Hoppa till huvudinnehåll

Julen är kommen, vik hädan! - En julkalender för julskeptiker

Lotta Green har tecknat sig själv vid tv, med en hund drickandes glögg
Lotta Green: självporträtt Lotta Green har tecknat sig själv vid tv, med en hund drickandes glögg Bild: Lotta Green illustration

I år har Lotta Green gjort Svenska Yles kulturredaktions julkalender. Varför? Jo, eftersom...

Jag minns barndomens jular som skimrande tillställningar då granen tindrade, då det fanns något speciellt i luften, då familjer möttes och bara trivdes och allting var roligt och sorger inte fanns.

Jag brukade sitta under matbordet där de vuxnas ben höjde sig kring mig som pelare i en kyrka.

Kan inte minnas att jag skulle ha tänkt annat än att allting var alldeles perfekt.

Nu när vuxenheten har smugit sig på med alla sina märkvärdigheter, så är julen självfallet inte vad den brukade vara. Mer och mer har mitt vuxna allvar bitit hål på föreställningarna och jag ser allt genom realitetstrogna, avmystifierande vuxenögon.

Holmska gårdens julbord i Borgå museum
Om Lotta skulle ha tecknat detta julbord så skulle antagligen maten ha klottat ner duken. Holmska gårdens julbord i Borgå museum Bild: Yle/Sune Bergström holmska julbordet

Julgranen är bara ett stackars döende träd, den huvudlösa julklappskonsumtionen slår nya rekord samtidigt som allt borde peka åt andra hållet och julmaten – tja, hur god är den egentligen?

Jag har ingen aning om hur jag ska fixa det här med julklappar (och vad vill någon ens ha?) och mitt i kaoset ska man gå omkring och låtsas att det finns någon stämning att tala om? Bah.

Sen sitter man då där på julafton med någon främmande familj, ens egen eller ens partners - det kvittar egentligen, den ter sig lika främmande för en ändå.

Man försöker minnas vad det var som var så speciellt med julen. Och som om det inte var illa nog med allt detta, så innebär julen bara en början på den evighetslånga vinter som vi här i Norden är tvungna att dras med i säkert fem månader eller mer.

Är det något med julen som jag missar, någon grundinställning som saknas då ingen julstämning vill infinna sig? Eller var jag bara ett naivt barn?

Hur som helst – det inre och yttre mörkret går att parera genom att teckna.

kvinna står på gräsplan vid staket med ac/dc skjorta
Lotta Green - Arne Weise för de förtappade och ironiska? kvinna står på gräsplan vid staket med ac/dc skjorta Bild: privat person,lotta green nutidsångest musikaldokumentär

Jag började rita julkalendrar som en rolig grej jag kunde ge till vänner. Det var formatet tillsammans med tanken på att göra något utöver de traditionella julkalendrarna som tilltalade mig.

Så småningom utvecklades min harmlösa hobby till en riktig papperskalender med luckor som jag själv skar ut med pennkniv och sedan sålde för hutlösa priser.

Numera kan jag nästan säga att jag ritar julkalendrar som ett slags terapi för att ta mig igenom jultiden som ter sig allt mer besvärlig. Det är skönt att driva med julen, det gör mig på gott humör och det är roligt när luckorna får öppnas i en tid då jag annars mest hade gått runt och surat.

Årets julkalender rör sig främst kring människor och djur som på olika sätt inte hör hemma i den traditionella julstämningen.

Alla luckor är gjorda av mig, utom nummer elva, vars idé härstammar från min vän Daniel Nyström som hade tecknat en så lustig bild på sin telefon att den helt enkelt inte gick att förbise.

Varje ny lucka kommer att publiceras i galleriet i artikeln kl. 9 på morgonen fram till julafton.

Jag hoppas att årets julkalender har något att erbjuda både vänner och ovänner av julen.

Jag hoppas att den lockar fram åtminstone något spontant och glädjefyllt skratt.

Det behöver vi alla både före och efter julen.

Checka in kalendern här.

Lotta Green är kulturarbetare, musikvetare, recensent - bland annat.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje