Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Kursk – gastkramande klaustrofobiskt u-båtsdrama

Ubåtsbesättningen samlade utanför Kursk innan avfärden.
På återseende? Matthias Schoenaerts spelar en av de sjömän som lämnar hamnen med atomubåten Kursk i Thomas Vinterbergs effektfulla skildring av katastrofen från år 2000. Ubåtsbesättningen samlade utanför Kursk innan avfärden. Bild: MIKA COTELLON Kursk,Matthias Schoenaerts

Den tolfte augusti år 2000 sjunker den ryska atomubåten Kursk under en pågående manöver. Några timmar senare kan man höra knackningar inifrån vraket. Ändå drar räddningsförsöken ut på tiden – varför?

Det är alltid ett vågspel att ta sig an verkliga katastrofer och omvandla dem till film.

När publiken från början känner till hur det kommer att sluta måste dynamiken byggas upp kring något annat än frågan om vem som överlever – om någon alls.

Regissören Thomas Vinterberg satsar i fallet Kursk på att skildra två olika dimensioner av händelseförloppet.

Å ena sidan följer vi dramat till havs, å den andra försöken att skapa förutsättningar för en vettig räddningsoperation.

Men innan vi kastar oss in i den diplomatiska härvan gäller det att måla upp den bakgrund mot vilken dramat utspelar sig.

Fattigt på land, farligt till sjöss

Orten där atomubåten Kursk ligger för ankar är liten, sliten och fattig. Större delen av bygdens män jobbar för marinen och är helt beroende av de arbetstillfällen den erbjuder.

Just denna sensommar råder det akut jobbtorka och det är svårt att få vardagen att gå runt.

Mikhail (Matthias Schoenaerts) och hans gravida hustru Tanya (Léa Seydoux) försöker hålla både varandras och den blivande storebrodern Mishas humör uppe.

De stojar och tar ut allt av det bröllop som tillfälligt bryter tristessen.

Mikhail och Tanya på bröllopsfest.
Skål för framtiden! Mikhail (Matthias Shoenaerts) Och Tanya (Léa Seydoux) firar kärleken. Mikhail och Tanya på bröllopsfest. Bild: MIKA COTELLON Kursk,Matthias Schoenaerts,Léa Seydoux

Och så kommer budet äntligen – Kursk skall delta i en stor manöver till havs. Nu gäller det bara att packa ihop och ta farväl.

Det är 118 förtröstansfulla män som den tolfte augusti styr ut mot Barents hav och dess öppna famn.

När det värsta händer

Själva olyckan sker snabbt och efter ett par explosioner sjunker den ryska flottans stolthet som en sten.

Den politiska svallvågen är omedelbar. På hemmaplan försöker militären lägga locket på och begränsa mängden information, men omvärlden reagerar omedelbart.

Britter, norrmän och amerikaner erbjuder sig snabbt att komma till undsättning.

Men det står snart klart att det finns intressen som står i vägen för en smidig insats.

Befälhavarna för ryska och brittiska flottan samlade till minnesstund över de döda.
Samarbete med förhinder. Den brittiska kommendören David Russell (Colin Firth) får snart inse att utomstående hjälp inte är välkommen. Befälhavarna för ryska och brittiska flottan samlade till minnesstund över de döda. Bild: MIKA COTELLON Kursk,Colin Firth

I verkligheten har teorierna om orsaken till olyckan och det utdragna efterspelet varit många - i filmen handlar det entydigt om den ryska ledningens rädsla för att hemlig information skall läcka ut.

Det som på ett plan är en isolerad, konkret händelse blir på ett annat en symbolisk bild av politisk paranoia och maktkamp.

Effektfullt berättat

Den danske regissören Thomas Vinterberg ( Festen, Jakten, Submarino) håller från första stund sitt stoff i säker hand. Med början i den inledande badkarsscen som låter oss ta del av hur lilla Misha (Artemiy Spiridonov) övar sig i att hålla andan.

Med blicken stint riktad mot pappas vattentäta dykarur ligger han där och mäter sin styrka mot tiden.

Den bilden utgör en snygg pendang till det som sedan följer. För i förlängningen handlar allt om kampen mot klockan.

Om sekunder som känns långa som år samtidigt som de rinner iväg i rasande takt.

Om tiden som är utmätt för oss alla.

Välspelat av Belgiens gåva till Hollywood

En grundförutsättning för att kunna blåsa liv i en dödsdömd kamp är att publiken erbjuds skickliga skådespelarprestationer att leva sig in i.

Och även i det fallet levererar Kursk till 100 %. In i minsta biroll har Vinterberg hittat rätt.

Medan Max von Sydow, Pernilla August och Léa Seydoux rör upp emotionella stormar gjuter Colin Firths brittiske kommendör olja på vågorna.

Och i samtliga fall anar man mängder av underliggande känslor.

Mkihail (Matthias Schoenaerts) på väg ombord på Kursk.
Matthias Schoenaerts i rollen som kaptenlöjtnant Mikhail Kalekov Mkihail (Matthias Schoenaerts) på väg ombord på Kursk. Bild: MIKA COTELLON Kursk,Matthias Schoenaerts

Men det är ändå Matthias Schoenaerts som förtjänar den största applåden. Denna Belgiens gåva till Hollywood blir bara bättre för varje roll.

Han besitter en fin blandning av styrka och känslighet och man förstår till fullo varför manskapet är redo att följa honom.

När stormen lagt sig

Om man innan filmen undrar över poängen med att visualisera historien om Kursk så står det efteråt klart att det finns flera sådana.

Dels utgör filmen ett monument över de enskilda sjömän som tvingades sätta livet till, dels påminner den om att alla beslut har konsekvenser.

Och i slutändan får den en naturligtvis att kasta sig över nätet för att hala in all tänkbar information om vad som egentligen hände - var det frågan om en olycka eller ett sabotage?

Vem var egentligen skyldig till vad?

Om man får tro ens en bråkdel av de fakta som förts fram i efterskott överträffar verkligheten fiktionen. På alla plan.

Filmplanschen till Kursk.
Filmplanschen till Kursk. Bild: Cinemanse Kursk

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje