Hoppa till huvudinnehåll

Nära, men inte ända in – vandringar i döda stjärnors hem

Malin Kivelä i Vasaparken
Banda ljud i Vasaparken. I bakgrunden Dalagatan 46 Malin Kivelä i Vasaparken Bild: Tina Axelsson Malin Kivelä,Vasaparken

Jag har besökt många kända konstnärers hem. Många kända konstnärers hem sedan de dött och hemmen gjorts om till museer. Systrarna Brontës hem i Haworth, Virginia Woolfs Monk’s House i Sussex, Vanessa Bells Charleston, Tove Janssons stuga på Klovharun, Karen Blixens Rungstedlund två gånger. Och August Strindbergs gruvliga blåa torn på Drottninggatan. Jag har stått nära sängen där han dog i magcancer och funderat på ifall jag ska röra vid lakanen. Det är något jag söker. Vad?

Den 24 februari 2018. En gnistrande vinterdag med klarblå himmel, knarrande snö och vit sol. Det är sportlov i Finland och jag har tagit Sverigebåten till Stockholm

I Vasaparken släntrar barnfamiljer, påpaltade par, skridskoåkare och damer med hundar omkring. Det är en klassisk minus tjugo-dag, snöns lukt och färger som i barndomen, ånga ur munnarna, man kunde låtsas att klimatförändringen aldrig fanns.

Några snöhögar framöver ligger Dalagatan 46, den legendariska barnboksförfattaren Astrid Lindgrens adress från år 1941 till hennes död år 2002.

Malin Kivelä i Vasaparken
Vasaparken i februari Malin Kivelä i Vasaparken Bild: Tina Axelsson Malin Kivelä,Vasaparken

Jag och mina vänner Tina Axelsson och Oskar Berger har fått eftertraktade platser till en rundtur där. Det var inte lätt att få biljetter, jag fick lurpassa dagligen på Astrid Lindgren-sällskapets hemsidor, där rundturerna utannonseras oregelbundet, och hugga tag som järven när det plötsligt fanns tre platser lediga.

Det är Astrid Lindgrens familj som tillsammans med Astrid Lindgren-sällskapet ordnar guidningarna, för små grupper och ett rätt billigt biljettpris (160 kronor), endast för vuxna. Hemmet öppnades för allmänheten år 2015.

Vi ställer oss vid portgången sju minuter före utsatt tid. Det duger inte att vara sen, inte till denna begivenhet. Vi är elva personer: medelålders kvinnor, ett äldre par, en mor och en dotter, några norrmän. Alla städade och dämpade. Med lystna ögon. För det känns ändå som om vi ska få vara med om något särskilt. Fastän vi vet att Astrid Lindgren var en människa, som vi. Och fastän vi beundrar helt andra slags konstnärer också.

Så öppnas ytterdörren och en dam som presenterar sig som Helena Silfverhielm tar emot oss, räknar in oss, som en grupp dagisbarn, en särskild samling, och instruerar oss i förhållningsreglerna som gäller.

Man ska ta på sig skoskydd i hallen, eller ta av sig skorna. Kanske hellre ta av sig dem i det här vädret. Annars kan skoskydden trilla av och så blir det vått ändå. Man får inte sitta i sofforna, men det finns särskilda små stolar som man kan fälla ner åt sig, ifall man inte orkar stå. Man får inte fotografera.

Hon säger inget om att man inte får banda, men jag vet att jag inte får göra det, efter en, från min sida, ganska ihärdigt tjatande mejlväxling, som inte bar frukt. Jag bandar ändå i smyg i trappan.

– Sedan är det bara att gå uppför trapporna och ringa på dörren som det står A. Lindgren på, instruerar Silfverhielm. Det är en speciell känsla, kan jag tala om för er.

Astrid Lindgren
Astrid på Dalagatan Astrid Lindgren Bild: The Astrid Lindgren Company Astrid Lindgren

Här gick hon, Astrid. Varje dag i sextio år. Här andades hon, Sprang kanske ner för trapporna någon gång när hon var på gott humör? Här virvlar kanske rester av hennes dna fortfarande i luften. Jag försöker känna något, men det är som om denna växel av min fantasi tyvärr lite har tynat. Jag minns hur just en sådan här omständighet kunde sätta igång rysningar hos mig, men det var nog länge sedan, innan jag hade tusen helt konkreta problem att förhålla mig till.

Slipsskåp och fåglar

Vi kliver in i en murrig hall, krånglar med skorna och skoskydden. En dammdoft, gammalmänniskas doft dunstar emot, på väggarna hänger exotiska prydnader, jag kommer att tänka på min farmors lägenhet, den sista tiden hon levde.

Till höger är toaletten. Astrid Lindgrens toalett. Jag vill gå in och banda det autentiska ljudrummet i Astrid Lindgrens toalett, men fegar ur. Jag vill hållas på god fot med guiderna. Stämningen är allvarsam och det känns som om de lite har ögonen på mig, ”reportern”. Jag har kanske redan ställt ganska ovanliga frågor i de där mejlen.

Vi förs in i själva lägenheten, 140 kvadratmeter stor och ljus, på sina ställen lite labyrintisk och belamrad. I det stora vardagsrummet står två soffor, ett skrivbord, vackra tavlor, fula tavlor. Stora fönster rakt ut mot Vasaparken. Just idag är det lätt att tänka sig Astrid stå här, titta ut och tänka fram den ensamma pojken Mio som hittar guldäpplet en novemberkväll, eller miniatyrsyskonen Peter och Petra åkande skridskor i parken i sakta fallande snö.

Astrid Lindgrens vardagsrum
Vardagsrummet Astrid Lindgrens vardagsrum Bild: The Astrid Lindgren Company Astrid Lindgren

Intrycket är ljust, lite dammigt. Mycket böcker. Pennor. Pennvässare fastmonterade i bordshörn. Ovanför sängen en hylla med Astrids viktigaste böcker: bland annat Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år, Erik Karlfeldts dikter, Bibeln och något överraskande Anna Wahlgrens Barnaboken.

I arbetsrummet gamla människors hjälpmedel: tjocka glasögon (coola bruna ovala bågar!), förstoringsglas, en telefon med jätteknappar. Astrid Lindgren var synskadad som gammal. Här finns porslinsfigurer – mycket fåglar –, ett köksbord med blommig duk där Astrid satt och öppnade sin post, och maken Stures slipsskåp.

Det andra stora rummet, Salen, var i början Astrids och Stures sovrum, men blev sen ett slags förvaringsrum och finmatsal. Och där bakom allt: det lilla smala sovrummet, som först var Stures, då han var illa däran på slutet. Efter att han dött, redan år 1952 till följd av alkoholism, tog Astrid över det. Och det var i den sängen hon själv dog som 94-åring, får vi höra.

astrid lindgren skriver på skrivmaskin
Astrid i de coola brillorna astrid lindgren skriver på skrivmaskin Bild: The Astrid Lindgren Company Astrid Lindgren

Köket besöker vi inte, det är ”anspråkslöst”. Jag sneglar förstås in genom den gläntade dörren, och ja, det är litet, med omoderna köksskåp, några pappershögar på diskbänken

Sparsamheten lyser. Dekorativitet, souvenirer, foton på släktingar. Jag kommer igen att tänka på min farmors hem. Allt är prydligt. Man ställer fram det man brukar ställa fram. Är ordentlig människa. Mattorna slitna. Sovrumsmattan till den grad att ett hål uppstått i den efter Astrids ena fot – den hon brukade stiga upp med. Som hon själv skriver år 1954 i ett brev till väninnan Louise Hartung:

Att vara som andra – ja det vill man ju så gärna när man är barn och när man är ung. (…) För er måste det mycket tidigt ha stått klart att de andra var er rätt olika. Men jag, jag har egentligen aldrig varit annorlunda än alla andra, åtminstone har jag aldrig trott eller förstått det, och jag tycker fortfarande att jag är precis hur vardaglig som helst, ganska normal och välbalanserad om än något melankolisk, vilket min omgivning nog aldrig märker.

Men Astrid själv är redan död och hann vara det i många år innan hemmet öppnades för besökare, så vem som helst kan ju ha ställt fram vad som helst, eller ställt bort? Och hon var sjuk i många år innan hon dog, redan då kan vem som helst ha gjort vad som helst. Tagit bort det som inte passade in i bilden man ville ge av den världsberömda Astrid Lindgren? Det sägs att allt är som hon lämnade det, men vem vet?

Ingen är väl så enkel som hens hem ser ut. Det är som med biografier. Man kan komma nära, men inte ända in.

Astrid Lindgrens vardagsrum
Soffan som jag fick sitta i Astrid Lindgrens vardagsrum Bild: The Astrid Lindgren Company Astrid Lindgren

Vid det här matbordet åt man faktiskt inte gröt till frukost utan toast med marmelad, berättar guiden. Och Astrid satt i sin säng och jobbade på morgnarna, då fick inget komma i vägen.

Ur guidningen och framför allt breven till Louise Hartung, som finns samlade i den läsvärda Jag har också levat!, framträder en bild av en mycket ambitiös, på gränsen till vad vi idag skulle kalla utbränd kvinna – sliten mellan sina plikter som mor och farmor, redaktör, trevlig människa och konstnär – men samtidigt ganska internationell, tuff och resvan.

Vad vill vi?

Gunilla Halkjær Olofsson, dåvarande ordförande för Astrid Lindgren-sällskapet och den andra guiden den här dagen, tänker länge då jag frågar varför hon tror att folk vill komma hit, till Astrid Lindgrens lägenhet. Hon kommer fram till att det kanske är för att de har ett nära förhållande till Astrids Lindgrens böcker och därmed också tänker sig att de har det till henne som person.

– Man blir nyfiken på henne, säger Halkjær Olofsson. Vem var hon? Hur levde hon? Var kom allt det fantastiska ifrån? Kanske funderar man över hur en sådan människa levde sitt dagliga liv.
Andra kan tycka att det är för privat, kommer för nära eller bara känns fel.

Astrid Lindgrens skrivbord
Arbetsbordet Astrid Lindgrens skrivbord Bild: The Astrid Lindgren Company Astrid Lindgren

– Man ju också tänka att varför ska vi gå hem till henne? Man kan låta böckerna tala. Men Astrid köpte ju själv tillbaka sitt barndomshem på Näs och har sett till att återställa det. Hon ville dela också denna bit med sina läsare. Och hennes familj är av samma åsikt, det är ju tack vare dem som publiken kan besöka det här hemmet.

Jag säger att radiodokumentären jag håller på med egentligen ska handla om att det tycks vara något jag söker då jag besöker stora konstnärers hem. Vill jag på något sätt ha en del av dem – konstnärerna? Smittas av genialiteten, eller det fina? Komma in i de där hjärnorna, skinnen, liven? Få vara i samma luft som de, känna hur det kändes att vara de?

Jag undrar om Halkjær Olofsson förstår vad jag menar eller kan känna igen en sådan önskan hos besökare hon träffar. Jag vill ha något. Något jag inte riktigt kan formulera.

Hon funderar länge.

– Fick du det då? frågar hon.

– Jag lämnar alltid de här ställena på något sätt tom, försöker jag förklara. Inte kan man ju få det, det finns ju inte, inte längre i alla fall.

– Vi känner ju i det hon skriver att det är en genuin människa, en äkta människa, med värme och empati, fortsätter Halkjær Olofsson. Hon skriver om de ensamma barnen, de ensamma pojkarna, att vi ska ta hand om barnen, att de ska få leka. Många positiva förtecken. Så kommer man hit och så ser man att, ja, men hon levde nog så, det fanns ju. Det man är och det man skriver går hand i hand. ”Hon var nog den jag trodde” är kanske känslan man i bästa fall kan få med sig.

Tillbaka ute i Stockholmsvintern slås jag av en hemsk tanke. Tänk om främlingar skulle gå omkring i mitt hem efter min död? Och tänk om man inte ens gillade sitt hem så värst? Om man kände att det inte alls motsvarar vad man är. Att man nu bara råkade bo där, ha sina klädhögar där. Sina Ikea-kärl och en massa dammiga inaktuella pappersbuntar. Pälsängrar och en vacker tavla.

.
En sådan ambivalens skulle förstås också kunna vara intressant för någon. Fast skulle guiderna sedan veta om att nämna den? Skulle de ens godkänna den? Eller skulle de sen presentera allt i en förenklad form som att där satt Malin alltid och tittade ut över det och det och fick sina genialiska idéer på grund av exakt det och det som vi kan se här.

Å andra sidan: Skulle det spela någon roll sedan?

Porträttet bredvid drottningens

Efter besöket sätter oss jag, Tina och Oskar på det klassiska fiket Ritorno vid Vasaparken, dricker mycket kaffe och känner oss ambivalenta. Tina är fotograf och bosatt i Stockholm.

– Man har läst alla hennes böcker, säger Tina. Man tycker liksom att man vet vem hon är. Jag har dessutom bott i de här kvarteren. Det irriterar mig också, att jag aldrig sett henne i Vasaparken.

Tina Axelsson, Oskar Berger, Malin Kivelä
Tina Axelsson, Oskar Berger och Malin Kivelä Tina Axelsson, Oskar Berger, Malin Kivelä Bild: Tina Axelsson Malin Kivelä

– Vad är det annat som irriterar? undrar jag.

– Hon var ju en så ofattbart enkel människa, hon var egentligen en alldeles vanlig människa. Det är det som irriterar mig mest, tror jag. Man vill att hon ska vara på något sätt något överdådig. Och det visar ju hela det där hemmet, hur enkelt allting var med henne. Och samtidigt: det var precis som jag hade föreställt mig. Ingenting överraskade mig. Ljuset som letar sig in i lägenheten, böckerna … man känner att det är en person som gör saker hela tiden. Hon sitter inte och fördriver tiden. Hon är hela tiden i arbete, i sökande. Överallt finns platser där man kan sitta och vara produktiv.

Astrid Lindgren kom ju ur bondesamhället, kanske var det därifrån den otroligt arbetsamma sidan av henne härstammade? funderar vi. Hon var ju inte bara författare utan också redaktör på Rabén&Sjögren och dessutom en aktiv samhällspåverkare i Sverige.

astrid lindgren
astrid lindgren Bild: Ola Torkelsson/EPA/All Over Press astrid lindgren

Oskar är programmerare och finlandssvensk, men bosatt i Stockholm sedan många år.

– Jag var intresserad av om jag skulle få veta vad som inspirerade henne till hennes böcker. Och så fick jag bekräftat att det var borgerskapets diskreta charm som gällde, och som inte heller utmynnade i några speciellt subversiva skrifter

– Oskar är inte så pro-Astrid, inflikar Tina.

– Hennes berättelser är ju älskade, fortsätter Oskar, men inte så kontroversiella som många vill få dem att verka. Det är inget fel med det. Att få kliva in i den världen är ljuvligt, på sitt sätt. Men när man såg hur hon levde förstår man att det är ganska naturligt att böckerna är som de är. Hennes fantasi har vissa gränser. Det finns inget helt galet där. Det kan vara hemskt, men inga helt vidunderliga hemskheter. Det känns som att man inte kommer så nära henne, varken i hennes berättelser eller ens i hennes hem.

Jag funderar om den här känslan beror på att hon tillhörde en annan generation, som värnade om kontroll och hur saker såg ut, på ett annat sätt. Normerna för ett så att säga normalt hem, ett normalt liv var snävare?

– Ja, kanske kontroll var grejen, säger Oskar. Jag kan inte tänka mig att hon slängde sin skrivmaskin i golvet då hon misslyckades med något. Vi fick ju till exempel höra att hon skrev rent sina texter direkt. Ingen behövde läsa igenom dem först, se hennes tryckfel.

Detalj från Astrid Lindgrens hem.
Detalj från Astrid Lindgrens hem. Bild: Yle/ Ingemo Lindroos Astrid Lindgren

– Men kvinnorna i hennes generation på svenska landsbygden älskade henne, säger Tina. Min farmor hade ett porträtt av henne på väggen, bredvid drottningens. Ja, ni fattar.

Vi har alla lagt märke till den vissa sjabbigheten.

– Sovrummet var nog ganska nedslitet. För att vara mild. Det var ju nog fult med de där fula garderoberna och sängen som stod mitt i rummet, säger Tina.

– Sovrummet var nog ganska nedslitet. För att vara mild. Det var ju nog fult med de där fula garderoberna och sängen som stod mitt i rummet, säger Tina.

Det här hann jag faktiskt tala om med Gunilla Halkjær Olofsson, som också överraskats av sovrummets enkelhet, och hon menade att även det nog är en generationsfråga. Astrids generation tenderade att inte byta ut sina möbler och saker i samma takt som vi gör numera.

– Om jag skulle sitta och skriva i min säng och vara en världsberömd författare så skulle jag ha en jättefluffig à la franska hovet-säng med sänghimmel, säger Tina och jag gillar ju nog den bilden.

Ainolas höst

Den 28 september 2018. En skinande stormig dag och jag är förkyldast i stan. Mina frågor har inte fått svar. Jag ska fortsätta mina efterforskningar.

Jag tar tåget till Ainola, mästerkompositören Jean och hans fru Aino Sibelius hem vid Tusby träsk, som omges av ett visst romantiskt skimmer. Jag har alltid varit nyfiken på det, även om jag inte är inbegripen i Jean Sibelius musik. Gärna vill jag också få reda på något som inte alla vet, som har med privatlivet att göra.

Ainola vägskylt
Ainola vägskylt Bild: Malin Kivelä Ainola

Ainola är ritat av Lars Sonck på beställning av Jean Sibelius. Då familjen flyttade in år 1904 fanns många andra konstnärshem i samma trakt, Juhani Ahos och Venny Soldan-Brofelts Ahola, Pekka Halonens Halosenniemi och J.H. Erkkos Erkkola med flera.

Umgänget var livligt. Jean och Aino bodde kvar i över femtio år, först tillsammans med sina fem döttrar, senare på tumanhand. På bakpärmen till boken jag har lånat står det att man på Ainola ”fortfarande kan förnimma Aino Sibelius leende och Jean Sibelius dröjande toner”.

En kort resa med närtåget och en rak promenad genom förorten och jag är framme. Ainola ligger på en kulle, vackert, men allt omkring är mer urbant än jag föreställde mig. Förstås. Jag vill förflytta mig i tiden, det är ju det jag vill.

ainola
Ainola ainola Bild: Malin Kivelä Ainola

Jag träffar guiden Kaari Freese i den stora trädgården. Freese studerar till vardags samhällsvetenskaper och konstvetenskap vid Åbo Akademi och har jobbat här sedan sommaren. Museet stänger för vintern om några dagar och Ainos trädgård, som Freese kallar den, är höstigt orange.

Hon berättar att man kunnat se exakt vilka växter Aino odlade i sin trädgård, och därmed långt återskapa den, tack vare att hon var så noga med sina kvitton. Familjen Sibelius hade det ofta knapert.

Ainos äppelträd
Ainos äppelträd Ainos äppelträd Bild: Malin Kivelä Ainola

– Förutom trädgården finns här skog. Sibelius tyckte om att göra promenader till skogssidan, som han kallade sitt tempel. Naturen gav honom musikaliska idéer. Hans komponeringsprocess gick till så att han funderade ut alltihop i huvudet, ofta under sina vandringar, och sedan skrev ner det på papper.

Svanen var speciellt viktig. Det berättas att Jean hade ett minne av hur hans pappa, som dog i tyfus när Jean var bara två, tog upp honom i sin cigarrdoftande famn och i en bilderbok visade honom en bild på en vit svan. Och den vuxne Jean tyckte att svanen gav ifrån sig ljud som trumpeter. Han gjorde sådana kopplingar mellan naturen och musiken, berättar Freese.

Jeans tempel
Jeans tempel Jeans tempel Bild: Malin Kivelä Ainola

Gårdsbastun är stor och ljuvligt nationalromantisk och doftar tjära. I det stilla rummet bakerst står Jeans badkar. Här låg han och badade, i varmt vatten, tack vare ett slags modernt rörsystem som Aino utvecklade.

Freese demonstrerar hur vattnet kom in från brunnen genom ett hål i väggen, åkte via en gryta där det värmdes och sedan direkt ner i badkaret.

I närheten ligger parets grav. Det var Jean som önskade bli begraven just här, under Ainos äppelträd. Jeans namn står med stort över den gigantiska gravstenen, Ainos med litet i ena kanten.

– Det var Ainos önskan. Hon var konservativ redan med den tidens mått mätt. Hon var översättare, men gav givetvis upp sitt jobb då hon blev Jeans fru. Hon tyckte att det var självklart. Hon ansåg att hon inte hade levt i onödan då hon fått leva vid Jeans sida, vars musik var som Guds ord för henne, som hon uttryckte det.

Sibelius grav
Sibelius grav Sibelius grav Bild: Malin Kivelä Ainola

Omgivningen är vacker och behaglig, det är något som stämmer i kompositionen, och jag får en känsla av att jag själv kunde trivas med att bo här. Något som aldrig hänt tidigare då jag besökt alla de här gamla hemmen.

– Ja, här finns kanske en stämning som tilltalar stressade urbana människor? Och redan för familjen Sibelius var det så. De valde att flytta hit på grund av tystnaden. I Helsingfors dog all sång i mig, som Jean uttryckte det.

Någon perfekt lantlig idyll är Ainola dock inte längre, i omgivningen ringlar sig moderna radhus och bilar far förbi i en strid ström.

– Såklart har en hel del ändrats, säger Freese. Då fanns motorvägen förstås inte, och man hade en fin vy över Tusby träsk.

Sjön ligger bara 500 meter från Ainola, men idag ser man den inte. Träden har vuxit och frodats på hundra år.

D-durshästar och C-dursvin

Vi kliver in i själva huset, ett rymligt, nationalromantiskt stockhus med god doft, högt i tak och med en överraskande modern känsla i sig. Granna kakelugnar och oväntade färger och mönster på väggar och möbler harmonierar med mer klassiska element.

f dur spisen
F-dursspisen f dur spisen Bild: Malin Kivelä Ainola

Speciellt en grön kakelugn i matsalen fångar min uppmärksamhet. Freese berättar att det är den så kallade F-dursspisen

– Sibelius hade synestesi. Han såg ljud som färger.

En tavla av Oskar Parviainen med hästar i en viss gul färg kallades för D-durstavlan, och rött vin kunde vara i C-dur. Himlens blå färg var A-dur.

– Han pratade inte så mycket om det för han trodde folk skulle tänka att han var galen.

Det var i F-dursspisen som Sibelius brände upp en stor del av sina verk en sen kväll på 1940-talet – kanske också den beryktade åttonde symfonin, som aldrig blev färdig, eller åtminstone aldrig publicerades. Aino flydde i förfäran till grannen.

– Självkritiken hade blivit olidlig, säger Freese. Han var ju världsberömd redan då och pressen var hård. Hans händer hade börjat darra, så han hade svårt att skriva ner noterna. Den kvällen började en period som vi kallar för Ainolas tystnad.

Husorna i pigrummet

Vi går vidare, in i ett mysigt rum med välförsedda bokhyllor, fåtöljer, en gammal radio och askkoppar på smakfulla bord. Freese kallar det för familjens egentliga vardagsrum. Den stora salen med kristallkrona och flygel på andra sidan matsalen var mer officiell, för gäster och mottagningar.

ainola
ainola Bild: Malin Kivelä Ainola

I ett vitrinskåp får jag syn på likadana kaffekoppar som min mormor hade.

– Det händer ofta att folk känner igen föremål från sina egna eller äldre släktingars hem. Det tycker jag om – vardagligheten. Det här hemmet är inte så annorlunda än andra finländares hem på den tiden. Vi är en del av samma historia.

I anslutning till det rymliga köket finns ett rum som familjens husa Aino Kari och kokerskan-barnskötaren Helmi Vainikainen delade i nästan 60 år. Det vill säga i så gott som hela sina liv. Det är pyttelitet och jag blir mycket nyfiken. Hade de inga egna familjer eller hem på hela tiden? Var de goda vänner? Rentav älskande?

Freese känner tyvärr inte till detaljerna.

– Det var väl ett bra jobb. De trivdes med att bo i det här konstnärshemmet, och familjen trivdes med dem, säger hon.

Det sista rummet vi tittar in i domineras av en stabbig säng och ett bastant skrivbord i mörkt trä. Det är Sibelius sista sovrum och arbetsrum.

– Han slutade publicera sin musik, men fortsatte komponera ända till slutet, berättar Freese.

Det var då han fyllt 75 som han inte längre kunde gå upp för trapporna till sovrummet på andra våningen. Möblerna flyttades ner hit.

Freese medger att det här rummet är det av Ainolas rum hon gillar minst. Här åldrades han, och dog.

Jag får syn på en liten tavla ovanför skrivbordet som föreställer en kvinna i rörelse. Det är Aino, porträtterad av hennes bror bildkonstnären Eero Järnefelt. Jag tycker mig se att Ainofiguren röker på tavlan och det gör mig upprymd – längtar jag efter något slags uppror från hennes sida? Freese tar mig till andra sidan av skyddsrepen och vi undersöker tavlan närmare. Det visar sig att det Aino håller i handen är en blomma.

Jeans badkar
Jeans badkar Jeans badkar Bild: Malin Kivelä Ainola

Allra längst in ligger ett tvättrum. En wc-stol, en lavoar och på väggen: två tandborstar. Ainos och Jeans? De är i plast och av märket Pepsodent. Borstdelarna är rätt spretiga. Jag har på något sätt föreställt mig att paret Sibelius borstade tänderna med trätandborstar med tagel eller dylikt.

– Jean dog 1957 och Aino bodde här till år 1969. Plast var i bruk då, skrattar Kaari Freese.

Trasig telefon?

Det har alltid intresserat mig vad som berättas och vad som lämnas bort från berättelser. Speciellt då man talar om döda människor finns ju ett odiskutabelt slut på historien. I ljuset av det kan de som lever kvar sedan tolka allt som hänt tidigare i de dödas liv, som om det fanns röda trådar, kulminationer, början på slut och så vidare.

Döden ger också en frihet till vad de kvarlevande berättar, eftersom de döda inte längre kan protestera eller göra rättelser. Dessutom läggs ju våra egna personliga, men också vår samtids raster ofrånkomligt över det vi ser, uppfattar och berättar vidare.

ainola
ainola Bild: Malin Kivelä Ainola

- Guiderna på Ainola får inga instruktioner i vad de ska berätta, berättar Kaari Freese, och det finns inget test de måste passera för att få börja guida. De tar reda på själva och väljer vad de berättar.

– Men alla är förstås mycket intresserade av ämnet och vi hör varandras guidningar hela tiden, så vi skulle nog märka om någon sa något underligt.

Till sist undrar jag varför Freese tror att folk vill besöka Ainola. Hon berättar att musikmänniskor från hela världen kommer hit, och de kommer förstås mest för att de älskar Sibelius musik, medan finländare besöker Ainola även om de inte är inbitna Sibelius-fans.

– Folk gillar att känna igen sig, se ett finländskt hem från den tiden. Och att familjen Sibelius var vanliga människor, och ganska långt levde som andra. Och så vill de få veta hur en så berömd människas vardag såg ut – få en inblick i hans världssyn.

ainola
Reportern efterforskar ainola Bild: Malin Kivelä Ainola

Är det så? Speglar våra hem vår världssyn? Kan vi i våra hem trots allt inte dölja vem vi egentligen är? Klass, försök, ideal. Och å andra sidan: Kroppsligheten, de verkliga rutinerna.

Jag förklarar att jag själv kanske söker efter något jag inte kan känna igen. Något slags förklaring i hemmen till varför de här människorna varit så speciella. Men det kan man nog inte hitta, försöker jag, för hemmen var ju bara ställena där de hade sina genialiska hjärnor. Sibelius hade ju sin musikalitet även innan han bodde här.

Men Freese tror nog att omgivningen har betydelse. Att det har en betydelse var vi bor – förvarar våra hjärnor. Hur det ser ut och låter omkring oss. Hon tänker att speciellt Ainolas skog och närheten till naturen faktiskt hade en avgörande inverkan på Sibelius musik.
Och jag inser att det är klart att det måste vara så. Men exakt hur vardagsomgivningen påverkar var och en enskild människa kommer ingen någonsin att kunna redogöra för.

ainola
ainola Bild: Malin Kivelä Ainola

– Vad är det konstigaste du har upplevt som guide? undrar jag till sist.

– Det var kanske då en liten pojke var väldigt snabbt och for in och satte sig under en museistol. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag leker kurragömma, sa han. Det var logiskt och komiskt. Och inte rörde han vid något på riktigt, inte gjorde han någon skada

– Så det blev som en krock mellan ett levande barn och museireglerna?

– Precis. För ett barn, ja, för vuxna också, kan det kännas väldigt besynnerligt att man inte får röra vid en stol. En stol finns ju för att sittas på. Det är ganska konstigt när man tänker på det.

– Kanske är det därför jag inte blir helt tillfredsställd, säger jag. Jag går, jag tittar, men jag skulle vilja liksom vara där.

– Leva och röra vid och prata med människorna, som levde här, då? fyller Freese i.

Och det kan man ju inte.

Text: Malin Kivelä

LITTERATUR:
Jens Andersen: Denna dagen ett liv: en biografi över Astrid Lindgren (Norstedts 2014)
Jens Andersen, Jette Glaargard (red.): Jag har också levat! (Salikon förlag 2016)
Liisa Suvikumpu (red.): Ainola: Jean ja Aino Sibeliuksen koti (Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2004)

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje