Hoppa till huvudinnehåll

Trött men ännu litet skrämmande Slayer tackade för sig

Slayer i Helsingfors ishall 8.12.2018.
Slayer använder riktig eld och inga video-projiceringar. Slayer i Helsingfors ishall 8.12.2018. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos hard rock,konsert,recensioner,Slayer

Jag köpte Slayer-strumpor åt mig nyligen i Split i Kroatien. Med dem på fötterna trotsade jag sämsta tänkbara väder och styrde i slaskregnet mot Helsingfors gamla ishall för att se Slayer på deras avskedsturné.

På vägen dit, med regnet piskande mot kinderna och landstigningskängorna i snösörjan, funderar jag på hur allt började.

Det måste ha varit någon gång i slutet av åttiotalet eller början av nittiotalet när jag lånade Slayers Live undead-cd på Östra centrums bibliotek.

Slayer-strumpor.
Show no mercy i varma Slayer-strumpor. Slayer-strumpor. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos hard rock,konsert,recensioner,strumpor,slayer

Skivomslaget var ju häftigt men jag konstaterade snabbt att musiken var alldeles för hård för mig. På den tiden satt man i fåtöljer med hörlurar på och lyssnade på skivor.

Det var ett vägskäl. De hårda pojkarna gick vidare från Iron Maiden till Metallica och Slayer och därifrån ganska snabbt till dödsmetall. Entombed och sådant.

Jag tog den högra filen. Efter Iron Maiden och AC/DC vek jag av vid Poison, Ratt och Slaughter.

Randy Blythe behöver desperat en stylist.

I den filen körde jag förbi hela dödsmetall-karavanen ända tills jag vek tillbaka till den utstakade fåran när Metallicas Black album kom ut.

I mitten av nittiotalet började jag lyssna på black metal. Nu duger allt från Winger till Cephalic Carnage,

Men strunt i hur jag hamnat här. Åttatusen andra står redan i regnet och köar in.

Så bra att jag luras köpa en tröja

Väl inne i den slutsålda ishallen öppnas kvällen av dödsmetall-legenderna Obituary från Florida.

Inom genren jag egentligen aldrig brytt mig om är Obituary ett av de få band jag gillar och med sin halv timmes spelning övertygar de verkligen.

I början är golvet halvtomt men mot slutet är det redan ganska mycket folk i salen.

Avslutande Slowly we rot från debuten med samma namn 1989 lämnar så gott intryck så jag köper efteråt en Obituary-T-skjorta åt mig.

Slayers tröjor är lika fula som vanligt.

Tom Araya i Slayer
Tom Araya i Oslo några dagar tidigare. Tom Araya i Slayer Bild: Avalon. All rights reserved./All Over Press hard rock,konsert,recensioner

Slayer kommer att uppträda också på Tuska-festivalen i Helsingfors sommaren 2019. Men det här lär vars sista inomhusgiget i Finland. Det här får vi dock veta först två dagar efter arenakonserten.

Kvällen är dock mer en än ett avsked till det näst största bandet av “The big four”, det är en lillajul av rang med hela fyra stora och bra band från USA.

Anthrax är på det viset häpnadsväckande att de varenda gång, år efter år, årtionde efter årtionde, håller lika hög nivå.

Joey Belladonna sjunger högt och hårt och de är ungefär lika bra som när jag såg dem värma upp Iron Maiden här i samma ishall den 12 november 1990.

Senaste gången jag såg Slayer så spelade de i den halvtomma arenan i Helsingfors. Det var nästan på dagen för två år sedan (7.12.2015) och även då med Anthrax.

Jag köpte en Anthrax-tröja för Slayers tröjor var så fula.

De gamla klassikerna Antisocial och Indians är lika fräscha idag som då. Kvällen innan spelade vi Lego Batman med fyraåringen och lyssnade på Anthrax från vinyl. På hög volym! (Sätt in ett handhjärta här)

Lamb of God; bandet som de äldre fansen har svårt med

Jag är inte så förvånad över att Lamb of God spelar efter Anthrax. De är det enda bandet ikväll som representerar den yngre generationens amerikanska hårdrock.

Och då är bandet grundat 1990. Fast de slog igenom först i mitten av 2000-talet.

Randy Blythe från Lamb of God hoppar i luften 2014 på Manchester Academy.
Lamb of God 2014. Randy Blythe från Lamb of God hoppar i luften 2014 på Manchester Academy. Bild: All Over Press hard rock,konsert,recensioner,Lamb of God

Jag vet från förut att de är ett hyggligt liveband men vokalisten Randy Blythe behöver desperat en stylist.

Blythe ser ut som nån övervuxen pojke som ramlat ner från nån Raskasta joulua-julgran och träffat varenda pepparkaka på vägen ner

Kan inte Kerry King eller Scott “Not” Ian hjälpa karln att hitta vettiga byxor?

Blythe är lång och gänglig men iklädd långstrumpor och långa svarta shorts ser han ut som nån övervuxen pojke som ramlat ner från nån Raskasta joulua-julgran och träffat varenda pepparkaka på vägen ner.

Mitt flöde på sociala medier fylls av sura kommentarer om Lamb of God av jämnåriga bekanta som inte uppskattar bandets modernare attitydmetall.

Visst, de skiljer sig mest från kvällens övriga band och den pompösa stilen rör sig ibland farligt nära den hemska metal core-stilen.

Men jag tycker de åtminstone mot slutet med Walk with me in hell, 512 och Redneck sparkar röv riktigt ordentligt.

Någon bär in en vit julgran och Anthrax med flera joinar Lamb of God på scenen för att sitta på trapporna bredvid trumpodiet och dricka bärs och fira att det här är turnéns sista kväll.

Slayer är litet trötta

Det är inte bara europaturnéns sista kväll. Det är också Slayers sista spelning i Finland. Om vi ska tro att de faktiskt menar det.

Många öl har runnit under bron sedan dagarna då jag tyckte Live undead var för snabb och Reign in bloods konvolut litet kusligt. Nuförtiden är just nämnda Live undead mitt favoritalbum med Slayer.

Slayer live 8.12.2018 med Jeff Hanneman-tributlogo på väggen.
R.I.P. Jeff Hanneman. Slayer live 8.12.2018 med Jeff Hanneman-tributlogo på väggen. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos hard rock,konsert,recensioner

Gary Holt som tog över efter Jeff Hannemans död 2013 var en energispruta för bandet men han är inte med i kväll.

Holts pappa är döende så Phil Demmel från Machine Head har hoppat in sedan början av månaden.

Riktiga eldsflammor, djävlar på väggarna och mycket rök och demonisk belysning

Slayer låter bra men det är litet trött. Under flera års tid blev de sämre och sämre för varje gång jag såg dem på olika festivaler, men med Holt blev det litet liv i dem igen.

Inramningen är stilren: riktiga eldsflammor, djävlar på väggarna och mycket rök och demonisk belysning.

Även om Slayer på en dålig dag sopar golvet med yngre band så känns giget litet fantasilöst. Setlistan har inte så många överraskningar.

Och ska vi vara ärliga så är de flesta skivor de gjort sedan Divine intervention 1994 mer eller mindre onödiga.

Öppningslåten Repentlesss från den senaste skivan är dock något av ett undantag men det är de riktigt gamla numren folk vill höra.

Låten Disciple från 2001 med refrängen “God hates us all” är en stor gäspning, jag förstår inte varför de envisas med att ha den kvar i setet.

Men jag lyfter på hatten för att de spelar Black magic från debuten (1983). Idag känns den inte “för snabb” utan just mysigt snabb för mig.

Det borde ju vara tvärtom tänker jag, när jag sitter där med mina varma Slayer Show no mercy-sockor på mig.

Det är alltid Tom Araya som står för det litet trötta och oinspirerade. Visst gapar han på och rösten är i skick, men den nästan obefintliga interaktionen med publiken värmer inte så mycket.

Araya kunde genom åren ha tagit litet mer intryck av Joey Belladonna. Okej, Anthrax är pajaser och Slayer “världens brutalaste band” enligt en omröstning för ett antal år sedan i en brittisk musiktidning.

Kanske är det för att jag har sett Slayer så många gånger tidigare, jag vet inte. Och egentligen har jag ingen större orsak att marra.

Det är ett bra gig, bra show, de sedvanliga klassikerna som är oslagbara (South of heaven, Chemical warfare, Mandatory suicide, Raining blood, Hell awaits) och en massa eld. Och circle pits på golvet.

Kerry King i Slayer.
Kerry King är tuff. Kerry King i Slayer. Bild: Avalon. All rights reserved./All Over Press hard rock,konsert,recensioner

Tack för det Slayer och ha så glada pensionärsdagar.

Vad jag önskar i framtiden är liknande stenhårda paketkonserter med fyra bra band på samma kväll där man inte behövt gräva fram något finskt marginellt hårdrocksband för att värma upp någon stor legend.

På det här viset säljer man slut hallen, alla banden har publik under kvällen och folk vill köpa T-skjortor av samtliga artister under aftonen.

Artikeln uppdaterad 10.12.2018 kl. 15:55 med informationen att Slayer uppträder på Tuska-festivalen 2019.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje