Hoppa till huvudinnehåll

Här är kandidaterna till Runebergspriset 2019 – två svenskspråkiga verk på listan

Författare
Här är kandidaterna. Fredrik Lång och Heikki Kännö saknas från bilden. Författare Bild: Mikael kokkola/yle Östra Nyland,Borgå,litteratur,författare,Runebergspriset,konstpris

Bland de åtta kandidaterna till litteraturpriset finns finlandssvenskarna Tua Forsström och Fredrik Lång. Vinnaren offentliggörs på Runebergsdagen, alltså den 5 februari 2019.

Förvalsjuryn har nu offentliggjort de åtta verk som kandiderar för Runebergspriset. De är:

  • Veera Antsalo – Imago (Teos, lyrik)
  • Tua Forsström – Anteckningar (Förlaget M, lyrik)
  • Olli Jalonen – Taivaanpallo (Otava, roman)
  • Heikki Kännö – Sömnö (Sammakko, roman)
  • Fredrik Lång – Basim, min kära (Förlaget M, brevroman)
  • Antti Nylén – Häviö (Kosmos, essä)
  • Henriikka Tavi – Tellervo (Teos, roman)
  • Eeva Turunen – Neiti U muistelee niin sanottua ihmissuhdehistoriaansa (Siltala, kortprosa)
Böcker på ett bord.
Böcker på ett bord. Bild: Yle/Mikael Kokkola litteratur,Runebergspriset 2019

Kandidaterna har nominerats av en förvalsjury som bestod av författare Marjo Heiskanen, kritiker och kulturredaktör Siskotuulikki Toijonen samt FD, litteraturforskare Veli-Matti Pynttäri.

Förvalsjuryns motiveringar (lång text)

Veera Antsalos diktverk Imago (Teos) för oss – för att citera författaren – utanför skildringen. Då man som läsare stannar upp för att fundera på den uppgift som poeten åtagit sig, svindlar det: hur skapa en image, bild, utan att skildra. ”Flickans”, Filmstjärnans och Drottningens växlande intryck förmedlas av en talare som liksom för att retas betonar osäkerheter, krängningar och svängningar. Talaren är mycket hjälpsam mot läsaren i sin uppgift, erbjuder tolkningar och klipper av trådar i berättelsen som den anser att är onödiga. Veera Antsalo lyckas i sitt diktverk skapa en ljudvärld som frambringar ett så lockande och frestande skevt universum av tid och rum, att medan bilderna flimrar förbi beger sig läsaren villigt långt bortom skildringen.

Tua Forsströms Anteckningar (Förlaget) uppnår det som W H Auden sa att var poesins uppgift: att förena levande och döda. Den luftiga, snöiga och ljusa samlingen växer sig ofantligt mycket större än sin fysiska storlek. Anteckningar öppnar sig på ett omfattande sätt och fungerar som helande samhällskonst: den innesluter, tar med. Verket diskuterar med människor: poetkolleger, en kär person som är regn och snö, oss alla. Det känns som en gåva att få göra resan mot samlingens slut och ledd av poeten inse något om vad det innebär att lära och inte glömma.

I Olli Jalonens Taivaanpallo (Otava) finns den förtjusande jagberättaren pojken Angus, vars skarpsynta och nästan andäktiga småprat hänför läsaren. Pojken som tyst iakttar sin omgivning urskiljer kunskapstörsten och glöden för inlärning i sig själv, och tar den också på allvar. Endast en orubblig vision om målet håller honom vid liv under en fasansfull resa över havet från ön Saint Helena till London. Han måste bli en flykting av sin tid, för att klara sig i liv från ön som har drabbats av religiös fanatism och despotism. Världen öppnar sig inför Mr. Halleys lärling som en väv av olika förklaringsmodeller, där den vetenskapliga världen som betonar noggrann – och kanske rentav tvångsartad – observation håller på att distansera sig från en världsåskådning som definieras av föreställningar och religion. Avgränsningen i romanen Taivaanpallo fungerar utmärkt: stjärnorna i verket är människor, inte en komet.

Heikki Kännös roman Sömnö (Sammakko) berättar om hur man kan försöka skapa en odödlig själ. Den berättar om mycket annat också, eftersom Isak Severin, en trägen levnadstecknare, tar det som sin sak att belysa varje vrå av bildkonstnären Werner H. Bergers liv. I Wagnersk stil stiger man in i berättelsen i dess primärkälla, i de äldre generationernas liv. Berättelsen svänger sig vilt och obehindrat från Wien till Kongos regnskogar och därifrån till bränningarna i Sveriges yttre skärgård. Vändningarna i den Bergerska släktens historia är så många att läsaren ibland känner sig som i en evighetsmaskin. Läsaren som blir retad på ett delikat sätt kan bara skratta så som på det stället i berg- och dalbanan där man hänger med huvudet neråt. Romanen är både vild och medryckande.

I Fredrik Långs brevroman Basim, min kära (Förlaget) reser en ung engelsk kvinna, Sally, till Jerusalem för att försöka nå sin älskade, palestiniern Basim som anhållits av Israels säkerhetsmyndigheter. De brev hon skickar till fängelset förblir ändå utan svar. Basims röst hörs inte i romanen. Brevens innehåll utan mottagare rör sig från längtan och vardagliga bekymmer till Jerusalems svåra historia och omöjligheten att nå fred mellan israeler och palestinier. Stämningen rör sig mellan hopp och hopplöshet, förståelse och misstro, uppgivenhet och ilska, och något lyckligt slut finns inte i sikte. Genom att ge sin röst till dessa brev påminner Fredrik Lång på ett dämpat men kraftfullt sätt sina läsare om den fortgående mänskliga katastrofen i Mellanöstern.

I Häviö (Kosmos) galopperar Antti Nyléns frenetiska monolog praktfullt framåt med hatets och bitterhetens kraft, och den svidande förlusten gnuggas in i läsarens ansikte med hårda tag. Dimensionerna i den skrivande människans fattigdom, småsinthet och småaktighet, hela det egenartade helvetet som litteraturälskaren sjunker ner i då han blir tvungen att inse hur författarens verklighet ser ut på det finländska litteraturfältet, kryper in under skinnet. Nyléns essäjag drar med läsaren i den strömvirvel av självförakt som primärproducenten försjunker i då han inser vilken destruktiv bransch han har lockats in i. Stundvis erbjuder litteraturfältet framgångsrus, men i det här landet, i denna tid, möter även den mest vältaliga författaren till slut förlust. Så skriver Antti Nylén, och nomineringsjuryn hoppas att varje person i detta land som bryr sig om litteratur läser vad han har att säga.

I Henriikka Tavis roman Tellervo (Teos) har titelpersonen tre högskoleexamina, ett arbete som kioskförsäljare vilket inte motsvarar hennes utbildning och en vän. Efter att ha vaknat till insikt om nödvändigheten av ett parförhållande, börjar Tellervo söka kärlek under ledning av en amerikansk relationskonsult. Tellervos systematiska inställning till sitt uppdrag kan kanske bäst beskrivas som presterande. I sin första roman skriver Henriikka Tavi en sprudlande parodi på självhjälpsböcker och relationsguider, där hon driver med den besvärliga treenigheten mellan romantisk kärlek, oföränderliga könsroller och självständighet. Vid sidan av det okynniga leendet lyfter romanen ändå fram de orimliga och ibland tragiska krav som vår kultur tycks ställa på ett lyckligt liv.

I Eeva Turunens verk Neiti U muistelee niin sanottua ihmissuhdehistoriaansa (Siltala) söker en ung kvinna sin plats såväl i väven av sina relationer som i byggnaderna i sitt liv. Verket är uppfriskande i sin fräschhet och övertygande i sin originalitet. Texterna som är nyskapande och påhittiga med tanke på form, stil och vokabulär för lätt läsaren med sig: det är till exempel lätt att känna igen tankegångarna under sömnlösa nätter präglade av osäkerhet, och det känns helt naturligt att använda ord som ”balkongbesöksmotiv” (parvekekäyntimotiivi) eller ”duktighetsponnysvans” (toimeliaisuusponinhäntä). Turunen kastar roande sneda blickar på parförhållanden och människor i parförhållanden. Då hon beskriver dessa är hon exceptionellt rolig, skarpsynt och känslig för nyanserna i mänskliga relationer.

Vinnaren utses av en prisjury med tre medlemmar: författare Virpi Hämeen-Anttila, kritiker och frilansjournalist Maija Jelkäs samt FD, litteraturforskare Mikko Carlson.

Vinnaren offentliggörs på Runebergsdagen den 5 februari 2019. Prissumman på 10 000 euro betalas av tidningen Uusimaa och Borgå stad.

Runebergspriset grundades 1986. Medverkande är Suomen kirjailijaliitto, Suomen arvostelijainliitto och Finlands svenska författareförening.

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland