Hoppa till huvudinnehåll

Carita Blom, London – en kollega minns sin barndomsidol

Carita Blom.
Carita Blom. Carita Blom. Journalist,Yle,korrespondent,Carita Blom

Först var hon bara en röst. En mycket kännspak röst med en speciell snärt när hon sa Carita Blom, London. Jag, och mången annan, kan säga "Carita Blom, London" just på det där rätta sättet. Hon var vår röst från London i en annan tid.

Den finns någonstans långt nere i en låda, kassetten med mina första radionyheter.

Jag var kanske sex år gammal och det var på somrarna jag bandade in mina alster.

Solen sken på granitklipporna medan jag med allvarlig stämma berättade om vad USA:s president Jimmy Carter hade gjort. Och jag gav in telefonrapporter från London för jag visste ju hur man skulle säga på slutet: Carita Blom, London.

På den tiden var omvärlden långt borta och man hörde saker för första gången just i radio. När nyheterna väl hade gått, kunde man inte lyssna på dem efteråt. Allt var här och nu och rösterna som förmedlade allt var viktigare. Mitt drömjobb var då att en dag få läsa TV-nytt.

Sedan gick åren och jag började faktiskt jobba på TV-nytt och umgås med de där mänskorna som jag tidigare bara hade följt på avstånd. Också här dök Carita Blom, London, upp. Det var nämligen året då Diana dog.

Jag minns hur hon rapporterade i TV-nytt både dagen då Diana dog och från Dianas begravning. Efteråt beskrev hon hur lukten av de ruttnande blommorna utanför Kensington Palace hängde tung över London.

Om du vill se Carita Blom rapportera från prinsessan Dianas begravning kan du göra det här.

En eftermiddag, några år senare, strök en dam förbi en hylla med betakassetter. På banden hade man sparat arkivbilder från andra länder för framtida bruk. Jag hörde hur någon kallade henne Blomman. Som en blixt från klar himmel insåg jag att där står hon nu, livslevande, min barndomsidol.

När det blev dags för henne att gå i pension ytterligare något år senare, berättade jag för henne att hon lärt mig att man kunde använda ordet autodafé när man menade bokbål. Till det svarade hon lakoniskt, på sitt speciella sätt: Är det faktiskt det enda jag har lärt dig?

Det är en replik som på många sätt sammanfattar henne för mig. Bildningen, sarkasmen och den småelaka humorn.

När åren gick förvandlades hon från en avlägsen röst till en vän och förebild.

Här på slutet kunde jag säga något högstämt om det viktiga med förebilder och att kämpa för sina drömmar, men det hade hon nog inte tyckt om. För mycket var hon, men sentimental var Carita inte. Därför väljer jag att minnas hur hon brukade säga hejdå. Och ni som har hört det, vet exakt hur hon lät när hon sa: Vi ses, please.

Skribenten är programledare på TV-nytt och var vän och kollega med Carita Blom.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes