Hoppa till huvudinnehåll

Essä: "Mitt problem är inte min tjocka kropp – mitt problem är min skam"

skam illustration
skam illustration Bild: Anna-Sofia Nylund /Yle skam

"Inget är så stort som skammen över min kropp", skriver Ellen Strömberg. Det är skammen, inte kroppen som är problemet.

Jag kan namnet och numret på ganska många olika flygplansmodeller de största nordiska flygbolagen har. Jag har familj i södra Sverige och har i många år flugit linjen Vasa-Helsingfors-Köpenhamn med en viss regelbundenhet.

Jag är inte det minsta intresserad av flygplan, men de senaste åren har jag utvecklat en slags flygrädsla som lugnar sig lite om jag på förhand vet vad jag behöver vara rädd för, därför har jag memorerat några vanliga modeller på just den linjen jag brukar flyga.

För mig är den klimatbaserade flygskammen ett välkommet avbrott och inte minst en ursäkt jag kan använda utan att egentligen berätta vad det är som bränner.

Nu för tiden kan jag säga ”jag vill helst inte flyga” och åberopa klimatet som anledning. Folk ifrågasätter inte det, de kanske till och med tycker det är bra av mig.

Skammen jag med all makt försöker avklä mig blir påtvingad mig igen

Jag behöver inte säga det jag egentligen tänker; ” jag vill helst inte flyga och det är för att jag är tjock”.

I Hunger: Historien om (min) kropp (Albert Bonniers förlag, 2018) skriver den amerikanska författaren Roxane Gay sin historia. Roxane är framgångsrik som författare, kolumnist och aktivist.

Hon är feminist, svart och queer. Hon är smart och vass. Och hon är tjock.

Ju större man är, desto mindre plats förväntas man ta

Hon berättar i korta kapitel sin historia om att vara 1,90 lång och väga 262 kilo (som mest) i ”en tid där en människa förväntas ta mindre plats ju större hen är”.

Och det är just det. Jag är visserligen mindre än Roxane Gay, både till omfång och sett till karriären, men min stora kropp förväntas synas så lite som möjligt, helst inte alls.

Helst ska jag utmana all världens fysiklagar. Lyckas jag inte med det - ett omöjligt uppdrag - så ska jag skämmas.

Jag skulle aldrig, som andra gör, utmana övre gränsen för hur mycket handbagage man får ta med, jag packar fint och snällt så lite som möjligt i min lilla ryggsäck.

Jag tar alltid av mig min jacka - eller ännu hellre, pressar ner den i bagaget jag checkar in om jag flyger med ett sånt - i god tid före boardingen.

Jag viker ihop den och bär den som ett litet knyte redan långt innan jag är vid gaten. Jag ser alltid till att vara i tid, gärna flera timmar på förhand, så att ingen ska behöva vänta på mig.

Jag gör allt för att kompensera det extra utrymme min kropp kräver.

Finnair Airbus A340
Finnair Airbus A340 Bild: Finnair finnair airbus a340

När jag väl sätter mig ner sitter jag hellre så obekvämt att jag får kramp i både lår och armar än riskerar välla ut över någon annans säte. Ännu har jag aldrig fått en kommentar.

Men jag tycker mig se blickarna och irritationen.

Alla vet ju hur hemskt det är att tvingas sitta bredvid en fet människa på flyget. Vet du inte det har du aldrig sett tv-serier eller film.

Jag skriver ”ännu” när jag skriver att ingen nånsin kommenterat min kropp på ett flygplan, för jag har också sett de där tv-serierna och filmerna.

Det är dessutom samma människor som utanför flygplanet aldrig drar sig för att kommentera min kropp, så varför skulle andra regler gälla i ett flygplan?

Jag har varit tjock i många år nu, jag har hört allt. Ännu har ingen kommenterat min kropp i en flygsituation, men jag vet att det bara är en tidsfråga.

En långvarig kroppslig skam

Jag blev tjock när jag blev tonåring. I samband med att jag började i högstadiet skildes mina föräldrar.

Det var, som de flesta skilsmässor, en uppslitande process och jag förlorade mycket av den trygghet man som barn tar för given.

På min trettonårsdag låg jag på sjukhuset efter att mina tonsiller opererats bort. Mina föräldrar hade nyligen flyttat isär.

Jag hade ont.

I två veckor åt jag bara bärkräm och stora smärtstillande tabletter som gjorde ont att svälja - med eller utan tonsiller. Jag grät ofta.

För mina födelsedagspengar köpte jag bland annat ett par ljustvättade jeans med rosa paljetter vid fickorna.

De var i storlek S och i minsta laget men jag fick på mig dem. Jag var så stolt. Storlek S!

I samma veva besökte jag skolans hälsovårdare och hon sa att jag var perfekt som jag är nu. ”Gå inte upp i vikt nu”. Efter det minns jag väldigt lite från det året.

Spelade sämst i gympan

Jag blev tjock när jag blev tonåring, men jag har skämts för min kropp så länge jag kan minnas, Jag vet inte hur det började, men redan som barn, långt före högstadiet, visste jag att jag var tjock.

Jag var sämst på gymnastiken, det visste både lärarna och klassen. Det var min roll och eftersom jag inte blev sporrad att vara nåt annat lärde jag mig spela min roll med bravur.

Jag var den som sprang långsammast, hoppade kortast och var rädd för bollar.

Det spelade inte så stor roll, jag var ändå bäst i de flesta andra ämnena. Jag var inte söt och hade inte växt i mina drag, jag hade inget bra barnutseende.

Alla mina kompisar hade större ögon, mindre näsor och rödare kinder.

Jag frågade chans som alla andra, men fick alltid nej som svar.

Ribbstolar.
Gymnastiksalen, skammens arena för många barn Ribbstolar. Bild: Mostphotos gymnastik,Gymnastiksal,Ribbstolar,idrott och hälsa,skolgymnastik

Jag tog för givet att det var för att jag var ful och tjock, två ord jag såg som synonymer. Jag skämdes för min kropp och vad den förvägrade mig (tafatta pussar och stela tryckare på skoldiskot).

Så för att dra uppmärksamheten från min kropp blev jag Den Roliga istället. Den Lite Galna.

Den som inte hade något att förlora på att vara uppkäftig och jobbig och arg och galen. På många foton som finns av mig på den tiden gör jag grimaser.

Precis som jag spelade rollen som sämst på gympan med bravur var jag också fantastisk i rollen som Den roliga.

Att äta ger trygghet

När jag idag ser tillbaka på foton av mig själv som barn blir jag förvirrad. Jag var ju inte tjock. Visserligen lång och tidigt i puberteten, men verkligen inte tjock. Inte ens mullig eller trind eller vilket ord man brukar använda.

Min kropp hade en större ram än många av mina nätta och söta klasskamraters, men tjock var jag inte. Jag blev tjock när jag blev tonåring.

Jag skrev att jag inte minns så mycket från sjuan i högstadiet. Det var inte helt rätt. Jag minns chokladstänger köpta på matrasten i skolan, jag minns stora kastruller med makaroner och ketchup.

Jag minns rostbröd med smör och sylt och jag minns stora glas chokladmjölk, fläckiga av oboy-pulver.

Alla vet ju hur hemskt det är att tvingas sitta bredvid en fet människa på flyget

Jag ville göra mig trygg. Alltså åt jag. Mitt år som 13-åring var visserligen det året jag blev kysst första gången, var full första gången och upptäckte musik för första gången, men allt det känns bortbleknat och som någon annans minnen i jämförelse med maten.

Jag har nån gång läst ett citat som delades med ett flertal skrattar-så-jag-gråter-emojin i mitt flöde. Det lyder ”The more you weigh, the harder you are to kidnap. Stay safe, eat cake”.

Det vill säga: ”Ju mer du väger, desto svårare är du att kidnappa. Håll dig säker, ät tårta”.

Som sagt brukar det här delas i samband med att man vill skämta om sitt godsintag eller liknande, men det beskriver precis de psykologiska mekanismer som satte igång i mig.

Jag ville göra mig säker, stabil och omöjlig att rucka.

Och ju mer trygghet jag behövde, desto mer skam kände jag.

Roxane Gay
Roxane Gay Roxane Gay Bild: Jay Grabiec Roxane Gay

Roxane Gay beskriver i Hunger: Historien om (min) kropp samma slags mekanismer. Hon var ett normalstort barn fram till att hon som 12-åring blev brutalt våldtagen.

Hon vågade inte berätta för sin familj om övergreppet, utan vände sig till maten.

Jag kan lyckligtvis inte relatera till hennes historia om övergreppet, men vi tog till samma tröst när vi behövde den.

På samma sätt som Roxane Gay åt för att göra sig mindre attraktiv som offer åt jag för att förankra mig i något.

Det blåste hårda vindar och jag ville stå still.

Så jag åt. Men tryggheten uteblev och jag kände bara mera skam. Så jag åt mer, och nu för att bedöva den skammen. Så fortsatte det.

Genom hela tonåren och långt upp över 20 åt jag för att bedöva känslorna. Jag inte bara skämdes för min kropp, jag hatade den.

Det mesta av min energi gick inte åt till att hela mig själv eller börja må bättre, den gick åt till att hata min kropp och till att hitta på nya sätt att straffa den.

Oftast straffade jag min kropp genom att använda mat.

Många gånger åt jag tills jag mådde illa. Ibland slutade jag äta. Nån gång försökte jag spy.

Under hela den här tiden var jag deprimerad och hade panikångest, ibland så svår att jag inte kunde gå ut genom dörren.

Jag har lärt mig att man ska säga skämtet själv, före nån annan hinner göra det― det gör mindre ont på det sättet

Jag misslyckades med studier, jag drogs till fel människor och jag försatte mig själv i farliga situationer.

Trots det var det ändå min kropp som utgjorde det största problemet. Både för mig och för många andra.

Skulle jag bara bli smal skulle jag bli lycklig och alla mina problem skulle försvinna. Det kan du läsa och höra nästan var som helst. Jag skämdes för att jag inte kunde tygla min kropp.

Under en period blev jag nästan smal, så smal som jag nånsin varit i vuxen ålder - men problemen fanns kvar och jag mådde sämre än nånsin.

Kroppen ändrades, men skammen var beständig.

Kroppsaktivism blev vändpunkten

Så hittade jag av en slump kroppsaktivismen. Andra tjocka kvinnor som inte gömde sig och som inte straffade sig själva. Som älskade mode, som älskade mat, som älskade träning och som var lyckliga.

Det var som att upptäcka en helt ny kontinent, en kontinent där luften var lättare att andas. Jag började försöka applicera deras kärlek till sina kroppar på min egen. Smakade på känslan.

Jag gick i terapi, jag bröt gamla mönster och jag vågade mig på andra roller än Den roliga.

Jag spelade dem inte alltid så bra, men jag lärde mig nya saker hela tiden. Och jag växte och kände mig trygg, helt utan att äta.

Varje gång jag och min kropp försöker ta plats i ett nytt sammanhang kommer de, kommentarerna. Oftast sagda med något som kallas välmening.

Mest handlar det om hälsa.

Ellen Strömberg.
Ellen Strömberg. Bild: privat kroppsaktivism

Hur jag med min blotta existens uppmanar till ohälsa och hur naiv jag är som inte förstår riskerna. Att jag är en dålig förebild. Och då skäms jag.

Ibland är det kommentarer uttryckta med äckel eller irritation över att jag som tjock kvinna tror mig få finnas. Varje gång jag inte skäms får jag höra hur jag borde göra det.

Skammen jag med all makt försöker avklä mig blir påtvingad mig igen.

Därför vet jag också att den dagen jag slappnar av i ett flygplan är den dagen jag får höra något. Så jag sitter så ihoppressad jag kan, slåss mot fysikens lagar och får kramp i armarna och låren.

För jag orkar inte alltid slåss mot skammen.

Fysiklagar ter sig som små kamper jämfört med skammen.

I podcasten Skammen berättar sex personer om sin skam. (Essän fortsätter).

Talar om hälsa då man vill moralisera

Tjocka kroppar är egentligen inte ett problem i sig. Visst är hälsoriskerna ett problem, men hälsorisker kan förknippas till många olika slags kroppar och en fet kropp är nödvändigtvis inte en ohälsosam kropp.

De flesta som uttrycker sig negativt om min kropp eller om kroppsaktivism använder hälsa som svepskäl.

De säger att de är oroliga. Oroliga för vadå? Jag tycker inte tjocka kroppar är ett problem, men många gör det. Och eftersom vi människor tenderar att vara lösningsinriktade vill många hitta en lösning på problemet ”tjocka kroppar”.

För ett par år sen upplevde jag en till depression. Jag var nygift, jag höll på att skriva min första roman, jag hade goda vänner och jag hatade inte mig själv.

Ändå blev jag deprimerad, för så funkar sjukdomen depression.

Första gången jag insåg att jag var deprimerad var när jag en dag såg min spegelbild i ett skyltfönster och tänkte ”fy fan vad ful och tjock jag är”.

För första gången på länge satte jag lika med-tecken mellan de orden igen. Och för första gången på länge ville jag straffa min kropp.

Jag skämdes på ett sätt jag trodde jag hade glömt.

Ellen Strömberg.
Ellen Strömberg Ellen Strömberg. Bild: Nicklas Mattson ellen strömberg

Jag drar mig för att skriva det här. Jag har försökt vrida och vända på ämnet skam och hitta nån annan infallsvinkel, komma på något annat jag skäms för än min kropp.

Jag skäms för många saker.

Jag skäms över min vulgaritet och jag skäms över min snobbighet, jag skäms över att jag är högljudd och extrovert och jag skäms över att jag sällan lyckas med sömfritt småprat på det där sättet som verkar falla så naturligt för andra.

Jag skäms för min lantlighet i stadsmiljö och jag skäms över min längtan efter modern urbanitet på landet.

Jag skäms för att jag sällan kan omfamna något helt och hållet och jag skäms över min barnslinga entusiasm inför annat.

Mitt problem är min skam

Men det som jag skäms mest för är också tätt förknippat med så många av de andra egenskaper jag skäms över. Inget är så stort som skammen för min kropp.

Jag kommer tillbaka till min kropp, oavsett vart jag vänder blicken.

Jag har lärt mig att man ska säga skämtet själv, före nån annan hinner göra det; det gör mindre ont på det sättet.

Så visst är det lite roligt formulerat; inget är så stort som min kropp, man ser den över allt oavsett vart man vänder blicken.

Jag har också lärt mig att man ska skriva det man egentligen inte riktigt vill skriva och det ger mig inget annat val än att skriva just det här, om skammen över min egen kropp.

Ångest
Att äta kan vara ett sätt att hantera sin ångest Ångest Bild: Yle/Carolina Husu ångest,depression,mental hälsa

Där jag stod och tittade på mig i skyltfönstret och förstod att jag blivit deprimerad igen och att jag i och med det hade börjat hata min kropp igen förstod jag.

Mitt problem är inte min tjocka kropp. Mitt problem är min skam.

Så länge de som kommenterar min kropp och min kamp för att lära mig älska mig själv - med ”oro” och ”välvilja” - inte vill hjälpa mig bli av med den skammen kommer dom i sin tur aldrig bli av med sitt stora problem: min kropp.

Det är inte kroppen som förminskas och tuktas i första hand. Det är skammen.

Ellen Strömberg är författare.

Essän är en del av Svenska Yles kulturredaktions helhet där vi talar om en skam, något som kan innebära ensamhet, sjukdom, en negativ självbild. I podden Skammen kan du lyssna på sex människor som talar om sin skambörda med experter - med förhoppningen att samtalen ger lyssnaren redskap att hantera sin egen eller närståendes skam.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje