Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: The Quake – Skavlan inleder katastroffilm som skräms så man skäms

Far och dotter klmarar sig fast vid varandra medan världen rasar sönder omkring dem.
Skyskrapor rasar när marken skälver och hoppet hänger på en skör tråd. Kristoffer Joner och Edith Haagenrud-Sande spelar far och dotter för andra gången. Far och dotter klmarar sig fast vid varandra medan världen rasar sönder omkring dem. Bild: Atlantic Film The Quake,Kristoffer Joner,Edith Haagenrud-Sande

Tre år efter att Åknesfjället sprack och Geiranger drabbades av både ett ras och en tsunami börjar det vara dags att utrymma Oslo. Problemet är bara att ingen vill tro geologen Kristian den här gången heller.

När Bølgen / The Wave forsade fram över biodukarna 2015 var det en och annan som kippade efter andan och undrade vad det var som hände – hur kunde en norsk katastroffilm plötsligt sopa mattan med Hollywood?

Kristian (Kristoffer Joner) försöker hjälpa grannfrun att komma undan tsunamin.
Spring för livet! Kristoffer Joner spelade geologen Kristian i "Bølgen" Kristian (Kristoffer Joner) försöker hjälpa grannfrun att komma undan tsunamin. Bild: Atlantic Film Bølgen,Roar Uthaug,Kristoffer Joner

Här hade vi äntligen ett trovärdigt katastrofscenario! Manuset funkade, skådisarna kändes rätt och iscensättningen var snygg.

När den spricka geologen Kristian (Kristoffer Joner) varnat för fick delar av Åknesfjället att rasa ner i fjorden var det omöjligt att inte bli berörd.

Och nu är vi där igen. Med skälvningar i marken som ingen vill vidkännas. För vem orkar ta itu med tanken på att hela Oslo kan vara byggt på lösan sand?

Genialiskt utgångsläge

Det fina med Skjelvet / The Quake är att den tar vid i ett känsloläge vi sällan ser i katastroffilmer – den ångest som kan drabba en människa som överlevt en olycka.

Kristian, som formligen helgonförklarades efter den förra katastrofen, är inte längre samma människa. Händerna darrar, sömnen lyser med sin frånvaro och dagarna fylls av tankar på dem han inte lyckades rädda.

Pappa Kristian omfamnar dottern Julia.
Ångest, ångest är min arvedel. Pappa Kristian mår inte så bra. Pappa Kristian omfamnar dottern Julia. Bild: Atlantic Film The Quake,Kristoffer Joner,Edith Haagenrud-Sande

Hela duken ångar av posttraumatisk stress och vi förstår att skuldkänslorna sipprat in i familjebygget tills grunden rasat samman.

När lilla dottern Julia (Edith Haagenrud-Sande) kommer på besök står bara smörgås på menyn och innan utsatt tid uppmanar pappa henne att åka tillbaka hem till mamma.

Han orkar inte. Inte med barnen Julia och Sandor, inte med hustrun Idun (Ane Dahl Torp), inte med livet.

Inte förrän det inträffar ett ras i en tunnel i Oslotrakten och Kristian inser att hans gamla kollega varit något på spåren. Kan det faktiskt vara så illa att huvudstaden är hotad? Att varje litet skalv bäddar för ett stort?

Kristian med en mobil i handen i framsätet på en bil.
Mayday, mayday. Finns det något ljus i tunneln denna gång. Kristian med en mobil i handen i framsätet på en bil. Bild: Atlantic Film The Quake,Kristoffer Joner

Och hur skall någon lyssna på en man med skälvande händer, darrande stämma och stirrig blick?

Hög igenkänningsfaktor

Det som spelar regissören John Andreas Andersen så väl i händerna är det vardagsnära elementet i manuset som författats av samma duo som senast: John Kåre Raake och Harald Rosenløw-Eeg.

Skjelvet är helt enkelt full av människor vi kan känna igen och projicera våra känslor på. Den rädda Kristian som tappat greppet om allt, den starka dottern som längtar efter pappa, den uppgivna hustrun som tröttnat på läget.

Ane Dahl Torps Idun tittar ut i natten med skräck i blicken.
Vad är det som sker? Undrar Ane Dahl Torp som spelar Kristians hustru Idun. Ane Dahl Torps Idun tittar ut i natten med skräck i blicken. Bild: Atlantic Film The Quake,Ane Dahl Torp

Allt detta mot bakgrunden av en bekant miljö och ett skräckscenario som verkar möjligt.

Och hur skulle man kunna bli annat än involverad i en film som inleds som ett avsnitt av Skavlan – med en bekymrad Fredrik Skavlan som med pannan lagd i djupa veck återskapar minnet av Geiranger?

Sedan är det alltid något visst med katastroffilmer där man förstått att suga på karamellen och satsa krutet på upptrappningsfasen. På en evig väntan och små antydningar om vad som komma skall.

En elledning som slås ut, vatten som sipprar upp ur en gatubrunn, prickar som dyker upp på seismologiska kartor.

Och så skadar det naturligtvis inte att budgeten tillåtit en ordentlig krasch.

Skrämmande spännande

Verkligheten har lärt oss att vulkaner kan få utbrott, skyskrapor brinna och broar rasa, men Hollyood har lärt oss att se dessa utgående från en viss berättarstruktur.

Vi är bra på att uppfatta varningstecken och har god koll på vilken typ av personer som kan tänkas ligga risigt till. De norska filmmakarna gör inget för att hymla med att de följer en beprövad formula, men det hindrar inte filmen från att fungera.

Två skyskrapor rasar samman i The Quake.
Två skyskrapor rasar samman i The Quake. Bild: Atlantic Film The Quake

Visst finns här en och annan överraskning man helst velat slippa och visst finns det karaktärer som är sämre underbyggda än andra, men på det hela taget sitter man snällt kvar medan marken skälver.

Och när det effektfulla slutet kommer är det de facto så spännande att det ligger nära till hands att blunda eller börja repetera multiplikationstabellerna. Allt för att skingra tankarna.

Tills sluttexterna obönhörligt fångar in dem genom att berätta att det ständigt uppmäts mindre skalv i Oslotrakten. Och att ett stort antas vara på kommande.

Man vet bara inte exakt när.

  • Tusentals demonstrerade i Bryssel mot FN:s migrationspakt

    Polisen använde både vattenkanoner och tårgas.

    Det blev oroligt i Bryssel på söndag, då tusentals demonstranter marscherade i protest mot Belgiens undertecknande av FN:s migrationspakt. Frågan har blivit en het potatis, och kan eventuellt fälla den belgiska regeringen.

  • EU-länderna nöjda med resultatet från klimatmötet i Katowice - små länder oroliga över det praktiska

    Avtalet kritiseras för att inte vara tillräckligt ambitiöst.

    Trots att förhandlingarna under klimatmötet i Katowice gled in på övertid och några länder satte sig på tvären lyckades man nå konsensus. Resultatet gjorde att många av deltagarna gratulerade sig själva. - Det är väldigt svårt att få nästan 200 länder att enas om ett så detaljrikt och specifikt avtal. Under de här förhållandena är varje litet framsteg en massiv framgång och i det här paketet finns tusentals små framsteg, säger Michail Kurtyka, ordförande för klimatkonferensen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje