Hoppa till huvudinnehåll

"Den finlandssvenska filmen har en framtid"

Filmregissören Claes Olsson 70 år

”Det är jäkla viktigt att vi gör film på svenska i Finland! Det handlar om identitet och sammanhållning. Även om finlandssvenskarna har olika kulturer i Österbotten, Åboland, Nyland och i Helsingfors så har vi språket gemensamt. Då svenskan används inom konsten så förstår de unga att svenskan är ett levande språk.”

Filmregissören, manusförfattaren och producenten Claes Olsson har gjort film sedan tonåren. Kortfilm, experimentella musikvideor, dokumentärfilm, fiktiva långfilmer och TV-serier. Han arbetar på såväl svenska som finska och samarbetar gärna med nordiska TV-bolag och filminstitut.

ung Claes Olsson
ung Claes Olsson Bild: Claes Olsson Claes Olsson,claes dok

- Utan Svenska Yle så finns det ingen finlandssvensk film, påpekar Claes Olsson.

Enligt honom finns det nu gott om finlandssvenska regissörer men alla har inte kraften eller ens viljan att göra biofilmer och TV-serier. Han beskriver filmskapandet med ord som hårt, svettigt, stressigt och tyckte först att hans två döttrar Iris och Vera som idag arbetar med film kunde ha hittat sig lättare jobb.

Claes och Christian Olsson på 60-talet
Claes och Christian Olsson på 60-talet Claes och Christian Olsson på 60-talet Bild: Claes Olsson Claes Olsson,claes dok

- Finlandssvensk film har visst en framtid men är svårt som yrke, slår han fast.

Gudomlig touch

- Att regissera kan vara rätt påfrestande men är den absolut intressantaste delen i arbetsprocessen med att skapa en film!

Jag upplever ibland att jag har en gudomlig touch då jag skapar nya personer och karaktärerna sedan börjar leva sitt eget liv och påverkar handlingen

Bild: Joakim Hansson

- Då kameran går och klaffen slår infaller ögonblickets konst. Alla vet vad de ska göra. Det är stunden som alla inblandade har jobbat länge för. Ändå kan det förstås gå fel, kameramannen hinner inte med eller skådespelaren lyckas inte uttrycka sig tillräckligt bra enligt regissören och det blir omtagningar. Och tid är pengar.

Du ska inte vara till lags med någon, det är din vision som regissör som gäller. Alltid

copyright: Claes Olsson

Claes Olsson brukar ibland göra à la Hitchcock och synas i sina egna filmer. Främst för att spara en liten slant. Olsson har dykt upp i rutan i småroller som en taxichaufför, i en limousin och som en businessman på flygfältet.

Ibland har han agerat statist för andra regissörer såsom i Peter Lindholms ”Där vi en gång gått" (2011), som han producerade och hade rollen som tennisdomare. Tennis och Claes Olsson är också annars en lyckad kombination. Han säger sig älska alla sporter med bollar, allt från biljard till fotboll.

Duktiga skådespelare

Han berömmer de finlandssvenska skådespelarna och skådespelarutbildningen som numera också omfattar träning framför kameran. Han har också handplockat unga skådespelare från amatörteatrar och är känd för att ”skapa skådespelare”. Exempelvis Silva Lillrank och Carl-Gustaf Wentzel från filmen "En sparv i tranedans" (1992) baserad på en novell av Runar Schildt.

Claes Olsson regisserar Nicke Lignell och Tiina Lymi
Claes Olsson regisserar Nicke Lignell och Tiina Lymi Claes Olsson regisserar Nicke Lignell och Tiina Lymi Bild: Claes Olsson. Claes Olsson,Tiina Lymi,Niklas Lignell

Flera av de barn som han handplockat och filmat har senare blivit professionella skådespelare. De två nioåringarna Outi Paasivirta, som spelade den lilla flickan, och Onni Thulesius, som spelade pojken, i filmen "Underbara kvinnor vid vatten" (1998), har senare båda blivit proffsskådespelare.

Men i sin första långfilm ”Elvis kissan jäljillä – I Elvis-kattens spår” (1987) blev Claes ändå tvungen att själv agera framför kameran. Den filmen är en humoristisk skildring av en medelålders filmproducent på irrfärder med en död katt.

- Jag hittade ingen annan som förstod karaktären och filmen så jag spelade huvudrollen själv. Det är ju ofta så att den första filmen är självbiografisk.

Kärva tider att göra konst

Från de första förberedelserna till den första biografvisningen kan det ta två år. Två år av möten och diskussioner med allt från manusförfattare, scenografer, skådespelare, frisörer och kostymmakare till finansiärer. Det sistnämnda är det psykiskt tyngsta, den eviga kampen om pengar för att finansiera filmen.

Claes Olsson och fattiggubben Solf
Claes Olsson och fattiggubben Solf Claes Olsson och fattiggubben Solf Bild: Claes Olsson Claes Olsson,claes dok

Vart räcker pengarna? Det gäller att vara realist och göra sådana filmer man har råd med, annars tvingas man fuska och då blir resultatet dåligt. Det är ingen idé att försöka efterapa 50 miljoners filmer med en typisk finländsk filmbudget på 2-3 miljoner euro, högst.

Det är kärva tider att göra konst. I lilla Filmfinland är det alltid kärvt om pengar. Vi är många som kämpar om sist och slutligen rätt små summor

copyright: Claes Olsson

För att öppna branschen för unga regissörer har Claes Olsson producerat flera filmer åt bland andra Ulrika Bengts och Klaus Härö. Det stora och svåra uppdraget producenten har är att skaffa finansiering. Som bäst producerar han Anna-Sofia Nylunds dokumentär ”Längtan hem” och utvecklar Tommi Seitajokis biofilm ”Fish Girl”.

Tro på dig själv och ge aldrig upp! En filmskapare ska vara nyfiken och jäkla envis. Du ska tro att det finns något unikt inom dig som bara du kan berätta― Claes Olsson
.

Claes Olsson sätter mycket tid på att hitta de rätta inspelningsplatserna, dels för att han tycker om den delen av arbetet, dels för att spara pengar. Att bygga studiointeriörer är dyrt. Liksom dagens digitala teknik som kan trolla fram och återskapa nästan vad som helst. Mycket dyrt.

Från inspelningarna av Slaget om Näsilinna 1918
Från inspelningarna av Slaget om Näsilinna 1918 Från inspelningarna av Slaget om Näsilinna 1918 Bild: Claes Olsson Claes Olsson,claes dok

Kostnaderna för användande av filmstudio och digital teknik är hindret för den science fiction-film som Claes Olsson skulle vilja göra. Ingen action-rulle utan en filosofisk studie av människans förhållande till rymden.

Samtidigt så gillar han utmaningar och att få vara kreativ. Det finns alltid alternativa lösningar. Olsson påpekar glatt att de bästa och största uppfinningarna nästan alltid föds ur ett stort behov, inte av stora mängder pengar. Så kanske det blir en rymdfilm en vacker dag.

- Men det är inte ekonomiskt möjligt att göra en finlandssvensk film varje år. Därför jobbar jag emellanåt på finska.

Alla ögonblick har sin egen sanning

copyright: Claes Olsson

Då böcker blir film

Böcker om rymdvetenskap och kosmologi trängs bland förstaupplagor av Edith Södergran och Elmer Diktonius i bokhyllorna i egnahemshuset i Kottby.

Claes har alltid älskat litteratur och väljer skönlitteratur för att koppla av. Han läser också uppslagsböcker. Det intresset började redan som barn då han hjälpte sin far med att lösa korsord. För att inte förlora litteraturen i vardagen så läser han böcker en timme varje kväll innan han somnar.

Utanför Claes Olssons hem
Kjell Westös Den svavelgula himlen är Claes Olssons nästa projekt. Hans hus i bakgrunden Utanför Claes Olssons hem Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Claes Olsson,claes dok

Claes Olsson har främst gjort filmer som baserar sig på skönlitteratur. Som bäst jobbar han med att förvandla Kjell Westös roman ”Den svavelgula himlen” till både en biograffilm och en TV-serie. Filmen spelas in i Helsingfors, Berlin och Portugal.

Han börjar filma i maj och är nu på slutrakan med att välja skådespelare och finslipa manuskriptet om bitterljuv kärlek, hemligheter och växelverkan mellan en medelklassfamilj och en förmögen familj. ”Den svavelgula himlen” når biograferna vårvintern 2020.

Claes Olsson går igenom manuskriptet till "Den svavelgula himlen" tillsammans med skådespelarna Linda Zilliacus, Sannah Nedergård, Tom Rejström och Nicke Lignell.
Claes Olsson går igenom manuskriptet till "Den svavelgula himlen" tillsammans med skådespelarna Linda Zilliacus, Sannah Nedergård, Tom Rejström och Nicke Lignell. Claes Olsson går igenom manuskriptet till "Den svavelgula himlen" tillsammans med skådespelarna Linda Zilliacus, Sannah Nedergård, Tom Rejström och Nicke Lignell. Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Claes Olsson,claes dok

- Hur man gör en bok till film? Det är bara att riva bort minst 300 sidor… Claes skrattar. Näe, du måste välja vad som är det väsentliga, ha din egen vision och hålla fast vid den då du väljer vad du tar med i filmen. Men jag är nog jäkla kritisk mot mig själv. Fastän alla berättelse ju redan finns så handlar det om att försöka göra handlingen och personerna på ett sätt som ingen annan har gjort.

Olssons första fiktionsfilm ”Häng dig pojkfan” baserar sig på en novell av favoritförfattaren Elmer Diktonius och gav Claes Olsson en Jussi-statyett för bästa dramatisering 1986. Filmen finns som bäst på Yle Arenan.

Romaner som han har förvandlat till film är bl.a. "Akvariekärlek" av författaren Anna-Leena Härkönen, "Underbara kvinnor vid vatten" av Monika Fagerholm och "Colorado Avenue" av Lars Sund. De två sistnämnda kan nu ses på Yle Arenan.

Jag är mycket för visuellt berättande. Ju mindre dialog desto bättre. Film blir starkast utan förklaringar― Claes Olsson

Anarkisten

Som liten bodde Claes Olsson intill fotbollsplanen Bollis nära Olympiastadion.

Claes Olsson och Arvi Lind på fotboöösplanen
Bollis är en kär plats sedan barndomen. Claes med lagkamraten Arvi Lind Claes Olsson och Arvi Lind på fotboöösplanen Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Claes Olsson,Arvi Lind,claes dok

- Jag tror mamma ville ha en flicka, jag hade ju redan en bror. Hon satte mig nämligen i balettskola bland flickor med små fötter och tyllkjolar. Där stannade jag bara en dag. Då på 1950-talet var balett inget för pojkar. Så det blev fotboll för mig, det var den manligaste sporten.

Men då de bästa pojkarna skulle väljas ut till juniorlandslaget så bröt Claes Olsson med fotobollen för 20 år.

- Ingen förstod hur bra jag var. Så jag valde att göra något annat.

Claes Olsson med sina medaljer
Claes Olsson med några av sina fotbollsmedaljer. Han spelar fotboll upp till sex gånger i veckan Claes Olsson med sina medaljer Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Claes Olsson,claes dok

Det han valde kallar han för sin bohemiska period, fylld av poesi, måleri, teater och litteratur. Underground, surrealism och aktivism. Samt kortfilmer med tydliga vänstervärderingar.

Som ung flyttade han tidigt till ett kollektiv med andra ungdomar som delade hans värderingar och agerade tillsammans i frågor som berörde allt från de ungas rättigheter, cyklisternas rättigheter, de psykiskt sjukas rättigheter och förstås världspolitiken där motståndet mot Vietnam-kriget och stödet till u-länderna var de stora sakerna.

- Det började med att jag var anarkist mot småborgerligheten. De åren var oerhört intressanta och öppnade mina ögon för den globala världen vi alla måste vara intresserade av.

Claes Olsson
Claes Olsson Bild: Claes Olsson Claes Olsson,claes dok

Claes berättar att han har hittat intressanta aktivistsajter på internet och hör till stamkunderna i anarkisternas bokhandel på Tavastvägen.

- Då man jobbar med konst så är det viktigt att ha koll på den unga generationen och veta vad de vill. Jag följer med vad dagens unga tänker för det avspeglar ju hur världen kommer att se ut i framtiden.

Det är alltid värt att handla för en bättre värld― Claes Olsson
.

- På 1960-talet trodde vi på allvar att nu skulle världen bli bättre. Men det är inte så enkelt. Vi människor är komplexa känsliga varelser som styrs såväl rationellt som av känslor. Vi påverkas av varandra och sprider våra värderingar. Därför finns det plats för film, alltid!

Claes Olsson påpekar att det ingalunda är någon tillfällighet att det idag finns proteströrelser och turbulens i samhället. Det pågår ju tiotals krig ute i världen.

- Vissa rörelser vill ha tillbaks stagnerade samhällsstrukturer medan andra tittar framåt och understöder t ex asylsökande och sexuella minoriteter. Miljöfrågor är viktiga. Jag är effektiv och bra på att samla avfall i mitt hushåll så att det mesta återvinns, åtminstone allt papper. Jag slänger aldrig papper i soporna. Det är viktigt att pappret återvinns så att vi inte behöver kapa alla skogar i Finland för att kunna läsa dagstidningen. Det enda hållbara argumentet för att prenumerera på papperstidningar idag är återvinningen.

Helsingfors

Claes Olsson i Kottby
Claes Olsson i Kottby Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Claes Olsson,claes dok

Sedan 1973 så är det Kottby som gäller, en grön stadsdel där mycket konstfolk bor och gemenskapen är stark. Claes har bl a varit engagerad i kampen för att få behålla spårvagnen till Kottby, vilket invånarna lyckats med, och i insamlingen som räddade Kottbys kända ”lippakioski”. Runt kiosken samlas människor i olika åldrar, barnfamiljer, punkare, författare… samt åtminstone en filmregissör.

Claes har i höst klättrat upp på Himmelsberget i Kottby för att försöka få syn på svavelgul himmel. Men han har sett bara vanliga solnedgångar. Bokens författare Kjell Westö har kollat med en meteorolog hur och när himlen färgas svavelgul, ett sällsynt fenomen som snabbt är över.

- Jag är född i, har bott i och har filmat i Helsingfors. Det är roligt att kunna använda sin egen hemmiljö i filmerna. Men det grämer mig att Helsingfors förstört så många fina helheter och gamla miljöer. Rivit gamla hus och byggt nya utan att tänka på att skapa helheter.

Claes Olsson
Claes Olsson Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Claes Olsson,claes dok

Claes Olsson sätter mycket tid på att hitta de rätta inspelningsplatserna. Dels för att han tycker om den delen av arbetet, dels för att spara pengar. Att bygga studiointeriörer är dyrt. Liksom dagens digitala teknik som kan trolla fram och återskapa nästan vad som helst. Mycket dyrt.

Den här hösten har han rört sig flitigt i de finare kvarteren i Helsingfors, där de rikaste invånarna bor. Förklaringen hittas i boken ”Den svavelgula himlen” där vissa scener utspelas på Ehrensvärdsvägen. Han är också på jakt efter en herrgård med samma stämning och känsla som herrgården i boken har. Claes ögon strålar när han beskriver herrgårdens björkallé och järnport. Men ännu gäller det att hitta den.

- Jag skulle kunna jobba som taxichaffis om nätterna och träffa intressanta människor på det viset för jag kan alla gator och gränder i Helsingfors, ja, förutom i de nyare förorterna. Och i Österbotten så känner jag alla sandvägar sedan arbetet med filmen ”Colorado Avenue”.

Claes Olsson betonar att alla människor är intressanta och värdefulla. Han tycker om att sitta i bussar och spårvagnar och iaktta människor. Och smyglyssna på dem. Förut fotograferade han folk på stan men det fungerar inte längre eftersom folk som fotograferas blir nervösa och t o m arga då de misstänker att bilderna sprids på sociala medier.

Om att fylla 70

Claes Olsson framför sitt hus i Kottby
Claes Olsson framför sitt hus i Kottby Claes Olsson framför sitt hus i Kottby Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Claes Olsson,claes dok

Olsson bor för tillfället ensam i sitt stora egnahemshus. Han har tre döttrar och tre barnbarn, alla flickor. Två av döttrarna jobbar med film, Vera som TV-producent och regissör, Iris som regissör. Äldsta barnbarnet Emma är 18 år och också intresserad av film.

Claes Olsson har sett fram emot sin 70-årsdag den 28 november för han älskar fester och kalas. Den stora festen för släkt och vänner gick av stapeln redan i söndags i Käpylän työväentalo. M.A. Numminen och Pedro Hietanen uppträdde liksom musikern Yari som skapat musiken till flere av Claes Olssons filmer, allt sedan den biografiska långfilmen ”I Elvis-kattens spår”. Andra gäster som också tog sig en sväng upp via scenen var Jonna Järnefelt, Marika Krook och Nicke Lignell som spelat huvudrollen i flera av Claus filmer, så också i den kommande ”Den svavelgula himlen”.

Jag upplever mig inte som gammal. Visst, jag känner av lite värk här och där men tanken är klar. Jag har fått en klokhet som gör att jag förstår en del av livet

De kommande åren så vill han lära sig att göra bättre filmer, läsa goda böcker och fortsätta spela fotboll så länge knäna håller. Ja och så har han en avsevärd samling, vi talar minst hundra bananlådor, av olika slags papper som väntar på genomgång.

Skådespelaren och vännen Nicke Lignell kallar Claes för en hamster och så verkar onekligen vara fallet. Han har nämligen sparat på affischer, flygblad och annat intressant sedan ungdomen, bl a material från demonstrationerna mot Vietnam-kriget.

Claes Olsson har också en avsevärd samling av gamla kameror, filmer (bl a en 16-tummare i färg från Drottning Elisabeths kröning) och priser från filmfestivaler och fotbollsturneringar. Samlingen kommer till nytta den dag Claes Olsson skriver sina memoarer.

Här kan du se Katrina Grönholm-Kulmalas dokumentär om Claes Olsson

De här filmerna kan du se på Arenan:

Häng dig pojkfan

Colorado Avenue

Underbara kvinnor vid vatten

Claes Olssons filmer i urval

Regi och manus:

2016 ATT FÅNGA TIDEN MED PENSELN, dokumentär

2014 RITA OM DAGEN, SUDDA OM NATTEN, dokumentär

2013 LÄNGS HELSINGEGATAN, biodokumentär
(manus tillsammans med M.A. Numminen)

2012 SLAGET OM NÄSILINNA 1918, biograffilm
(manus tillsammans med Robert Alftan)

2009 BJÖRNEN, fiktiv kortfilm

2007 COLORADO AVENUE, biograffilm och tv-serie
(baserat på Lars Sunds romaner)

2005 ONNEN VARJOT / Lyckans skugga, biograffilm.

2004 SOUL TATTOO - Scarecrow Jimmy, musikvideo

1999 M.A. NUMMINEN TURNS RABBIT, musikvideo

1999 SATUMAA / Tangons lyckoland, biodokumentär
(manus tillsammans med M.A. Numminen)

1998 UNDERBARA KVINNOR VID VATTEN,
biograffilm och tv-serie
(baserat på Monika Fagerholms roman)

1997 SVART, VITT, RÖTT, novellfilm

1997 M.A. NUMMINEN MEETS SCHUBERT, musikvideo

1995 M.A. NUMMINEN GOES TECH-NO, musikvideo
(också scenografi)

1994 M.A. NUMMINEN SINGS WITTGENSTEIN, musikvideo
(också klipp)

1993 AKVAARIORAKKAUS / Akvariekärlek, biograffilm
(baserat på Anna-Leena Härkönens roman)

1993 INKERINMAAN LAPSET / Barnen från Ingermanland,
dokumentär
(också klipp)

1992 MAUNO HARTMAN - uskollinen puulle,
konstdokumentär.

1991 EN SPARV I TRANEDANS, novellfilm, 55 min.
(baserat på Runar Schildts novell)
(också klipp)

1990 SUUR-SUOMEN MUISTO /
Stor-Finland i tanken 1941-44, dokumentär
(också klipp)

1989 LAPINLAHDEN SAIRAALA / Lappvikens sjukhus,
dokumentär
(också klipp)

1989 SOOME-POIKA, dokumentär
(också klipp)

1988 STILLER, GARBO & JAG, dokumentär
(manus tillsammans med Alvaro Pardo)

1988 ARMBANDSURET, novellfilm
(baserat på Bo Carpelans berättelse)
(också klipp)

1987 ELVIS-KISSAN JÄLJILLÄ / I Elvis-kattens spår,
biograffilm

1986 HÄNG DEJ POJKFAN!, novellfilm
(baserat på Elmer Diktonius´ novell)
(också klipp)

1983 STÅLMANNEN I DAG, dokumentär
(också klipp)

1982 YLIOPPILAS JA PIRU / Studenten och djävulen,
experimentell film, Jorma Uotinen

1976 VIETNAM - vapauden laulu / Frihetens sång,
dokumentär
(också foto och klipp)

En fullständig förteckning över Claes Olssons filmer hittar du på: https://www.elonet.fi