Hoppa till huvudinnehåll

Exceptionella skidtalangen tränar bland renar – Eveliina Piippo måste leva till 198-åring för att nå sin dröm

Ett gammaldags längdlöfte med 50 kilometer uppförsbacke som drömdistans, nya favoritdjuret renen som träningssällskap och ätstörningsproblemen som bromsat utvecklingen bakom sig. Sportmagasinet har träffat träningsnarkomanen och landslagsnykomlingen Eveliina Piippo, som vill bli världens bästa skidåkare.

Hej! Ska vi kramas?

Eveliina Piippo går fram och omfamnar renen Valo. En sann lappländsk kram, konstaterar guiden Johanna som leder den nyblivna Rovaniemibon genom första närkontakten med det nya favoritdjuret.

– När jag var liten och vi körde upp till Lappland satt det alltid renar på vägen. Det är konstigt att man nu ser dom under länkar i skogen, säger Piippo medan hon klappar om Valo.

– Jag är väldigt intresserad av renar och tycker dom är jättegulliga.

Skip Instagram post

View this post on Instagram

on ne vaan niin eksoottisia

A post shared by Eveliina Piippo (@evepiippo) on

Men Sportmagasinet åkte inte upp till Rovaniemi bara för att prata renar med Eveliina Piippo.

Den här 20-åringen är nämligen ett fascinerande skidlöfte. Landslagsnykomlingen besitter en sällsynt uthållighetstalang, har 50 kilometer fritt i ständig uppförsbacke som drömdistans och är en ovanligt analytisk, vetgirig och djärv ung kvinna.

Om det skvallrar bland annat svaret på hur bra hon tänkt bli som skidåkare:

– Världens bästa.

”Det har varit en självklarhet att det är skidåkning som gäller. Jag har helt enkelt brunnit för det. Den här grenen är som gjord för min kropp och mitt huvud och… Det är svårt att beskriva, det är bara något som alltid har funnits inuti mig.”

-Eveliina Piippo

Problem med att tygla träningsivern

Eveliina Piippo är uppväxt i Birkala nära Tammerfors och gick sin skola på svenska fram till det andra gymnasieåret då hon bytte till skidgymnasiet i Vuokatti. Efter genomförd studentexamen där flyttade hon i juni till Rovaniemi, där även tränaren Ville Oksanen håller till.

En annan stor förändring sedan förra säsongen är att Piippo bjudits in i A-landslaget. Hon är yngst i gänget och uppgraderingen har fört med sig mycket nytt. Och framför allt mycket nyttigt.

– Jag har fått se hur de bästa gör saker och ting. Inte var jag så nervös men tänkte nog att jag är ett barn bland alla vuxna, ler Piippo.

– Nä, alla har nog varit trevliga och tagit emot mig bra. Även om jag kanske varit lite irriterande emellanåt när jag frågar så mycket. Jag säger högt allt vad jag tänker och frågar om något är oklart. Men alla har velat hjälpa mig och gett många viktiga råd.

Vad har du främst lärt dig av A-landslagsåkarna?

– Väldigt många saker, men kanske den viktigaste lärdomen har varit att alla är individer. Jag önskade att jag skulle hitta ett recept jag bara kunde följa och via det bli världsbäst. Men det finns inte en väg som skulle fungera för alla.

”Det kändes naturligt att ta steget in i A-landslaget och jag har fått en bekräftelse över att det är det här jag verkligen vill, att det är hit jag tillhör”, säger Eveliina Piippo som inledde världscupsäsongen med en 40:e plats på 10 kilometer klassiskt i Ruka i slutet av november.

A och O är att hitta sin egen rutt, göra upp en noggrann plan och sedan lita på den till fullo. Och den planen kan inte enbart lyda ”träna så mycket som möjligt”.

– Visst har jag vetat att det inte är så lätt att man blir bäst i världen genom att helt enkelt träna mest, men i A-landslaget har jag ännu tydligare sett att man måste våga göra beslut. Ibland ska man förkorta träningen och ibland förlänga, men man kan inte alltid förlänga, säger träningsnarkomanen.

– Jag har problem att jag alltid vill köra lite hårdare och bara få så många minuter i träningsdagboken som möjligt. Nu har jag ännu bättre förstått att det är ett problem. Att om jag alltid bara tränar mera och mera, så kommer det att störa min karriär och utveckling i något skede.

Galna träningen gett utomordentligt utgångsläge

För tillfället ligger Eveliina Piippos totala träningsmängd på mellan 770 och 810 timmar om året, medan till exempel Krista Pärmäkoski ristar ner omkring 900 timmar i schemat.

Ville Oksanen tog över Piippos tränaransvar 2014 och tillsammans har de skyndat fram långsamt.

– Jag tycker det skulle vara viktigt för många att inte träna så mycket när de är väldigt unga, för att sedan kunna ta lite större steg när man blir 18-20 år. Men ”Eve” var uppe i väldigt höga träningsmängder redan när vi inledde samarbetet. Vi har medvetet fokuserat mer på kvalitet, berättar Oksanen.

– När hon varit ung har hon tränat väldigt mycket och med ganska hög fart, så det säkert också gjort lite ont i lungorna. En del föräldrar eller tränare skulle tänka att det varit galet, men det är samtidigt något som gjort henne så bra.

Hur ovanligt är det att en idrottare i hennes ålder har så här bra syreupptagningsförmåga?

– Det är inte många som har det. Det kommer inte varje år och inte varje två år heller en med så bra syreupptagning. Hon är en enorm talang i syreupptagning och uthållighet.

Drömloppet: 50 km uppför med skejt

Men det finns också tydliga brister. Dels är den klassiska tekniken svagare än den fria och dels ligger Piippo efter i snabbhet och styrka. En orsak är bekymmer med ätstörning, vars värsta skede hon lämnade bakom sig hösten 2014.

Hon preciserar sitt mål att bli bäst i världen med att hon knappast någonsin blir världsbäst på klassisk sprint, men däremot är det en klar målsättning i fristilsdistanslopp.

Piippo har satsat mycket på den klassiska tekniken men tror fritt också denna vinter är hennes starkare disciplin.

”Skejt har alltid känts naturligare för mig. Det har varit lättare med mina långa armar och ben, i klassiskt finns så många element man måste fundera på och jag har blivit en mask som snurrar åt alla håll. Och sedan har jag njutit av farten. Jag är ju egentligen väldigt långsam och i skejt har jag helt enkelt kommit fram fortare.”

– Jag väntar på den dagen då jag får ha fokus på uppförsbackar och skejt, men det tar nog tid innan dom blir svagheter. Eller före parstakningen, klassiska stilen och sprintegenskaperna är på samma nivå som mina styrkor, vet Piippo.

Du är kanske lite av en gammaldags skidåkare, mer gjord för en 1980-tals än 2010-tals tävling?

– Jo, så är det ju. Men inte brukar ju människor tycka om det som dom inte är bra på, och jag har varit dålig på sprint och allt som har med snabbhet att göra. Jag har hellre gjort det jag njuter mest av, och det har förstärkt inriktningen på långa distanser och skejt.

– Det skulle vara perfekt för mig om vi bara skulle köra 50 kilometer uppför med skejt. Jag gillar fortfarande inte sprint, men börjar tåla det allt bättre.

En superegenskap bättre än flera hyfsade

Det som står utom all tvivel är att snabbhetsegenskaperna måste upp. Detta även ifall den tidigare IK Kronan- och IF Åsarna-åkaren aldrig skulle nå elitstandard i sprint, där hon visserligen tagit tydliga kliv framåt.

I tiderna föll hon ut redan i kvalet i junior-FM – förra vintern var hon trettonde i fristilsprinten i junior-VM.

– Blir hon bättre på sprint är jag helt säker på att hon blir bättre också på distans. Nu är hon på en nivå som räcker för bra distansplaceringar i världscupen, men vill man vara världens bästa skidåkare måste man ha mer fartkapacitet, säger tränaren Oksanen.

– Men det är också viktigt att minnas att det är ett stort plus att ha en väldigt bra egenskap, istället för att vara jämn på allt. Om hon redan har en syreupptagningsförmåga helt i världsklass och sedan kan bli nästan lika bra som alla andra på snabbhet och styrka, så har hon vapnet som gör att hon faktiskt kan bli den bästa.

”Eve är en väldigt glad person, hon har väldigt ofta ett leende på läpparna under träning. Hon är också väldigt speciell i att hon är så ung men samtidigt väldigt analytisk. Hon ser mycket på träningsdagboken och lyfter fram saker därifrån. Hon tänker väldigt mycket själv och det hjälper också mitt jobb som tränare.”

-Ville Oksanen

Vänder luckan uppåt till en drivkraft

Eveliina Piippo har i yngre år tidvis varit en extrem tävlingsmänniska som alltid velat vara nummer 1 i allt. I A-landslaget har hon ändå fått acceptera att hon till och med i mycket är sämst i jämförelse med de meriterade landsmaninnorna.

Hon har blivit bättre på att skilja mellan träning och tävling, upplever Ville Oksanen, och adepten håller med. Piippo har medvetet försökt tona ner tävlingsaspekten i vardagen.

– Det har varit problematiskt, så jag har försökt lära mig bort från den vanan. Varje grunduthållighetsträning behöver inte vara en tävling. Då kör man för hårt istället för att lyssna på kroppen.

Skrämmer det dig att du fortfarande har långt kvar innan du är på samma nivå som världseliten?

– Nä, jag tycker det snarare är det som motiverar. Jag har försökt säga åt mig själv att jag är yngst och behöver inte vara lika bra ännu, säger Piippo.

– Det skulle inte vara kul om man skulle träna lika mycket som alla andra redan nu och inte veta vad man ska utveckla. Men jag vet att jag har jättemånga saker att förbättra och tänker mer att ”tänk hur hårt jag skidar sen när jag ännu får dom där 200 träningstimmarna till och egenskaperna på en bättre nivå!”.

”Skulle vara 198 år att nå drömmen”

Inför denna säsong hade Eveliina Piippo tagit poäng i en av fyra världscuptävlingar (28:e på 10 km klassiskt i Lahtis i mars). I vinter ska såväl starterna som poängen bli betydligt fler.

Ville Oksanen ser att Vuokatti Ski Team-åkaren till och med kan blanda sig i kampen om en stafettplats i VM, och själv tror Piippo att hon i enskilda världscuplopp där allting klaffar kan komma in bland topp-15.

Topplaceringarna får vänta – men inte särskilt länge.

– Säsongen 2019-2020. Kanske inte prispallen då ännu, men de tio bästa. Och i nästa OS (Peking 2022) kan jag sen förhoppningsvis fajtas om medaljer. Jag tror det kan vara helt realistiskt, säger Piippo.

Piippo har nio placeringar mellan fyra och nio i internationella juniormästerskap – utan en enda medalj. Den hoppas hon kommer i U23-VM i Lahtis i januari, men säsongens huvudmål är ändå senior-VM i Seefeld en månad senare.

”Min stora målsättning är att nå världseliten och Seefeld skulle vara nyttigare med tanke på det. Jag har inte tävlat i seniormästerskap och skulle säkert lära mig mycket som skulle hjälpa i framtiden.”

När vi kommer in på drömmar är det ändå inte segrar, guld och berömmelse som Eveliina Piippo nämner i första hand.

Hon drömmer om att få vara frisk och lycklig – och om dagen som aldrig kommer.

– Jag drömmer om den dagen då jag vaknar och känner att jag är färdig som idrottare. Då jag skulle veta att jag jobbat klart, att jag inte kommer att bli bättre. Jag vet att jag kanske skulle vara 198 år för att nå den drömmen, men samtidigt motiverar det att veta att dagen då man är klar aldrig kommer.

– Man lär sig hela tiden. Då man till exempel har parstakat tekniskt helt åt skogen i nästan 20 år och så kommer dagen då något händer i huvudet och kroppen och det börjar funka… Det är en känsla man inte får nån annanstans.

Se Sportmagasinets renfyllda inslag med Eveliina Piippo på Yle Arenan eller genom att klicka på videoklippet nedan: