med oss åskådare, som ett slags kommentarer till det som utspelar sig på scenen.

Eero Ritala som Andrej i Kolme sisarta på Nationalteatern.
Eero Ritala som de tre systrarnas bror Andrej. Högst uppe på scenen Anna-Maija Tuokko som hans hustru Natasja. Eero Ritala som Andrej i Kolme sisarta på Nationalteatern. Bild: Kansallisteatteri/Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Tre systrar,Eero Ritala,Anna-Maija Tuokko

Och samtidigt är det förstås också en påminnelse om hur verklighetsuppfattningen påverkas, när dokusåporna och självexponeringen på sociala medier blivit en del av vårt dagliga bildflöde.

Ängsliga understrykningar

Men vad händer med tilltron till publikens fattningsförmåga efter paus? Varför måste pekpinnarna och de ängsliga understrykningarna ut ur skåpet när nedräkningen börjar?

Det hade gott och väl räckt med att låta Markus Tsokkinens monumentala husskelett med spår av gångna tiders lyx byta plats med den lika monumentala tomheten på en naken scen.

I stället marscherar Westerberg fram scenarbetare i kommandodräkter för att montera ner de sista resterna samtidigt som tv-apparaten med alla sporttävlingar får en hedersplats mitt i ödsligheten.

Och nu spottar den förstås ut bilder av helt annat slag.

Versjinins undran över framtidens dom, den förödande branden i den lilla garnisonsstaden, Tusenbachs meningslösa död, militärens uppbrott och flytt till ett nytt strategiskt valt område – behöver vi något mer för att förstå allegorin över vår egen tid, aningslös, blind, glupsk och självupptagen?

Ja, menar Westerberg och skriver oss formligen på näsan att vi lever på lånad tid på ett klot som exploaterats till bristningsgränsen.

På tv-skärmen flimrar kapprustning, missiler, konflikter, explosioner förbi samtidigt som pjäsens gestalter förvandlas till suddiga negativ från en svunnen tid.

Vad kommer framtida generationer att anse om oss?

En bra fråga men vi hade nog uppfattat både den och de tre systrarnas kursändring utan de ängsliga vägskyltarna på slutet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje