Hoppa till huvudinnehåll

Kan man någonsin fylla tomrummet inom en? – Bokpoddarna Hietanen & Henrikson korresponderar igen

Anne Hietanen och Ida Henrikson.
Anne Hietanen och Ida Henrikson. Bild: y Hietanen,Anne Hietanen,Bokpodden Hietanen & Henrikson

Hietanen & Henrikson kan inte sluta blotta sina innersta känslor för varandra i det nyaste avsnittet av bokpodden, kanske helt enkelt för att igenkänning är så oerhört skönt. Känner du också att livet borde vara bättre, mera och roligare?

Anne Hietanen wrote:
Vet du vad Ida? Vi fattar inte hur bortskämda vi är när vi tror att det lättaste som finns här i världen är att väcka en mans åtrå. Nog måste det kännas ganska fräckt och vidrigt att höra för den som själv lever i ofrivilligt nuckskap.

Vi är bortskämda skitungar

Ida Henrikson wrote:
Jag skäms jättemycket för att jag ägnar en så stor del av podden (och livet??) till att prata om förhållande till män. Det känns så B på nåt sätt. Klart vi är bortskämda skitungar som aldrig upplevt nåt riktigt jobbigt i livet. (Det är inte helt sant, vet ju att vi båda haft våra svåra perioder, borde vi prata mer om det? Eller om rasism eller kor eller vad som helst annat?)

Anne Hietanen wrote:
Jag drömmer om att fördjupa mig i något, att bli lite expert på någonting (annat än läsande) och så vill jag sluta prata om mina egna vedermödor. Jag skulle vilja sluta exploatera min lilla själ, sluta sälja den billigt varje dag.

Är också trött på mig själv just nu. Däremot känner jag ett starkt sug efter andra människors verkliga berättelser, det som döljer sig bakom teoretisk jargong.

Frågor om kärleksmissbruk

När du känner att du sagt för mycket om dig själv vill jag ändå alltid ha mycket mera. Jag vill ställa frågor och jag vill att du svarar på dem! Men jag upplever att du har en stark integritet därför tror jag att du kanske inte svarar på dessa spörsmål. (Men jag känner dig så väl att om du inte svarar kommer du att finta bort frågorna på ett snillrikt sätt.)

Varför har du varit en kärleksmissbrukare? Har missbruket kunnat rikta sig mot vem som helst? Om vi använder oss av alkoholparallellen så undrar jag om du ibland tagit rakvatten ifall det inte funnits öl? Och hur blev du av med missbruket?

Det enda som inte tar slut är litteraturen

Ida Henrikson wrote:
Men Anne, jag är inte alls trött på dej! Tvärtom vill jag veta mer om hur du tackade nej till orgier med Guns n Roses och så vidare. Men du har rätt, det är alltid skönare att fördjupa sej i nån annans liv, alternativt något saftigt ämne. Har försökt med typ astrologi, läkande örter, reflexologi och tarot men alltid när jag kommer till en viss nivå av kunskap känns det liksom att det räcker. Det enda som inte tar slut är litteraturen.

Okej ärligt svar (känner mej inte tillräckligt snillrik idag): Jag tror att jag blev en kärleks-/bekräftelsemissbrukare för att fylla det där tomrummet som vi (och Melissa Broder) alltid pratar om. Tänk att det kan hända också trots att man inte har några barndomstrauman – jag hade en perfekt barndom. Ändå går det inte att värja sej mot tomrummet.

Inslag av rakvatten har definitivt funnits med, även om jag försökt hålla ribban möjligast hög. Hehe.

Vad är du beroende av?
På tal om missbruk, du har sagt att du aldrig super dej full och inte riktigt vill släppa kontrollen. Jag undrar hur du gör för att fylla tomrummet. Eller suddas tomrummet ut av sej själv om man bejakar det? Är du beroende av något just nu?

På samma sätt som med ätstörningar är jag säker på att man kan bli av med andra beroendeformer. Eller den tanken tröstar åtminstone mej. Å andra sidan, är det nu sen så konstigt att vara beroende av t.ex. kärlek, mat, fylla osv. Längtan efter innehåll, uppfyllelse, något mer än det tomma jaget.

Jag vaktar mig själv som en mamma vaktar sitt barn

Anne Hietanen wrote:
Aaaaah jag älskar den här diskussionen, tack för att du svarade. Jag lever med ett gapande tomrum. Jag fyller det inte med någonting. Iband känner jag av det mera, ibland mindre, men det är alltid där.

Exempel: Varje dag VILL JAG helst äta många smörgåsar, röka, dricka, shoppa. Jag gör det inte, jag gör allt så balanserat jag bara kan, men inte FÖR balanserat för då blir det också sjukt. Men jag vaktar mig själv som en mamma vaktar sitt barn. Jag förmanar, uppmanar och berömmer.

Annat exempel: Ofta när jag får ledigt efter att ha arbetat mycket, känner jag bara tomhet. Ledigheten i sig känns ingenstans, skulle kännas bättre med mat och vin och så vidare. Jag vill maxa allt, annars känner jag inget.

Ett annat: Jag hasar iväg till en show, en utställning, en fest. Jag hasar mig upp till toppen av den högsta skyskrapan och där står en kung som ger mig ett diplom där det står att nu var du bäst. Och jag tänker, jahas. Det var det. Tomhet!

Men jag har lärt mig säga hej tomhet, du är här nu, då sitter vi här och tråkar ut varandra. Jag är starkare än du, du din färglösa skit, sen går tomhetskänslan över, den har ingen stamina.

Okej nu var jag igång igen. Mycket roligt det här med att berätta om sig själv.
Vad gör du när tomheten kommer och är större än huset du bor i?

Dippen kommer alltid

Ida Henrikson wrote:
Jessss jag älskar också detta! Tack för fina svar. Det där har jag länge (alltid?) tänkt att måste vara det mest skrämmande, att leva med tomrummet 4 lyfe – MEN det är det inte! Känner igen mej i 100% av det du säger, så fint beskrivet, det eviga balanserandet.

Att slukas av det svarta hålet och bara vara där, i det mörka intet, som om man fallit från ett tak, och veta att det är okej på nåt sätt. Att bygga bo i sitt tomrum.

Samtidigt upplever jag ofta enorma känslor av kärlek och glädje och upprymdhet, kanske mer nu än nånsin tidigare, för om jag vågar bejaka det tomma och svåra och tråkiga kan jag också lättare tillåta de extremt underbara känslorna, låta mej föras med till vågens yttersta spets, jag behöver inte vara livrädd för dippen efteråt för jag vet redan att den kommer och jag har blivit, om inte vän med den så åtminstone en slags följeslagare. Nåt sånt kanske?

Att vakta sej själv som en mamma vaktar sitt barn. Det där är det vackraste jag hört, vilken kärlekshandling gentemot en själv egentligen! Så borde man alltid tänka. *torkar bort stora salta tårar som smetat ut mascaran på kinderna*

I det senaste avsnittet avslöjar Hietanen & Henrikson bl a detaljer om intima och mindre intima möten med kända män. Mikael Persbrandt och den gamla rockguden Sebastian Bach medverkar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje