Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Robin Hood – Hollywoods mest problematiska hjälte?

Taron Egerton poserar med pil och båge.
"My aim is lost! Then aim again!" hette det i tv-serien Robin of Sherwood på 1980-talet. I den senaste filmatiseringen siktar Rob (Taron "Kinsgmen" Egerton) vilt åt alla håll. Taron Egerton poserar med pil och båge. Bild: Lionsgate Entertainment Taron Egerton,robin hood

Med jämna mellanrum görs det försök att fräscha upp den 800 år gamla legenden om rebellen Robin. Och varje gång verkar det vara lika svårt. Hur kommer det sig?

Egentligen borde den bädda för succé - den urgamla storyn om en man som trotsar statsmakten och sätter sitt eget liv på spel för att tjäna de fattiga. Och om dem som villkorslöst ställer sig på hans sida.

En story om mod och lojalitet som drivs framåt av spänning och action.

Och ändå har denna story en tendens att resultera i filmer som haltar betänkligt. Det hjälpte liksom inte att Kevin Costner lade sig till med en fluffig frisyr för versionen som kom 1991.

Eller att Russel Crowe släpade med sig sin gladiatorlook in i Sherwoodskogen 2010.

Frågan är om någon ens kommit i närheten av den popularitet Errol Flynn uppnådde när han 1938 svingade sig fram i gröna leggings.

Åtminstone har han intet att frukta av årets version.

Lord Loxley och kärleken

Regissören Otto Bathursts inleder med att introducera Marian (Eve Hewson), en fager mö som står i beråd att stjäla en häst av unge lord Loxley (Taron Egerton) som blir lika imponerad av hennes våghalsighet som av hennes skönhet.

Rob och Marian tittar varann djupt i ögonen.
Love will tear us apart. Loxley (Egerton) och Marian (Hewson) skiljs även åt av krig och konspirationer. Rob och Marian tittar varann djupt i ögonen. Bild: Lionsgate Entertainment Taron Egerton,Eve Hewson

Sedan är allt jättetuttenuttigt fram till den dag då han skeppas iväg för att delta i ett korståg någonstans i den skumma del av världen där folk är muslimer.

Sedan är det jättemycket action fram till det ögonblick då Loxley protesterar mot att obeväpnade avrättas. Ett utfall som gör att han faller i onåd hos de egna, samtidigt som han får en vän i en arabisk krigare (Jamie Foxx) med ett så konstigt namn att alla nöjer sig med att kalla honom ”John”.

På hemmaplan har Marian under tiden gett sig i kast med en ståtlig snubbe vid namn Will (Jamie "Fifty Shades" Dornan). Han drömmer om att på politisk väg förändra samhället, medan hon smider häftigare planer tillsammans med en munk som heter Tuck (Tim Minchin).

Jamie Dornans Will inklämd i en människohop.
Minst femtio nyanser av grått. Will (Dornan) vill helst lösa problem på fredlig väg, men lyckas inte särskilt bra. Jamie Dornans Will inklämd i en människohop. Bild: Lionsgate Entertainment Jamie Dornan

Och ungefär i det skedet lägger Rob Loxley till i sin forna hemhamn. Ärrad, bitter och väldigt, väldigt arg.

Det dunkelt tänkta

Ute i världen har Bathursts Robin Hood genomborrats av så många verbala giftpilar att den lätt framstår som något av det sämsta Hollywood åstadkommit på år och dagar.

Riktigt så långt är det ändå onödigt att sträcka sig. Det räcker med att konstatera att siktet är dåligt och träffsäkerheten därefter. Rytmen fungerar inte, våldet är alltför grafiskt och känslorna alltför anemiska.

Det största problemet är att man försökt uppdatera upplägget och modernisera actionbiten, men med den påföljd att man av bara farten urvattnat själva tematiken och förvandlat våldet till ett självändmål.

Visst är det effektfullt när den första kroppen faller i slowmotion medan pilar swishar förbi i expressfart – men när samma scenario upprepas tionde gången blir det enbart tjatigt.

Och när spänningen mellan de rika och de fattiga aldrig får vare sig fotfäste eller nerv så är det svårt att engagera sig emotionellt i det hela.

Vad hände med Sherwood?

Även om många av de klassiska gestalterna finns kvar till namnet så är det ytterst lite som för tankarna till den traditionella bilden av rebellerna som tar sin tillflykt till skogen.

Skogen finns de facto bara med i periferin – som en slags fond man kan projicera sin egen längtan på. Här är det urbanare tag som gäller.

Vilket innebär att naturmystiken helt försvinner. Den som gjorde att tv-serien Robin of Sherwood på 1980-talet lyckades gjuta nytt blod i konceptet och få det att kännas tidlöst.

Robin och Marion i tv-serien Robin of Sherwood.
Robin - the hooded man. Titellåten till "Robin of Sherwood" sjöngs av Clannad medan Michael Praed och Judi Trott såg trånande på varandra. Robin och Marion i tv-serien Robin of Sherwood. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Robin av Sherwood,Michael Praed,Judi Trott

Här har vi istället ett mischmasch av olika tidsmarkörer. Korstågsscenerna ser ut som en modern krigsfilm, actionscenerna som ett videospel och kärleksscenerna som en musikvideo från 1987.

Det hjälper inte heller att sheriffen av Nottinghams (Ben Mendelsohn) utstyrsel påminner om naziskurkarnas i Indiana Jones, medan Marians kläder för tankarna till en teateruppsättning av Tusen och en natt.

Sheriffen av Nottingham poserar framför sin armé.
Matrix, Hunger Games eller Indiana Jones? Det är lite oklart från vilken inspelning Ben Mendelsohn lånat sin kappa.. Sheriffen av Nottingham poserar framför sin armé. Bild: Lionsgate Entertainment Ben Mendelsohn,Robin Hood, 2018

Rob själv verkar ha förirrat sig in i modeskaparen Jean Paul Gaultiers garderob.

Nej, allvarligt talat; spara pengarna och vänta på att tv sänder Karl Bertil Jonssons julafton istället. Den filmens manusförfattare - Tage Danielsson - hade åtminstone kläm på andemeningen i sagan om Robin Hood när han 1973 lät sin unge hjälte ta från de rika och ge åt de fattiga.

Med träffsäker humor och friskt humör.

sagan om karl-bertil jonssons julafton, beskuren
sagan om karl-bertil jonssons julafton, beskuren Bild: YLE/Hajbo beskuren 16:9

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje