“Jag är en svetsfantast”
Den påhittiga skrotkonstnären Matti Järvenpää har byggt Järnparken på sin hemgård
I 50 år har Matti Järvenpää, 82, gjort roliga och tankeväckande skulpturer på sin hemgård i Tavastkyro. Gamla grytlock har blivit till en sol, kätting till en gungstol och en ugn är nu ett presidentporträtt.
Järvenpää förevisar gärna sin park och sina verk, men man ska komma överens om sitt besök på förhand.
Alla verk har sin egen berättelse. Här är några av dem.
Det här är en eloge till solen, då allt är beroende av den.
Det här verket heter Till minne av små mjölkgårdar. Mängden mjölkbyttor motsvarar den mängd byns mjölkproduktion minskade med efter att vi gick med i EU.
Jag har alltid arbetat med händerna, allt möjligt.
Järnparkens port
“Nu är vi på väg in i Järnparken. Här ser man tydligt det här återvinningsmaterialet, de här är föremål som använts förut, och som har fått ett nytt liv.
Som kronan på verket har vi släkten Järvenpääs släktvapen… fast jag har snott den från en symaskin.
Här har vi två hästplogar. Plogen är ju världens finaste verktyg. Den hittade man på i tiderna i Egypten och den är vacker och väldigt klassisk.
Då man plöjer jorden med den här, gör den en vacker balk, ett plogspår. Plogen har räddat hela mänskligheten på den tiden man började odla mark mer effektivt.
Jag var i arbetslivet i 43 år, här i Kyröskoski, och välsignades med tre söner. Då hade man energi att göra mycket allt möjligt, jag hade en stark vilja att tillverka.
Jag har alltid arbetat med händerna, allt möjligt. Det har varit tillfredsställande och lärorikt.”
Till minnet av industriell formgivning
“Då jag hittar ett bra föremål, börjar det ringa i huvudet på mig, att vad skulle jag hitta på med det där. Och så formas ordet som jag försöker utnyttja då jag börjar göra något.
Det här verket är till minne av industriell design. Sätena är hundra år gamla och formade i en tavla, och vackra är de.
Jag hittade först ett säte, och då tänkte jag att det skulle behövas minst tio eller tjugo, och då blir det till en fin helhet.
Jag är en svetsfantast. Jag måste lära mig den konsten på grund av jobbet. Den mest njutningsfulla stunden för mig är då jag ser järnen genom det mörka glaset och lågan och järnet förenas där, det är något det.
Järn har blivit mitt material för att det är lätt att hantera och få tag på."
Veritas – sanningen om nutida sport
“Det här är min protest till sporttjafset. I folkskolan hade vi tvångsidrott och jag var alltid sist i skidtävlingar och löptävlingar och fick ett trauma. Jag tänkte att jag skulle dokumentera den här sportdårskapen.
Här kombineras den olympiska tanken med dopingen, som ju idrotten idag handlar om. Och de här små fötterna, som cirklar runt ringen i fullständig meningslöshet.
I skolan gillade jag matematik och handarbete, det väntade jag alltid på. Efter folkskolan gick jag yrkesskolan i Tammerfors, andra skolor har jag inte gått.”
Surregnskogen
“Det snackas ju mycket om regnskogar, men är den framtida hotbilden sån här? Om vi inte får pli på utsläppen, kan den här ju bli väldigt aktuell.
Det här är hästverktyg. Harvar som man bröt åkern med.
Jag servar skulpturerna selektivt, jag ytbehandlar dem lite. Men den här laven som växer här är ju lika värdefull.
Liksom de där granarna där borta, dem behåller jag som en gnista av hopp därborta. De kämpar med dåliga förhållanden, men lever ändå.”
Republikens president och utskottsrådet
“Då jag var med om att rösta Tarja Halonen till president och kom hem, tänkte jag att något måste jag göra i Tarjas ära. Jag gjorde statyer av Tarja och Pena.
Ugnen avger värme, som Tarja i tiderna gjorde för Finlands folk. Och den gyllene kronan på huvudet och broschen där på mitten är maktsymboler.
Nog hittar man henne där om man använder lite fantasi. Tarja råder över helheten och Pena står här lite som hennes vapendragare.
Var och en som känner sig som en konstnär är konstnär. Nån gör en vacker spetsduk, en annan ett fint yxskaft, båda är konstverk.
Det viktigaste med de här skulpturerna är konstnärens ande. Om inte konstnären har satt sin ande i arbetet, får man inte dit den i efterhand, den måste flöda därifrån.”
Konflikten
“Detta mitt kungsarbete föddes som så, att då världsläget år 1980 var väldigt ömtåligt och känsligt, beslöt jag mig för att föreviga det i en skulptur.
Här är två huvudförhandlare, Reagan och Gorbatšov. Båda fick stödtrupper bakom sig.
Här är armén och horisonten, en förstörd stadsbild. Båda har luftvapen, mycket aggressivt. Och fredsduvor överst ändå.
Den här saken är ständigt aktuell. Alltid strider man någonstans. Jag förmodade att det skulle ta slut då dessa två herrar kommer överens, och då skulle solen skina. Men se, det tog inte slut där. Varje dag är det något nytt någonstans.
Också nu är det såna rackare vid rodret att det är skrämmande.
Jag är rätt usel på att gå på fredsmarscher och sånt, men det här är min andel i fredsarbetet. Jag är fortsättningsvis mycket nöjd med den.”
Ett antal pannor
“Jag vet inte riktigt själv hur det här föddes. Men emaljpannor är så vackra och fina, och det slog mig att jag måste få mer av dem. Och så har jag alltid hittat flera. Goda kompisar kommer på besök och de har alltid pannor med sig.
Jag har aldrig kommit mig för att räkna hur många de är, men på väggen hänger ungefär 500 kaffepannor. Och så cirka tvåhundra till, som finns häromkring.
Det här har jag gjort i 20 år. Är inte vi finländare kaffeälskare allihopa?
Det här är en park där man får dra egna slutsatser. Jag ger impulser till det. Inte är det alltför allvarligt, hela den här grejen.
Och vi män är eviga småpojkar, ibland kommer hit såna här gråhåriga gubbar och vi kör med motorcykel i dödsgloben och bränner korv.”
Järnparken
Översättning: Eva Pursiainen
Korrigering 9.12 kl. 21.30: Stavningen på Tavastkyro korrigerad.
Egenland – en kulturreseguide till Finland