Hoppa till huvudinnehåll

Anne Hietanen: En kärleksförklaring till biblioteket

Anne Hietanen portträtt
Anne Hietanen portträtt Bild: Barbro Ahlstedt Anne Hietanen

En småstad i mitten av åttiotalet. För mig cirkulerar allting kring en viss byggnad. Det luktar regn och papper där. Skarp trycksvärta från de nyare böckerna, medan de äldre har spår av liv i sig, sidorna är smutsiga, som otvättad hud.

Böckernas sidor är ofta gulnade, mera i kanterna, mindre inne mot sidans mage. Pappret ofta grovporigt och trycksvärtan tjock. Jag läser fortfarande mest barnböcker och jag tror att de görs på ett billigare sätt än de vuxnas böcker. Jag suktar efter de glansiga sidorna på den vuxna och riktiga avdelningen som känns spännande, nästan farlig.

I andra ändan av biblioteket finns alltså vuxenvärlden som jag längtar så mycket till, men nu sitter jag ännu ett tag fast på barnsidan. Jag är barnsidans kung. Jag är en storläsare, jag är varje år i slukaråldern.

Jag är flickan med flätorna som kan läsa hur mycket som helst. Jag läser allt, jag läser snabbt och jag lämnar alltid biblioteket med ett byte på minst tio böcker. Men innan jag lämnar biblioteket har jag deltagit i en vacker ritual.

Jag håller andan när bibliotekarien öppnar baksidan på boken, stämplar ett papper, belyser alltihop med en märklig maskin från rymden. Två papper sticks in i fickan på insidan av baksidespärmen. Ett avlångt papper med många stämplar med datum avslöjar när andra lånat boken.

Det andra är pappret är en tunnare vit lapp med endast ett datum som är stämplat i blått. Där står det när boken senast skall lämnas tillbaka. Jag kommer aldrig att missa det datumet.

Jag håller andan när bibliotekarien öppnar baksidan på boken, stämplar ett papper, belyser alltihop med en märklig maskin från rymden

Hemma leker jag ofta bibliotekarie. Jag bygger olika maskiner, jag stämplar, jag pratar om böcker och jag lånar ut böcker till mina imaginära vänner. När jag blir vuxen skall jag bli bibliotekarie, det är klart. Bibliotekarierna är mina rockstjärnor, tuffare än Kiss och Billy Idol tillsammans.

På kvällarna händer det något magiskt som också har med biblioteket att göra. Vi barn borstar tänderna, sätter på oss våra pyjamasar och mamma tar en dyna, lägger sig på golvet och öppnar en bok. En bok som hon har lånat från biblioteket - och inte från den barnsliga sidan jag vistas på. Ofta är det en Agatha Christie, eller annan deckare.

Den bok jag helst lyssnar på är Tre män och en båt eftersom mamma skrattar så mycket när hon läser. Jag förstår inte Jerome K. Jerome´s humor, men jag njuter av att alla är glada. Det här är mina bästa stunder i livet.

Välfylld bokhylla.
Välfylld bokhylla. Bild: Mostphotos böcker,litteratur,bokhyllor

Senare kommer jag att studera litteraturvetenskap i Åbo. Jag blir aldrig bibliotekarie, men jag blir bibbans trognaste kund och jag vistas nu dagligen på olika bibliotek. Jag känner mig hemma i Åbo Akademis bibliotek, det är som om böckerna runt omkring mig tar hand om mig och vill lära mig saker jag kommer att vilja veta.

Jag går också till stadsbiblioteket och rotar. En gång när jag lyckats fånga några särskilt bra titlar går jag extra glatt hem med en hög i famnen. Jag minns att jag redan börjat läsa på hemvägen och vid ett rött ljus tittar en man sorgset på mig, skakar på huvudet och säger “Flicka du förstör ditt liv med det där läsandet. Lev!”

Och jag tänker att det är just vad jag gör, jag lever så gott jag kan - alltid med en bok i handen.

Vad har du själv för relation till bibliotek? Dela med dig av din egen bibliotekshistoria här!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje