Hoppa till huvudinnehåll

Adoption: Från tiggarbarn i Indien till skolflicka i Lovisa på två månader

svartvitt passfoto på en liten flicka med mörkt hår och stora ögon
Yasmin - eller Albanus, 7 år, på sitt passfoto svartvitt passfoto på en liten flicka med mörkt hår och stora ögon Bild: Yasmin Nava Flicka,Yasmin Nava

Yasmin adopterades från Indien till Finland år 1979.

Hon var sju år. Största delen av sitt liv hade hon levat som gatubarn och hetat Albanus.

Som dokument från sin barndom i Indien hade den vuxna Yasmin bara sitt pass med ett foto av en leende flicka med stora ögon och en kopia av ett brev från en man som hette Joseph.

I brevet skriver mannen att han hittat barnet på järnvägsstationen och tagit hand om henne i sju år. Nu orkar han inte längre, och överlåter flickebarnet till ett barnhem.

Och så har hon minnen; mörka och våldsamma sådana från livet som tiggarbarn på gatan i staden Coimbatore.

Och ljusa minnen från tiden på barnhemmet, där Albanus äntligen fick vara barn och bli omskött.

stor exotisk blomma
doftminne från barndomen stor exotisk blomma Bild: Yasmin Nava blomma

Barnhemmet

Albanus var lycklig på barnhemmet. Hon fick mat på regelbundna tider, hon fick kläder och omvårdnad och viktigast av allt: hon hade trygga vuxna omkring sig.

Den sorglösa tiden fick ett abrupt slut den dagen då alla barnen ställdes upp på ett led, och tre av dem plockades ut.

- Ni ska få åka till Finland och få nya familjer.

- Jag hade ingen aning om vad Finland var, och jag ville inte åka bort från barnhemmet. Jag grät och spjärnade emot. Men vi fick duscha och ta på oss fina kläder, och efter en avskedsfest bar det av.

- En av de snälla tanterna som jobbade på barnhemmet tog mig med ut på stan dagen innan. Hon visade mig allt och sa:

- Se dig noga omkring, för du kommer aldrig tillbaka hit. Jag var i chock.

finger som pekar i en bok
Yasmin hette Albanus tills hon adopterades finger som pekar i en bok Bild: Yle/ Ville Tanttu finger

Albanus blir Yasmin

Albanus fick åka flyg till London ledsagad av barnhemmets kanadensiska direktör Sandra. Den finländska mamman flög också till London för att ta emot sitt nya barn.

- När jag såg henne på flygplatsen blev jag rädd. Hon hade rödfärgat hår och mycket smink och var ljushyad. Jag hade aldrig sett någon som såg ut så. Jag grät, och Sandra skuffade mig mot den rödhåriga damen och sa att jag skulle gå till min mamma.
Men min mamma hade drunknat i en brunn.

- Jag lugnade ner mig när jag fick socker att äta. Sedan fick jag välja om jag ville heta Tamara, Stefanie eller Yasmin. Jag valde Yasmin.

Efter några dygn i London åkte Yasmin med sin nya mamma till Finland och fick träffa resten av sin nya familj; pappan och syskonen.

- Så småningom började jag förstå att det här skulle vara för evigt, att mamma och pappa inte skulle vara mina föräldrar bara en tid. Och att jag varken behövde gömma mat under sängen eller tigga av grannarna för att slippa vara hungrig.

Yasmin växte in i det finlandssvenska samhället och växte upp. Hon gifte sig, skaffade barn och jobb. Hennes vardag liknar de flesta andras.

ett brev på engelska
Brevet från Joseph ett brev på engelska Bild: Yasmin Nava brev

Resan tillbaka

Som fyrtiofemåring bestämmer Yasmin sig för att åka tillbaka till Indien och och leta efter - något.

Först ska hon delta i en gruppresa i norra Indien och sedan besöka barnhemmet i Tamil Nadu i söder, därifrån hon adopterades.

När resan närmar sig blir Yasmin nervös.

- Jag är rädd att få ångest över allt som jag har upplevt där. Och att se barn som fortfarande har det som jag hade det kommer verkligen inte att bli lätt.

Ändå vill hon inte skjuta upp det.

- Jag vill göra det medan jag är ung. Jag hoppas jag kan avsluta det kapitlet sedan, och gå vidare.

Kvinna håller upp ett foto av sig själv som barn
Yasmin i rummet där hon sov som barn Kvinna håller upp ett foto av sig själv som barn Bild: Yle/ Ville Tanttu Kvinna,Yasmin Nava

Joseph och den riktiga mamman

Joseph "son of Anthony", bosatt på Sangham Street var alltså den person som överlämnade den lilla flickan till barnhemmet Families for Children i Coimbatore i Tamil Nadu sommaren 1979.

- Jag kallade honom min styvpappa. Han band fast mig på nätterna. På dagarna måste jag tigga mat åt honom. Om jag själv rörde maten, eller om jag inte hade någon mat åt honom slog han mig. Han skrev i brevet till barnhemmet att han hade hittat mig på järnvägsstationen när jag var riktigt liten.

- Jag träffade också min riktiga mamma ibland. Hur kunde hon veta var jag fanns? Hon måste ha gömt sig på tågstationen och sett vem som tog mig, och följt efter.

- Hon såg exakt ut som jag.

Yasmin letar efter sin barndom, sitt hem, någon, något enligt de få ledtrådar hon har.

Besöket på barnhemmet blir det viktigaste under hela resan. Hon känner igen rummen, gården och gungorna - och glädjen är obeskrivlig när hon får träffa en barnsköterska som kommer ihåg henne.

äldre kvinna i indiska kläder tröstar yngre kvinna
Yasmin träffar en kär person äldre kvinna i indiska kläder tröstar yngre kvinna Bild: Yle/ Ville Tanttu kvinnor,Yasmin Nava

En överlevare

Hur kan det komma sig att Yasmin klarat sig så bra att hon blivit en balanserad vuxen människa som lever ett vanligt liv? Det kan man fråga sig med tanke på allt våld och alla skrämmande saker hon har upplevt som mycket liten, och även med tanke på den hastiga adoptionsprocessen år 1979.

Idag sker ju överlämnandet vid internationell adoption till Finland mycket mer på barnens villkor och med mycket större hänsyn till det man vet om anknytningsteori. Barn och föräldrar får vänja sig vid varandra i barnets miljö först.

För Yasmin däremot gick det fort; ett möte på en flygplats i London, och så var adoptionen slutförd.

- Jag har alltid varit ett jätte vilt barn, jag var full av energi, berättar Yasmin.

- Kanske det var tack vare det jag klarade mig, funderar hon. Plus det att jag ändå var glad i grunden, trots att min barnom var så hård. Jag var ett glatt barn.

kvinna bugar sig för ett sittande par i indiskt tempel
Resan var ett fantastiskt äventyr kvinna bugar sig för ett sittande par i indiskt tempel Bild: Yasmin Nava Indien,Yasmin Nava

Mammans ord har burit Yasmin hela livet

Yasmins allra viktigaste orsak till att orka leva och vara glad är ändå orden hennes biologiska mamma sa till henne innan hon dog:

Jag kommer alltid att älska dig och ha dig i mitt hjärta, och jag hoppas att någon kommer att ta hand om dig och ge dig kärlek så du får ett bättre liv.

- De orden har jag tänkt på varje gång jag har känt mig nere, och de har alltid hjälpt mig att orka, berättar Yasmin.

Det är ju en fantastisk påminnelse om hur mycket vi kan ge varandra genom att uttala de ord som är riktigt viktiga - också då när det kan se ut som att vi absolut ingenting har att ge.

Dokumentären "Albanus söker sitt hem" handlar om Yasmins resa till Indien.

mor och dotter ler in i kameran på flygplats
Yasmin med sin dotter Bianca mor och dotter ler in i kameran på flygplats Bild: Yasmin Nava Helsingfors-Vanda flygplats,Yasmin Nava och Bianca Nava

Här kan du se på dokumentären om Yasmin

Och här Minna Knus-Galáns dokumentär om Yasmin som gjordes för 15 år sedan

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje