Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Tio oförglömliga blåvita NHL-säsonger – målskyttar, doldisar och den finländska hockeyns största hjältar

Selänne i Anaheim
Selänne i Anaheim Bild: EPA ishockey,NHL,Teemu Selänne

Dagen efter självständighetsdagen skall NHL-kolumnen ännu förlänga festen och hylla vår nationella suveränitet. Här följer tio utvalda säsonger av åtta suveräna hockeyspelare som hållit Finlands flagga i topp långt borta från björkens och stjärnans land. Och visst är det Jari Kurri och Teemu Selänne som ”får” två säsonger var.

Många fantastiskt fina finländska hockeyspelare har spelat urstarka säsonger i NHL sedan Matti Hagman öppnade dörren för 42 år sedan, på hösten 1976. Men vilka har varit de bästa, mest minnesvärda, banbrytande eller känslomässigt starkaste säsongerna?

Här följer tio handplockade säsonger – framtagna totalt subjektivt, enligt skribentens personliga preferenser. Det är med andra ord fritt fram att opponera sig.

Och nu handlar det om grundseriesäsonger. Slutspelet är sitt eget kapitel.

Det skulle ha varit lätt att ta fram tio poängmässigt oöverträffade säsonger av duon Jari Kurri och Teemu Selänne. För lätt, för ensidigt. Därför satte jag gränsen vid två säsonger per person. Dessutom bestämde jag mig för att bara ta med en säsong av en målvakt. Burväktarna känns så svåra att jämföra med utespelare.

Som sagt självständigt så det förslår – här börjar nedräkningen.

10: Olli Jokinens säsong 2006–2007 – 92 poäng som kapten i Florida Panthers

För tolv år sedan var sin tids supertalang, tredje valet i NHL-draften 1997, Olli Jokinen på toppen av karriären. Han var inne på sin tredje säsong med ”C” på bröstet och säsongen 06–07 var den tredje av sammanlagt fyra säsonger som "O.J." överskred 30 mål.

39 mål och 92 poäng räckte till 14:e plats i NHL:s poängliga och till 11:e placering bland ligans målskyttar. Panthers näst bästa poängproducent Nathan Horton noterade 31 poäng färre än Jokinen. Kaptenen var lagets viktigaste och bästa spelare.

Olli Jokinen med pucken
Olli Jokinen. Olli Jokinen med pucken Bild: EPA/RHONA WISE ishockey,NHL,Olli Jokinen

Jokinens bravur under sina bästa dagar var spelet framför och runt motståndarmålet. Som storvuxen (189 cm / 95 kg) var han svår att flytta på och hörde dessutom till hela ligans bästa på att styra pucken ock skjuta från nära håll.

Slutspel blev det aldrig i ett Florida som saknade djup och en vinnarkultur. Men 92 poäng är det bara Jari Kurri och Teemu Selänne som slagit av blåvita spelare. Tills vidare. Dessutom noterade Jokinen sin NHL-karriärs bästa plus/minus-saldo, +18 och satt utvisad hela 78 minuter.

Klyschan ”han gjorde allt” är inte långsökt.

9: Ilkka Sinisalos säsong 1985–1986 – doldisen som snittade över en poäng per match

Som 22-åring, säsongen 1980–81, sköt HIFK-yttern Ilkka Sinisalo 27 mål på 36 grundseriematcher och fem mål på sex slutspelsmatcher i FM-ligan. Några månader senare drog han på sig Philadelphia Flyers legendariska speltröja och blev på den vägen.

Ingen inkörning via farmarligan för ”Ile”. 15 mål första säsongen följt av 21, 29, 36 och sedan 39 strutar under den kliniske målskyttens bästa hockeyår 1985–86. Inte så dåligt av den första finländska NHL-spelaren som aldrig blev reserverad.

Säsongen 85–86 var Flyers glödheta i grundserien och vann 53 av säsongens 80 matcher. Det räckte till seger i både Patrick-divisionen och Prince of Wales-konferensen. Laget kryllade av vassa anfallare som Tim Kerr, Brian Propp, Dave Poulin, Rick Tocchet, bröderna Ron och Rich Sutter och svenske centern Pelle Eklund.

Utpräglat tystlåtna och lugna Ilkka Sinisalo spelade ändå inte någon undanskymd roll i gänget. Han var gjuten som vänsterforward i Flyers första eller andra kedja. Toppsäsongen 1985–86 sköt han tredje flest mål i ”Philly” och stod för 76 poäng på 74 matcher.

Därmed var Sinisalo den enda finländaren förutom Jari Kurri att snitta över en poäng per match innan Teemu Selänne.

39 mål under säsongen gjorde Sinisalo till ligans fjärde effektivaste europeiska målskytt bakom Kurri, Peter Statsny och Mats Näslund.

Målsnittet 0,527 skulle i dag ge åtta till nio miljoner dollar i årslön och rubriker i Finland året runt.

8: Miikka Kiprusoffs säsong 2005–2006 – första finländska målvakt att vinna Vezina Trophy

Ännu vid millennieskiftet var finländska målvakter allt annat än ”heta” i Nordamerika. Faktum är att hyllade finländska målvaktshjältar som Jarmo Myllys och Markus Ketterer närmast totalfloppade i NHL. Kari Takko och före honom Markus Mattsson var de enda blåvita burväktarna som fått ansvar i världens bästa hockeyliga under 1900-talet.

Pasi Nurminen, Kari Lehtonen – och Miikka Kiprusoff – var pionjärerna som öppnade dörren för det som några år senare döptes till det finländska målvaktsundret. Kryptiske excentrikern Miikka Kiprusoff är såklart den klarast lysande stjärnan bland ”nybyggarna”.

Kiprusoffs väg var den inte heller spikrak på något sätt. Efter att ha gjort braksuccé med TPS i FM-ligan tog Åbokillen steget över havet till San Josés organisation inför säsongen 1999. I fyra år åkte han hiss mellan farmarlaget och Sharks innan adressen byttes till Calgary och Alberta i Kanada. Där gjorde han sin lycka de följande nio åren – till slutet av karriären.

Miikka Kiprusoff räddar pucken
Kiprusoff blev första finländaren att vinna Vezina Trophy. Miikka Kiprusoff räddar pucken Bild: EPA/MONICA M. DAVEY ishockey,NHL,Miikka Kiprusoff

Stanley Cup-final blev det direkt våren 2004. Säsongen som blev den bästa en finländsk målvakt till dags dato har presterar inföll två år senare.

2005–2006 stod Miikka Kiprusoff otroliga 74 matcher av 82 möjliga och vann 42 av dem. Målsnittet på 2,07 per match var bäst i ligan, liksom tio ”nollor”. Räddningsprocenten 92, 3 kom på plats tre – utmanarna hade spelat minst 20 matcher färre än Kiprusoff.

Miikka Kiprusoff valdes till ligans bästa målvakt, röstades in i första All Star-femman och fick William Jennings-priset för minst insläppta mål under säsongen.

Sedan ”Kippers” kanonsäsong har dörrarna till hockeyns finrum stått vidöppna för blåvita burväktare.

7: Reijo Ruotsalainens säsong 1984–1985 – NHL:s bästa skridskoåkare gör vad han vill

Ingen annan finländsk back har någonsin stått för 18 mål och 58 poäng under sitt första år i NHL. Tror inte att någon någonsin kommer att göra om det heller. 21 år gamla Reijo Ruotsalainen var ändå inte som någon annan när han på hösten 1981 drog på sig New York Rangers tröja och tog Madison Square Garden med storm.

En 173 centimeter kort lättviktare från Finland borde inte ha haft någonting att göra som back i NHL i början av 1980-talet. Men ”Reksa” gjorde i princip vad han ville. Under sina fem säsonger i Rangers överskred han varje gång 50 poäng och gjorde tre gånger över 20 mål.

Fansen i New York tog Ruotsalainen till sina hjärtan direkt. Besvikelsen var stor när han plötsligt som 26-åring, våren 1986, tackade för sig och flyttade till Schweiz. Han återkom senare till NHL (dubbel Stanley Cup-mästare med Edmonton Oilers), men var och förblir en som går sina egna vägar och aldrig brytt sig om att förklara dem.

Grunden till briljansen var hans totalt enastående skridskoåkning, som härstammade från utomhusisarna i Uleåborg. Det var som om alla de övriga i rinken stod stilla när Ruotsalainen accelererade. Att transportera pucken från ända till ända var något han gjorde helt rutinmässigt.

Reijo Ruotsalainen jublar på isen
Reijo Ruotsalainen jublar på isen Bild: Jarno Kuusinen / All Over Press ishockey,Reijo Ruotsalainen

En i jämförelse lika överlägsen skridskoåkare som Ruotsalainen skulle i dagens NHL själv få skriva in lönesumman på sitt kontrakt.
”Reksas” bästa säsong var den näst sista i Rangers, 1984–85.

Han var så offensivt begåvad att coach-legendaren Herb Brooks använde honom även som anfallare. Poängen rasslade in oberoende av var Brooks placerade sitt guldkorn.

Med 73 poäng på 80 matcher var han bäst i Rangers interna poängliga – bland annat före Tomas Sandström och Anders Hedberg. Bland alla NHL:s backar var han fyra bakom Paul Coffey, Ray Bourque och Doug Wilson. Norris Trophy-vinnare hela trion.

Målmängden på 28 strutar var det bara Paul Coffey som överträffade.

Tiderna har förändrats och andra finländska backar har på senare år fått mera uppmärksamhet i Finland. Ingen av dem har ändå kommit ens i närheten av att dominera spelet och statistiken som Reijo Ruotsalainen gjorde för 34 år sedan.

6. Patrik Laines säsong 2017–2018 – endast Aleksandr Ovetjkin gjorde fler mål

Efter 36 mål som nykomling var förväntningarna skyhöga på 19-årige Patrik Laine inför hans andra NHL-säsong. Såväl i Finland som i Winnipeg hade alla superlativ tagit slut så många gånger att det borde ha uppfunnits nya för att undvika språklig degenerering.

Laine själv försökte få inflikat att målen är viktiga, men att han är nöjd om han kan hjälpa laget att vinna. Ingen lyssnade – alla ville ha mål, mål, mera mål.

Säsongens första månad var inte någon triumfmarsch för ”Pate”. Fyra mål på elva matcher – två färre än som rookie. Minerna var allvarliga, Laine själv såg frustrerad ut och ordparet ”sophomore slump” började ploppa upp här och där. Olyckskorparna som hade och har problem med att Patrik Laine tror på sig själv kraxade ivrigt i kulisserna.

Patrik Laine.
Laine gjorde 44 mål under sin andra säsong i NHL. Patrik Laine. Bild: Icon Sportswire / All Over Press Patrik Laine

Sedan gjorde tonåringen från Tammerfors som han alltid gör: Började träffa rätt och täppte truten på tvivlarna. Dessutom hittade även hans passningar rätt. I december noterades herr Laine för 15 poäng på 15 matcher – åtta av poängen var assist.

Målskyttet kom på riktigt igång när centern Paul Statsny tog flyget från Missouri till Manitoba och bytte den svettiga bluesen i St. Louis mot Winnipegs förstummande kyla. 20 mål på de 27 matcherna i februari och mars höll värmen uppe i ”världen kallaste stad”.

Till slut landade Patrik Laine på 44 mål och blev tvåa i skytteligan efter Aleksandr Ovetjkin.

44 mål under en NHL-säsong av en 19-åring – det är helt enkelt sanslöst.

5. Teemu Selännes säsong 2006–2007 – när klyschan ”åldern är bara siffror” blev sanning

Teemu Selänne åkte omkring på ett ben i början 2000-talet. Mål- och poängskörden dalade i botten och det såg ut som att ”The Finnish Flash” var på väg att pensioneras mot sin vilja. Tiden verkade ha kört förbi honom.

Egentligen var det bara hans vänstra knä som inte hölls med. Som tur för Selänne hamnade NHL:s spelarfack och ägarna inför säsongen 2004–2005 i en dispyt gällande vems plånbok skall gynnas mera och hela säsongen inhiberades (ägarna tog för övrigt hem spelet, som alltid).

Selänne använde mellanåret till att låta operera knäet, rehabilitera det grundligt, lägga om sin träning och förändra sin fysik från ett bulkigt muskelberg från förra årtusendet till en hålkindad fysisk maskin à la 2000-talet.

Jag vågar påstå att ingen annan hockeyspelare har förändrat sin fysik enligt spelets utveckling lika många gånger och lyckats med det lika bra som Selänne.

Resultaten lät inte vänta på sig när NHL startade på nytt hösten 2005. Selänne som efter en olycklig utfärd till Colorado var tillbaka i Kalifornien och Anaheim slog som 35-åring alla med häpnad: 40 mål och 90 poäng. Och +28.

Den nya Selänne var så olik sin tidigare version att det verkade som ett fall för FBI-specialagenterna Fox Mulder och Dana Scully.

Följande säsong var ännu vildare: 48 + 46 och 82 minuter i straffbåset! Hur bra Selänne än var under 1990-talet så är det bara en säsong som för hans del överträffar 2006–2007 (återkommer till den).

48 mål under en NHL-säsong av en 36-åring – det är helt enkelt sanslöst.

Selänne med Stanley Cup-pokalen
Teemu Selänne vann Stanley Cup 2007. Selänne med Stanley Cup-pokalen Bild: All Over Press ishockey,NHL,Teemu Selänne

4. Jari Kurris säsong 1984–1985 – #17 sätter det eviga poängrekordet för finländare i NHL

Edmonton Oilers gjorde 401 mål säsongen 1984–85. Jari Kurri sköt 71 stycken av dem. Som en jämförelse gjorde inget lag över 300 mål förra säsongen och ingen spelare översked 50 mål.

Det säger det mesta om NHL, Edmonton Oilers och Jari Kurri under 1980-talets första hälft. Att Kurri lärde sig engelska genom att titta på ”Happy Days” passar perfekt i sammanhanget.

Oilers hade vunnit sin första Stanley Cup på våren 1984. Spelglädjen, självförtroendet och mängden talang i sin bästa ålder var närmast gränslös. Duon Wayne Gretzky - Jari Kurri var den offensiva supermaskinens dubbelturbo.

Wayne Gretzky sköt 73 mål, Jari Kurri två stycken färre. Kurri tvingades ändå lämna sju matcher ospelade under säsongen medan Gretzky var på isen i alla 80 drabbningar. Med andra ord hade nummer 17 ett bättre mål/match-snitt än 99:an: 0,973 mot 0,913.

Vassare i målskyttet än Gretzky i mitten av 1980-talet – kan det bli bättre?

Dessutom passade Kurri till 64 mål och noterade alltså 135 poäng. Föga överraskande är det både hans personliga bästa notering och ett i det närmaste oslagbart finländskt NHL-rekord.

Wayne Gretzky, Jari Kurri och Mark Messier.
Wayne Gretzky, Jari Kurri och Mark Messier. Bild: Icon Sportswire / All Over Press Wayne Gretzky,Jari Kurri,Mark Messier

3: Saku Koivus säsong 2001–2002 – kampen och comebacken som gjorde ”Captain K” odödlig

Undertecknad har som fullvuxen fällt tårar tre gånger på grund av en toppidrottare. Alla tårar för samma person dessutom. Första gången var i en buss i september 2001 efter att texten på mobiltelefonens lilla ruta sjunkit in: Saku Koivu har cancer.

För 17 år sedan lät en cancerdiagnos på en ung människa nästan som en säker dödsdom.

Killen som fått den hade nio år tidigare gjort ett oförglömligt första intryck på en ganska grön frilansande sportjournalist under intervjun efter en juniorlandskamp i Kervo. En oavbruten, skarp ögonkontakt, genomtänkta, välformulerade svar och en ärlig, orubblig självkänsla gjorde direkt ett bestående intryck.

Tanken att den sympatiske killen som i expressfart steg till hockeyfolkets storfavorit plötsligt skulle slitas bort från livet i unga år kändes fruktansvärt.

Följande tårar föll när en hårlös, blek och mager Saku Koivu steg framför kamerorna i Montreal efter att cancerbehandlingarna var avslutade. Han gick knappast att känna igen, men ändå var det hans ord som berörde mest: Jag kommer att vinna den här kampen.

Saku Koivu 2002
Saku Koivu. Saku Koivu 2002 Bild: / All Over Press ishockey,NHL,Saku Koivu

Sedan kom kvällen den 9 april 2002. Montreal Canadiens spelade hemma mot Ottawa. Saku Koivu gjorde comeback, sju månader efter cancerdiagnosen. Publiken stod upp och hyllade lagkaptenen i nio minuter oavbrutet – även under Kanadas nationalsång.

Klippet (cirka tusen versioner) finns på Youtube. Tror inte att jag är den enda som får klumpar stora som puckar i halsen av det.

Ingen finländsk idrottare har någonsin fått ett sådant extatiskt mottagande någonstans i världen.

2: Jari Kurris säsong 1988–1989 – ”The Right Hand Man” står på helt egna ben

Med all respekt till alla fantastiska bedrifter som duon Gretzky-Kurri bjöd hockeyvärlden på: Jari Kurris diplomarbete som ishockeyspelare var första säsongen utan ”The Great One” vid sin sida.

”Jo, men...”. Två ord som hade följt med Jari Kurri allt sedan han för första gången överskred 100 poäng och 40 mål säsongen 1982-83. ”Jo” som i: visst är 100 poäng imponerande. ”Men” som i: det finns säkert 100 spelare som skulle vara minst lika produktiva som med Gretzky som center.

104 poäng fördelat på 45 mål och 59 passningar var de exakta siffrorna Jari Kurri noterade säsongen 1982-83.

Vad kunde väl då vara mer passande än att efter den första säsongen utan 99:an landade Jari Kurri på nästan identiska 102 poäng fördelat på 44 mål och 58 passningar?

Ändå spelade han fyra matcher färre än 1982-83. Poängsnittet för säsongen 88-89 var därmed snäppet högre.

Utan Gretzky i laget var det Jari Kurri som 1988–1989 vann Oilers interna poängliga. Han var dessutom fortfarande NHL:s effektivaste europé och noterade sjunde mest poäng sammanlagt i ligan.

Tala om att ge svar på tal.

Jari Kurri
Jari Kurri Bild: Curtis Comeau /Icon Sportswire ishockey,NHL,Jari Kurri

1: Teemu Selännes säsong 1992–1993 – året då Finland förälskade sig i text-tv

2+2, 3+1, 1+2... Alla som var med minns hur den forne Jokerit-stjärnan Teemu Selänne på bara några veckor blev hela hockeyfolkets kelgris. Och hur NHL-sidan på text-tv fick morgonen att ljusna.

Till och med den mest inbitna HIFK-anhängaren slutade håna ”Teme” för att han jobbat på dagis, hade ett Hollywood-småleende, och fick tonårsflickorna att bli hysteriska.

Senast när han stod upp mot benhårda tuffingen Chris Chelios i en oavgjord ”mano a mano” slutade stofilerna att kalla Selänne en mjuk pojke som tar det så kallade mjölktåget hem från NHL.

Undertecknad gjorde i september 1992 en intervju med den före detta OS-tyngdlyftaren Juhani Salakka som under sommaren inför NHL-debuten coachade Selänne i styrketräningen.

Salakka kunde berätta att Selänne hade en ytterst stor naturlig begåvning för att utveckla explosiv styrka. Dessutom hade han tränat stenhårt. Styrkan utvecklades så snabbt att Salakka måste sätta gränsen vid 130 kg för frivändning, eftersom det inte fanns någon nytta med att lyfta större tyngder.

Styrkecoachen tvivlade inte en sekund på att Selänne skulle bli omöjlig att stoppa - vare sig med styrka eller snabbhet.

Rätt fick han, OS-tian från Moskva 1980, Juhani Salakka. Mål- och poängrekorden för nykomlingar i NHL kommer för all framtid att vara Teemu Selännes personliga egendom.

För den som inte minns: 76 + 56 = 132.

Källor: quanthockey.com, hockey-reference.com, ESPN.com, NHL.com, wikipedia

Läs också

Nyligen publicerat - Sport