Hoppa till huvudinnehåll

"Du har ett alldeles vanligt missfall och kan gå hem och vänta ut det" - i era missfallsberättelser finns sorg och besvikelse över vårdpersonalens attityd

Raskaana oleva nainen seisoo puolisonsa kanssa kameraan päin ja molemmat pitävät käsiään naisen vatsan päällä.
Raskaana oleva nainen seisoo puolisonsa kanssa kameraan päin ja molemmat pitävät käsiään naisen vatsan päällä. Bild: Unsplash graviditet,Akuutti

För någon vecka sedan pratade vi om missfall i Yle Vega och begärde in berättelser av er. Det kom in många berörande berättelser som du kan läsa här.

I de flesta berättelserna kom det fram att vårdpersonalen tyvärr i många fall inte har kunnat bemöta föräldrarna i den svåra situationen.

Vi fick också många tack för att vi tog upp ämnet i föräldrakvällen och vi tror att bemötandet kan bli bättre inom vården om vi konsumenter/patienter lyfter fram problemet.

För dem som jobbar inom vården är ett missfall vardagsmat, för den som går igenom det kan det vara en enorm sorg.

Hela radiosändningen hittar du på Arenan. Länk till Arenan hittar du längst ner i artikeln.

Läkaren på mödrarpolikliniken "tröstade" mig med att säga att det här är vanligt, att det händer ofta. Men för mig var det inte vanligt att få missfall.

Kanske berodde det på språket, hon pratade dåligt svenska, men det kändes som om jag inte skulle få vara ledsen och gråta över missfallet.

Jag önskar att detta skulle talas mycket mer om än det görs idag. Det är så många det berör.

För sex år sedan blev jag gravid och allt såg bra ut i det tidiga ultraljudet i vecka 8. På ultraljudet i vecka 12 syntes dock avvikelser i fostret, bl.a. stor nacksvullnad, sköterskan sa att dethär ser inte bra ut men vill ni lyssna på hjärtljuden. Det kändes ju helt absurt att höra en sådan fråga där och då!

Sedan följde en vecka av diverse undersökningar och slutligen avbröts graviditeten i v. 13. Fostret skulle inte överleva utanför min kropp och det var skonsamt att höra för det eftersom det gjorde beslutet så mycket lättare att fatta.

Jag och min man fick sedan på sjukhuset under själva ingreppet ett väldigt fint bemötande, samtalsstöd mm. Det var en av de värsta upplevelserna jag varit med om men jag måste säga att vården skötte det väldigt bra!

Några månader efteråt hade vi sedan möte med en läkare som gick igenom situationen med oss. Man hittade ingen klar diagnos på fostret som hade undersökts och risken för att något dylikt skulle hända på nytt räknades vara cirka en procent.

Ungefär sex månader efter det blev jag gravid igen och den graviditeten slutade lyckligt och vi har nu en underbar dotter på 4,5 år.

Graviditeten var lätt och fastän jag var orolig så överskuggade det inte graviditeten, speciellt inte efter 12.e veckans ultraljud då allt såg bra ut.

Knappt tre år senare blev jag gravid igen och vi gladde oss stort för ett syskon till vår dotter, vi gick igen på det tidiga ultraljudet i vecka8 och allt såg fint ut. I ultraljudet v. 12 hördes inga hjärtljud längre och fostret hade dött i vecka 9, men det var en så kallat fördröjt missfall eftersom jag inte hade haft några som helst blödningar, smärta el.dyl. Kroppen hade helt enkelt inte stött bort fostret.

Upplevelsen i sej var fruktansvärd, att se detta på ultraljudet. Dock var den psykiska biten lättare än under den avbrutna graviditeten eftersom vi ändå redan har ett barn. Det hjälpte mej mycket i processen.

Det som överraskade mej var att vårdens roll var väldigt nonchalant i det här fallet, jag blev ombedd att ta abortpiller och gå hem och vänta. Då sa jag åt läkaren att jag inte klarar av att göra det med min dotter hemma, smärtorna var svåra mindes jag från den avbrutna graviditeten,

Det slutade med att jag fick stanna på avdelningen men jag kände mej främst i vägen och fick flera gånger höra att jag tar upp plats. Dessutom slutade det med att jag måste sövas och skrapas för fostret kom inte ut trots abortpillren.

Min man fick inte vara på avdelningen över natten denna gång och han kände sej väldigt förbisedd, ingen frågade honom överhuvudtaget hur han tog situationen.

Jag måste säga att jag tycker det känns omänskligt att skickas hem med abortpiller. Smärtorna var riktigt svåra och jag skulle inte ha klarat dem utan den smärtlindring jag fick på avdelningen.

Efter den graviditeten har vi inte vågat pröva på nytt men vi får se vad framtiden för med sig.

Jag fick konstaterat fördröjt missfall i vecka 15. Vi hade varit på det första ultraljudet i vecka 12 och allt hade sett bra ut.

Jag var på ett vanligt rutinbesök till rådgivningen då hälsovårdaren inte kunde hitta några hjärtljud. Hon skickade mig vidare till mödrapolikliniken där det med ultraljud kunde konstateras att fostret inte hade några hjärtljud.

Jag skickades vidare till ett annat sjukhus eftersom det lilla sjukhus vi har inte har de resurser som behövs för att vårda missfallspatienter.

Jag kom in vid 12-tiden mitt på dagen för att driva ut fostret. Det skedde på BB av alla ställen. Det var oerhört tungt att se nyblivna föräldrar med sina babysar.

I åtta timmar låg jag med konstanta förlossningsvärkar, hade så ont att jag knappt kunde röra på mig. Jag fick smärtlindring i form av värktabletter och också via sprutor eftersom tabletterna inte hjälpte. Lindringen var minimal.

I åtta timmar låg jag så omtöcknad så jag knappt visste vad jag hette. Åtta timmar tog det innan det lilla foster, som skulle blivit vårt andra barn, stöttes ut.

Jag började blöda under ett pågående arbetsuppdrag. Jag märkte det när jag gick på toaletten men hann inte tänka så mycket: stoppade toapapper i byxorna och fortsatte. När jag var klar tog jag taxi till Kvinnokliniken.

En kvinna vid infodisken sade, på ett sätt jag uppfattade som burdust, att jag förmodligen hade ett alldeles vanligt missfall och att jag nog kunde gå hem för att vänta ut det. Då brast det för mig och jag grät, att hur tusan ska jag veta om det är missfall eller inte, det blöder ja men det kan ju vara något annat, snälla hjälp.

Hon lade upp mig i kö till ultraljud. En läkare tog emot mig och konstaterade att det inte finns något där inne. Jag samlade ihop mina grejer och gick hem. Min man var i simhallen med min dotter, vilket var skönt, för jag behövde vara ensam just i den stunden.

Men ensam förblev jag, eller vi: min man stödde mig så gott han kunde. Jag hade redan bokat in mitt första rådgivningsbesök men avbokade det elektroniskt. Ingen ringde mig för att kolla hur det var med mig.

Följande gång jag mötte rådgivningspersonalen var när jag blev gravid igen cirka åtta månader senare. "Jag undrade också var du blev av", kommenterade hon då jag förklarade att jag fått missfall.

November är extra känsligt för mig, för det är då det hände, fast det redan är sex år sedan. Jag minns också exakt när det var tänkt att babyn skulle födas. Jag kände en sådan enorm sorg, fast det "bara" var en cellklump.

Det var som att alla förhoppningar och drömmar jag hade om barnet dog. Jag sörjde allt som jag hade hunnit fantisera om, men som aldrig blev av.

Jag har vad jag vet aldrig haft ett missfall men jag har väninnor som drabbats flera gånger och nyligen hört om några missfall bland bekanta 20+ kvinnor. Något som jag aldrig skulle våga fråga dem men som jag ofta funderat på är om det kan ha samband med de hormonpreparat de använt innan graviditeten.

Jag känner själv oro inför att egna barn skall misslyckas i att bli föräldrar på grund av de preparat skolsköterskan gladeligen hjälpt dem med, där hade mor inget att säga till om eller ens diskutera alternativ. Det är med skräck jag tagit del av beslut om gratis preventivmedel för alla ungdomar på vissa orter, delges de t.ex. risker med att äta dem, ev. påverkan att senare bli gravid, risker med att spara graviditet till högre ålder.

Nej, jag har inte diskuterat detta med egna barn ens, trots att jag är säker på att det var p-pillrens fel att min syster började svimma, att hon hade flera missfall och de kanske ledde till hennes cancer.

Själv mådde jag inte bra av p-pillerätandet, kom överens med sambon om användning av kondom och litade i det skedet på att det var ett gemensamt beslut, men som senare visade sig bli både metoo och kvinnovåld och oanmält.

Det blev oönskade graviditeter och barn under studietiden och jag skämdes för att skaffa barn just då. Pratade aldrig om mina graviditeter men låtsades vara glad då någon frågade. Graviditeterna var inte besvärliga (jag var just över 20) men den lycka man borde få känna saknades.

Abort var aldrig ett alternativ för jag tror inte att jag skulle ha klarat det psykiskt och kroppen tog hand om graviditeten trots att jag försökte med hårt kroppsarbete för att kanske få missfall.

Ändå blev barnen det bästa jag hade i det förhållandet och jag älskade mina "smånallar" då jag fick göra allt för dem och sätta andra bekymmer åt sidan.

Jag har varit med om två missfall. De var lika smärtsamma båda två, såväl fysiskt som psykiskt.

I den stad som jag bor i fick jag åka in till sjukhusets gynekologiska poliklinik för såkallad tömning. Det var mycket sorgliga och ensamma dagar, men jag kände mig trygg och väl omhändertagen på sjukhuset.

Det var dessutom väldigt tungt fysiskt. Jag var så lättad att jag inte behövde gå igenom det ensam hemma.

Idag har jag två pojkar, kunde inte vara mer tacksam över dem. Tänker ändå ganska ofta på mina missfall.

Hösten 2013 fick jag missfall. Jag hade väldigt ont och fick åka in på kontroll.

Läkaren visade kallt på skärmen och sa ”här finns ingenting kvar, ta en burana!”

Jag fick inte ens sjukintyg för den dagen. Eftersom allt redan kommit ut borde jag ju kunna jobba sa han.

Först blev jag inte gravid alls. Jag behandlades med hormoner i ett par år. Det var jobbigt det med.

Alla vänner fick barn efter barn och jag såg bara gravida magar och barnvagnar överallt.

Så kom plötsligt dagen då min hormonkurva såg bättre ut. Jag blev gravid. Vilken lycka! Jag kunde inte låta bli att berätta det för hela världen. Men så började jag blöda i vecka 10. Ultraljudet visade en tom livmoder. Och graviditetstestet visade negativt igen.

Det är nu över 40 år sedan, men jag minns ännu hur besviken och lessen jag var. Så skämdes jag också för att jag hade berättat för tidigt. Nu efteråt har jag fattat att jag borde ha fått prata med någon vettig människa då.

För jag reagerade jättekonstigt då jag fick mina följande missfall. Jag reagerade nämligen inte alls. Stängde av alla känslor. Det skulle ju ändå inte lyckas...

Ytterligare 6 missfall hade jag under en period på två år.

Hur jag bemöttes på sjukhusen vid skrapningarna är en annan historia. Jag krävde nämligen alltid bedövning och de tyckte ofta att det kanske inte var nödvändigt. Det fanns inte mycket förståelse då.

Usch.

Tur att det slutade lyckligt ändå. Jag födde till slut 2 friska barn.

Jag bar på ett sjukt foster och rekomenderades att göra abort av läkaren. Aborten eller framtvingad missfall, gjordes på sjukhus.

Det är hittills den mest psykiskt tunga upplevelse jag varit med om. Jag var inte beredd på hur allvarligt jag skulle ta det heller.

Sköterskorna på sjukhuset var vänliga, men kunde kanske ha berättat lite mera för mig om vad som händer med mig.

Väl hemma igen kom en ny fas av stor sorg.

Vi väntade vårt andra barn i somras. Graviditeten fortlöpte helt normalt, och vi både såg vårt barn på ultraljud och hörde hennes hjärtslag hos rådgivningen.

På strukturultrat i vecka 20 uppdagades det att barnet var dött. Den stunden, där på dendär britsen då skötaren förtvivlat säger att hon inte ser några hjärtslag... den stunden glömmer man inte. På en sekund slogs drömmar, framtidsplaner, förhoppningar och tillförsikten i små små spillror, och aldrig kommer livet att bli sig likt. Följande dag föddes hon. Hon, som aldrig fick en chans.

Vi har idag tre fina barn: 20, 14 och 12 år. Gravid har jag varit sammalagt nio gånger. Innan de två yngre föddes hann vi gå igenom fem missfall och den sista var en par år efter vårt yngsta barn.

Då jag blir gravid, känner jag så att säga genast av det: vissa fysiska förändringar sker genast hos mej.

Missfallen skedde alla i ett mycket tidigt skede, vecka 6-7, men varje gång kände jag av den, både då jag blev gravid, men också då det knep och blödningen satte igång.

Något större stöd från den lokala rådgivningen minns jag inte att jag skulle ha fått, men var på efterkontroll till kvinnoavdelningen på det större sjukhuset i grannstaden och där tog de ”tag” i saken efter det tredje missfallet. Då blev det undersökningar för att ta reda på orsaken, i och med att det också alltid var inom samma vecka som de skedde.

Någon direkt orsak fick vi inte, annat än att min livmoder konstaterades vara hjärtformad och att det kan vara svårare för embryot att fastna på en bra plats. Men största orsaken var nog helt biologisk, att något var så fel, att det var bättre att det kom ut.

Det sista missfallet behövde kemisk hjälp och det var inte en positiv upplevelse. Smärtan och framförallt blödningen var enorm och något jag inte vill uppleva igen.

I och med att missfallen skedde i så tidigt skede, hade vi kanske inte hunnit komma in i den ”moden”, så vi slapp större kriser. Men klart är förstås att frågorna var många och tårarna kom. Men, vi tog det skedda mer realistiskt och kom till att det antagligen var bättre så här än att få ett barn som man kanske inte klarar av att ta hand om.

Och visst tänkte jag som kvinna att tänk om jag inte kan få fler barn och vad har jag gjort för att det gått som det gått. Fem missfall på två år känns i alla fall som rätt många.

Men så fick vi två fina barn efter det. Och jag fick gulkroppshormon i början av dessa, för att få dem att hållas ”inne”. Som sagt har vi fått tre friska barn och är glada och nöjda över dem.

Jag har upplevt fem missfall i veckorna 6-9 under de senaste sju åren. Jag har under samma tid även fött tre friska barn. Missfallen inträffade före och mellan graviditeterna.

Livmodern tömde sig på egen hand med mer eller mindre smärtor (ibland värre mensvärk, ibland så att jag gick dubbelvikt) och rejäla blödningar varje gång. Jag sökte mig aldrig till vårdcentralen/sjukhuset eftersom sjukhusets anvisningar var att om allt går bra behöver man inte söka vård och upplevde att jag bara skulle ha belastat vården i onödan.

Endast efter de två första missfallen var vi lite bekymrade, att vad är det för fel på mig i och med att jag var ung (25-26 år) och helt frisk. Jag har inte erbjudits möjlighet att diskutera med vårdpersonal, kanske för att jag vissa gånger inte hade hunnit ta kontakt med mödrarådgivningen ännu.

Jag har inte saknat att diskutera med vårtdproffs. Jag tänkte alltid att naturen plockade bort det som ändå inte skulle ha klarat sig.

Vi diskuterade med min man om missfallen, men upplever att ingen av oss sörjt nämnvärt.

Vår första graviditet slutade i total chock vid 12-veckors ultran - vi hade bara några veckor tidigare på ett tidigt ultraljud sett ett foster som motsvarade veckorna och vars hjärta slog.

Jag fick åka hem med tre cytotec-tabletter och några smärtstillande, "tack och hejdå". Natten slutade på jouren efter att min man ringt efter ambulans då smärtorna var olidliga.

En verkligen traumatisk upplevelse som jag säkert aldrig kommer att glömma.

Men jag vill också berätta om hur bra jag/vi sedan blev bemött(a) den andra gången. På rådgivningen hade vi en fantastisk person som lyssnade på oss och bland annat såg till att vi träffade en familjepsykolog.

Också personalen på sjukhuset (det andra, mindre som ligger nära oss) tog mig på allvar då jag ringde och grät och var säker på att det igen slutat i ofullständigt missfall, vilket det sedan gjorde, kunde vi konstatera ännu samma dag på ultraljudsundersökningen.

Jag fick följande dag komma in på sjukhuset och göra tömningen där, sjukskötaren tog så bra hand om oss, satt akupunkturnålar och såg till att vi var bekväma.

Undrar hur det är i större städer, skulle jag ha fått lika bra vård som här på en lite mindre ort? Och de som är ensamma och/eller inte orkar kräva bättre vård, vet inte om att det går att få bättre vård?

Så viktigt att prata om de här sakerna, tack YLE att ni skriver/pratar om det här!

Jag fick ett missfall för ett år sedan. Ett mycket efterlängtat barn, äntligen var det vår tur att bli föräldrar!

När vi var på vårt första ultraljud förstod jag ganska snabbt att allt inte var som det skulle. Gynekologen undersökte länge med ultraljudsapparaten och konstaterade att hon inte hittar något levande foster utan bara en tom fostersäck.

Jag var så otroligt ledsen och besviken. Några dagar senare fick jag ta abortpiller på sjukhuset för att få bort allt som börjat växa i min mage. Det barn som jag redan älskat men som aldrig fanns. Jag var förkrossad men hade också hemska smärtor. Jag började också blöda väldigt mycket.

Jag var på sjukhuset några timmar och innan jag åkte hem bad jag om att få sjukintyg eftersom jag mådde så dåligt.

- Sjukintyg får man bara för dagen man är på polikliniken för man anses kunna arbeta som vanligt nästa dag, fick jag som svar!

Jag lyckades tjata till mig sjukintyg till följande dag som tur. Dagen efter det återvände jag till jobbet och svalde gråten som brände i halsen.

Jag är glad över att jag fick ta pillren på sjukhuset och inte behöva göra det hemma. Men lite mera empati från sjukvården hade jag gärna önskat. Det är en stor sorg att få missfall och för den det drabbar är det inte bara ett "rutiningrepp" att göra en abort på ett barn man önskat.

Tre missfall och en graviditet utanför livmodern under fyra års försök att bli gravid.

Vi hade varit tillsammans i tre år (gifta ett år), då vi bestämde att nu är det dags för att se om vi kunde fixa till ett gemensamt barn. Det tog ett halvt år, innan stickan visade första gången + och sedan sju veckor innan jag började blöda kraftigt, fick missfall och avbokade tiden till mödrarådgivningen.

Under kommande året var det en väldig besvikelse varje gång mensen kom och man började känna sig som en förlorare. Det mest smärtande var då min kollega berättade att hon var gravid "och det bara hände, utan att vi ens försökte".

I alla tevereklamer och ute på stan såg jag bara barn, familjer och babyartiklar överallt.

De två följande missfallen kom med tre månaders mellanrum och avslutades i ett mycket tidigt skede, då jag igen avbokade min tid till mödrarådgivningen.

Då det fjärde gången visade plus, var jag riktigt mentalt slut redan ochförberedde mig på det värsta igen. Beställde dock tid till mödrarådgivningen och väntade med spänd oro på den första träffen. Där fick jag äntligen första gången prata ut om våra upplevelser och hon lyssnade.

I vecka nio började jag blöda igen och ringde upp rådgivningen för att få råd. Jag blir skickad till HVC för ultraundersökning och blodprov. Läkaren meddelade att inget syns på ultran och bad mig vänta utanför. Det var den längsta halvtimmen jag varit med om. Sedan kom hon och berättade, att enligt blodproven var jag gravid, men eftersom ultran inget visade, fsnns det en stor risk att jag hade en graviditet utanför livmodern, vilken måste opereras bort genast nästa dag.

Hemma den kvällen gick vi igenom alla känslor man kan tänka sig och sorgen och chocken var stor.

Efter operationen nästa dag, fick jag höra av läkaren, att fostret hade tanglat in sig i min ena äggledare och måste därför opereras bort helt och hållet. Så där låg jag nu, med bara en äggledare och totalt krossade drömmar. Det som dock gav mig lite hopp, var att läkaren sade, att nu är det dags att kolla upp varför min kropp reagerar såhär.

Vi fick bokad tid till undersökningar någon månad senare, där det kändes att man tog oss på allvar. Prover togs, och resultaten visade en liten abnormitet i könskromosomerna, men också att min sköldkörtel gick på överproduktion. Till det fick jag mediciner och fyra månader senare visadegraviditetstestet plus igen.

Jag blev helt förskräckt. Hur skulle jag orka gå igenom detta igen? Vad händer denna gång?

Jag ringde polikliniken och fick en ultratid redan vid fyra veckors graviditet, på grund av min historik och vilken blandad skräck/rädsla/glädje det var då jag på ultran fick se en liten prick i livmodern! Själva graviditeten var fysiskt lätt, men mentalt tung. Ju längre graviditeten pågick, desto oroligare blev jag att något ännu skulle gå snett.

Det var tårar efter alla ultarljudsundersökningar, där barnmorskan bekräftade - att allt nog var bra. Babygrejer skaffade vi hem först när jag var i åttonde månaden, men jag plockade inte in kläder i skåpet eller bäddade spjälsängen - för man "kunde ju inte veta". Allt gick dock bra till slut, förutom en jättejobbig förlossning, men nu är vi stolta föräldrar till en 10- årig tös

Denna fruktansvärt tunga tid kommer jag dock aldrig att glömma.

Min andra graviditet slutade i missfall. Var i vecka sju på ett tidigt ultraljud och där slog hjärtat.

Jag kom till vecka 12 och det var dags för ultraljud igen. Då barnmorskan säger att hon inte ser något hjärtljud, var som ett slag i ansikte.

Jag frågade av henne ”vad ska vi göra nu?” Var på hon säger ”vi måste tömma din livmoder”. Hon valde kanske inte riktit rätt ord just då. Fast det är ju exakt det man måste göra, tömma livmodern.

Fostret hade slutat växa i vecka 8. Att sedan bli hemskickad med tabletter för att själv starta processen att få ut den var hemskt.

För mej var det inte fysiskt påfrestande men däremot psykiskt! Jag hade jätte svårt att förstå varför det hände oss, vad man hade gjort för fel, om jag själv hade kunnat påverka det.

Nu i efterhand, när det gått över ett år sedan händelsen och jag nu har en bebis på tre månader, så förstår jag att meningen var att han sku komma till oss istället.

Och är extremt tacksam för att han kom. ️

Jag blev gravid med min man väldigt snabbt då vi väl bestämde oss för att försöka, så kallat "på första försöket", och vi var överlyckliga.

Men graviditeten började konstigt. För det första så var symptomen konstiga och inte så som man hört att de bör vara (extrem huvudvärk,diarre) och testade positivt först två veckor efter missad mens. Ungefär som att graviditeten var svag från första början.

Vi planerade att berätta för familj och vänner på julen, då skulle vi varit i vecka 14.

Men i vecka 11 så började jag blöda, som mens, och ringde mödrarådgivningen efter en veckas blödningar. De sade att det troligtvis inte är någonting då jag inte har värk. Men jag är oerhört stressad.

Sedan kom värken, och blev helt förlamad av smärtan. Kunde inte röra på mig, det pågick från kl 16 till 23 likt sammandragningar. Jag levde dock i förnekelse, inte kunde detta vara missfall för då skulle jag väl ha sett något. Morgonen därpå då jag går på toaletten så inser jag att det definitivt är missfall. Jag ser det. Jag grät i tre dygn utan pauser efteråt, och det är en reaktion jag aldrig trodde att jag skulle ha haft.

Ringer rådgivningen och de säger att det är tråkigt att det hände, men de erbjuder ingen eftervård. Jag sade att jag tänker gå på vårt ultraljud vi bokat in vecka 12 oavsett, för att se om allt är "klart". Detta var fem dagar efter att vi insett att det definitivt är missfall.

Vi går på ultraljudet och blir väl mottagna på sjukhuset. Allt såg bra ut, det fanns inget foster kvar. Tog service på finska då de inte hade någon svenskspråkig närvarande.

Jag blödde ytterligare en vecka efter det och snabbt var kroppen återställd. Men jag mådde psykiskt extremt dåligt väldigt länge efter det. Hade ingen att tala med som förstod och fick ingen efterkontroll (hade ultraljudet inbokat men de erbjöd inget). Julen var extremt tung eftersom jag sett fram emot att kunna berätta för alla om graviditeten, istället höll jag allt inom mig.

Jag var nedstämd, bitter och trodde aldrig att jag skulle bli gravid igen. Varenda gång jag såg att nån var gravid på stan eller på sociala medier blev jag avundsjuk och extremt ledsen. Kände att min kropp svikit mig.

Detta pågick ända tills jag blev gravid igen sex månader senare. Jag är fortfarande gravid och allt ser bra ut, vecka 25 pågår nu.

Läs också

Hälsa

  • Läkare som påpekar vikten borde också kunna erbjuda hjälp

    Hurdan hjälp erbjuds den som vill ha hjälp med sin övervikt?

    Många överviktiga berättar att vikten ofta tas upp inom hälsovården fastän besöket gäller något helt annat. Ändå kan det vara svårt att få hjälp när man vill ha det. Hur ska läkarna egentligen göra? Vi frågar specialläkare Milla Rosengård-Bärlund.

  • Träning som är kul!

    Om du hör ordet motion eller träning, vad tänker du på då?

    Om du hör ordet motion eller träning, så vad tänker du på då? Är ordet negativt laddat? Är det skolidrotten där du blev vald sist? Är det blod, svett och tårar eller tråkig träning som aldrig tar slut? Isåfall är det dags att tänka om.

  • Nytt superantibiotikum utvecklas av forskare

    En molekyländring har gjorts i vancomycin.

    Forskare har gjort en molekyländring i vancomycin, ett centralt antibiotikum vid behandling av svåra infektioner, uppger FNB. Enligt forskarna gör den nya strukturen det svårt för bakterierna att utveckla resistens.

  • Ser ditt barn på nätporr?

    Allt yngre barn porrsurfar, vissa blir beroende.

    I Sverige är medelåldern för pojkar att första gången medvetet börja konsumera pornografi 12.3 år. De yngsta som uppger att de sett nätporr går på förskolan.

  • Synskadades förbund bekymrat: Man kan inte längre få service av människor

    Kritik mot att biljettförsäljningen upphör i tågen.

    Synskadade är bekymrade över att biljettförsäljningen inom kollektivtrafiken i huvudstadsregionen försvinner. Ordförande för förbundet finlandssvenska synskadade, Sune Huldin, ser det här som ett led i en samhällsutveckling där service som ges av människor minskar. Och det här drabbar synskadade.

  • Ta vara på din sömn!

    Publikens kommentarer om sömn och sömnlöshet.

    Vi frågade er om hur ni sover. Här är era kommentarer och råd kring sömnlöshet.

  • Sömnbrist tär på hjärnan och kroppen

    Speciellt immunsystemet försvagas om du lider av sömnbrist.

    Stresshormoner håller dig vaken. Om du stressar och belastar hjärnan eller gör fysiskt tungt jobb har du ofta stresshormoner kvar i blodet. Då kan det vara svårt att få sömn, säger Tarja Stenberg, sömnforskare vid Helsingfors universitet.

  • Om vi inte sover dör vi

    Viktigt att sova bra på natten för att må bra på dagen.

    Hur vi sover på natten påverkar starkt hur vi mår på dagen – och i livet. Tillfällig sömnlöshet är vanligt och inget att oroa sig för, men om sömnlösheten blir långvarig finns det skäl att söka hjälp. En god sömnhygien med regelbundna vanor hjälper de flesta, i vissa fall kan finnas anledning att låta undersöka sig på en sömnklinik.

  • Är vila nästa stora trend?

    Människan behöver sömn, vila och aktivitet i rätt balans.

    En sömnlös längtar efter sömn, en stressad längtar efter vila. Vi behöver en bra balans mellan sömn, vila och aktivitet. Men hur ska vi uppnå balansen?

  • Bihåleinflammation

    Känn igen symptomen och lär dig vad du ska göra.

    Hur vet man om man har bihåleinflammation? Måste man alltid ta antibiotika för att bli av med den? frågar en läsare. Öron-, näs- och strupspecialisten Johan Hedström svarar.

  • Mykoplasmalunginflammation

    Långvarig hackhosta, feber, ansträngd andning och ovanlig trötthet kan vara tecken på en lunginflammation förorsakad av den lilla mikroben Mycoplasma pneumoniae. Diagnosen kan vara svår att ställa men är viktig för att patienten ska kunna få rätt sorts behandling.

  • Laryngit (”falsk krupp”) hos barn

    Så hjälper du ett barn med andnöd.

    Skällande hosta och andningssvårigheter i samband med en förkylning betyder att infektionen har spridit sig till struphuvudet (larynx). Kall luft underlättar andningen. Om barnet har mycket svårt att andas kan det behöva sjukhusvård.

  • RS-virus hos spädbarn

    Infektionen kan vara livshotande för de minsta.

    RS-viruset, som just nu ger vanliga förkylningssymptom hos vuxna kan vara livshotande för spädbarn. Skydda din baby mot smittan och uppsök läkare om hen blir sjuk.

Nyligen publicerat - Hälsa