Hoppa till huvudinnehåll

Unga i samhällets utkant

Det finns tider då du inte orkar gå ut på flera dagar

Sami Heinonen har känt livet rämna. Tänkt att allting är hans fel. Trott att lösningen är att försvinna, för alltid. Men han har överlevt och hittat ett sammanhang hos dem, som många finner stötande.

En svart lädersoffa, en brun fåtölj, några flaggor på väggen. En sliten matta, där katten Tiikeri har för vana att vässa sina klor. Och så vardagsrumsbordet där sudokutidningen skymtar fram bland fjärrkontroller, spelmoduler och andra smågrejer.

Tidningen ligger uppvikt med sifferuppgifter, som har blivit på hälft och istället omgetts med svordomar. De är spretigt nedtecknade på sidans övre kant med en blyertspenna, som fått ge utlopp för pyrande frustration över en medelsvår uppgift som inte den dagen kunde lösas.

– Det brukar lösa sig dagen därpå. Det händer ofta att man fastnar i något kryss, men sedan kommer lösningen när man sovit en natt.

Sami Heinonen, 25, tycker om att lösa sudoku.

– Hjärngymnastik, säger han.

För numera orkar hans hjärna arbeta också med utmanande uppgifter. Så har det inte alltid varit. Inte alls.

Tiikeri är min bebis. Han hämtar mycket glädje till mitt liv.

Det har funnits längre sjok i Samis liv när också de enklaste uppgifterna framstått som övermäktiga. Sjok då han vandrat mållöst på stan, vägrat gå till skolan, valt att sitta på klipporna och överväga att försvinna.

Eller i en senare fas alla de dagar när han knappt har orkat stiga upp från soffan, än mindre tända lampan.

Dagar som radats på varandra då han inte mäktat med att gå ut från bostaden.

Dagar då den överhängande känslan har kretsat kring att skuldbelägga sig själv.

För isolationen, för att han inte lyckats göra det han ville av sitt liv, för att just han var ett otryggt och skrämt barn. För att han tänkt att allting som blev fel är hans egen skuld.

– Att vara marginaliserad? Det är att ha dåliga vänskaps- eller familjerelationer, inga hobbyer. Att vara en ensam människa, som slutligen inte ens orkar gå ut. Jag har varit inlåst i fem dagar och på den sjätte kanske jag har gått till butiken och plockat posten på samma gång. Tio minuter utomhus. Sedan inlåst igen.

Ensam.

Då ligger en ung man på soffan, lyssnar kanske på musik, sover, tänder ibland inte lamporna på hela dagen. Tankarna mal och de flyter mellan förflutet och framtid. De är alltid svarta.

– Du skuldbelägger dig själv för allt du ville göra och inte fick gjort. Du ältar svårigheter som har varit. Den otrygga barndomen där det fanns alkohol och mycket bråk. Skolan, där en blyg och tillbakadragen pojke var ett lätt offer för mobbarna.

Han själv hade – lyckligtvis, som han säger – några vänner.

– Jag bodde inte hos dem, men jag tillbringade många helger hos dem för att jag inte ville, eller kunde, vara hemma.

Ensamheten kan vara total

Finland lägger årligen tiotals miljoner euro på att förebygga och ingripa då unga av olika orsaker ramlar av samhällskärran. De läggs bland annat på att hitta unga, som likt det en gång var för Sami, av olika orsaker tappar greppet om livet och som i de värsta fallen når en punkt där vardagen i stort sett helt och hållet kan sakna kontaktytor till andra levande människor.

– Orsakerna till att det går så är många. Ungdomarna kanske inte har hittat det de vill göra. Då är det lättast – och numera möjligt – att bara stanna hemma. Det finns en möjlighet till social samvaro via datorn – man spelar, kommunicerar, sköter det som måste skötas. Men det är inte bra. Jag tror ingen trivs med att vara ensam och utanför. Det är inte så samhället fungerar. Låser du in dig så går livet dig förbi.

Det säger Bodil Malmsten, som i över tjugo år har arbetat med unga. De senaste tre åren är hon en av dem som bokstavligen letar rätt på och försöker skapa kontakt med unga, som hamnat helt utanför. Årligen har hennes enhet i Borgå kring 250 klienter.

Låser du in dig så går livet dig förbi.

En del är bara tillfälligt borttappade på sin livsstig och behöver lite vägledning på för att komma vidare.

Andra är i väldigt dåligt skick.

Nästan alla berättar om en bakgrund, där det har förekommit mobbning i skolan.

– Mobbning kan leda till oerhört stora livstragedier, till att de här ungdomarna inte vill utsätta sig för andra i samma ålder, eftersom de är rädda att det går som tidigare. Då söker man inte sig till någon studieplats och det kan vara början till stora problem. Har du ingen utbildning så har du inga sociala kontakter.

Jag kände mig inte trygg, varken i skolan eller hemma.

Samma erfarenheter har Bodil Malmstens kolleger i Hangö. Tecknen på att det börjar gå dåligt för den unga brukar sällan komma över en natt, utan de syns ofta redan i grundskolan.

Då kanske de som bor i Hangö kommer i kontakt med Ulf Wiberg, som är stadens uppsökande ungdomsarbetare. Han säger att det finns en generation, som har det sämre än de tidigare.

– Det är en ganska stor press på unga i dag – både i studielivet och i samhället.

Lyckas han, eller landets övriga uppsökande ungdomsarbetare, nå fram till en ung på drift så brukar det i någon fas leda fram till att han eller hon aktiveras i någon så kallad arbetsverkstad för unga.

Vi har besökt tre sådana i södra Finland och träffat över tio unga, som just nu försöker hitta tillbaka till en fungerande vardag.

Ingen annan än 25-åriga Sami Heinonen har velat ställa upp och berätta om sin situation med eget namn, men anonymt har de pratat om mobbning, om utanförskap, om psykiskt illamående och om hur vardagen slutligen har rämnat.

De har pratat om hur pressen på dem har varit för hård, om hur en osund dygnsrytm lett till att skolor och arbete har blivit på hälft. Om hur de slutligen halkat av och tappat greppet; skolan, arbetslivet, hela det sociala livet har hamnat i stå.

Satsningar bär frukt – åtminstone delvis

Man räknar i dag med att så många som 60 000 finländska unga är marginaliserade eller håller på att bli det. Mer sällan identifierar de själva sig med det epitetet.

I samhället finns det också en medvetenhet om att det här är ett problem.

En person som marginaliseras redan som ung kostar samhället åtminstone 370 000 euro över sin livstid. Och det mänskliga lidandet går inte att mäta i pengar.― Sitra

I fjol satsade Finland 18,4 miljoner euro bara på att hitta unga som riskerar hamna på drift eller som redan är det. Via den uppsökande verksamheten nådde man över 26 000 unga. Drygt 18 000 av dem kunde man styra vidare till nån åtgärd.

Men 8000 unga gick endera inte att nå eller så ville de inte ha hjälp.

I fjol satsade samhället också ungefär 109 miljoner euro på arbetsverkstäder, där vilsna unga har möjlighet att lära sig allt från de mest elementära vardagsfärdigheterna till att få tag i en studie- eller arbetstråd.

Av de fler än 26 000 personer som deltog i de här verkstäderna, var lite mer än hälften från målgruppen unga under 29 år.

Av de knappt 7300 unga som avslutade en verkstad fortsatte hälften med studier eller med någon form av arbetsåtgärd. En femtedel fortsatte i någon annan ledd verksamhet.

En femtedel – eller 1430 unga – antecknades som arbetslösa.

Tänk på de arbetslösa som har barn, som de ska klara av att ta hand om med sådana här summor.

Sami Heinonen säger att han har varit marginaliserad. Det var arbetsverkstaden i Hangö, som slutligen fick honom på fötter. Då han kom dit hade han en vårdperiod på sjukhus, ett grundskolebetyg med 6,4 i medeltal och en avbruten yrkesskola med sig i bagaget. Någon egentlig framtidsvision hade han inte.

– Tack vare terapi, som lades in när min självdestruktivitet var som störst och allt annat stöd som jag har fått under de svåra åren, så lyckades jag i år ta en examen som målare. Jag fick dessutom ett stipendium för mina studieprestationer. Nu har jag ett yrke och söker jobb. Tills jag hittar det fortsätter jag vara arbetslös. Jag har ingen brådska utan fokuserar på mitt eget välmående. Nu är jag i alla fall på rätt väg, säger han.

Vardagen som arbetslös är inget liv i överflöd. Varje månad blir ungefär 400 euro kvar i handen och de ska räcka till allt det löpande.

– Jag undrar om någon i regeringen skulle klara sig en eller två månader på den pengen. Nu har jag bara en liten katt att försörja. Tänk på dem som har barn, som de ska klara av att ta hand om med sådana här summor.

Det är ändå inte de ungas situation eller arbetslösheten som har drivit honom till engagemang. Den gnistan tändes först då en kollega på en tidigare arbetsplats började berätta om en förening, som verkade sammanfalla med Samis värdevärld.

Alla får ju tro vad de vill, men man behöver inte hämta fram det så starkt.

– Jag lever numera ett sådant här föreningsliv, det vill säga jag är aktiv i Finnish Defence League (FDL). Det är en patriotisk förening, som verkar mot extrem islamism.

Sin förebild har FDL i English Defence League, och i motsats till exempelvis Nordiska motståndsrörelsen säger man sig vilja påverka med ord, inte med våld.

– Vi har bland annat deltagit i demonstrationer i Åbo och Helsingfors. Exempelvis motsätter vi oss en stormoské i Helsingfors. Om vi finländare skulle vara tvungna att fly till ett främmande land så tycker jag att det vore orimligt att börja kräva att vi får bastu och Lapin Kulta. Alla får ju tro vad de vill, men man behöver inte hämta fram det så starkt.

Sami medger att han inte är så djupt inläst på islam att han kan analysera allting som han anser är fel. Men han tycker att det är ett problem att ”kvinnan har ett annat värde” och ”hur man behandlar djur”.

– Och sedan vad man äter. Det känns som om allt läggs på religionens konto – vad man får och inte får göra – och så kan det ju inte fungera.

Sina kumpaner inom Finnish Defence League betecknar han som "en andra familj".

Nej till våld, ja till aktivitet

Att regeringen i en färsk rapport om Finlands inre säkerhet betecknar sysslolösa unga män som en grupp som är i risk att radikaliseras och därmed bli ett säkerhetshot har han inte hört om.

Sitt eget engagemang i just FDL ser han heller inga paralleller med.

Det centrala, säger han, är att han valde en förening som inte ”fjantar sig och håller på med våldsamheter”, så som exempelvis en del av gatupatrullerna eller den nyligen förbjuda Nordiska motståndsrörelsen.

– Kanske unga män som inte har några aktiviteter alls är en lätt målgrupp, men å andra sidan är det ju inte fel om någon ger dem ett innehåll i livet. Fast man får förstås inte manipulera någon. Men ja, radikalisering är radikalisering. Det är ju inte nödvändigtvis dåligt bara man håller sig inom gränserna för Finlands lag och inte uppmanar till onödigt våld.

Jag har ingen brådska att hitta jobb, utan fokuserar nu på mitt eget välmående.
Kommentarer