Hoppa till huvudinnehåll

Ljudböcker – alternativ för stressade nutidsmänniskor, hot mot läskunnigheten eller konstverk i egen rätt?

Novellen "Arielles första kärlek" omgiven av hörlurar.
Ljudböcker blir allt populärare i Norden. Novellen "Arielles första kärlek" omgiven av hörlurar. Bild: Yle/Ylva Perera Monika Fagerholm,ljudböcker,novell,arielles första kärlek

Ljudbokens hyllas för att den går att ta del av samtidigt som man diskar eller kör bil. Men är det jämförbart med att begrunda tryckta bokstäver? Och gör det något om så inte är fallet? Vad är ljudboken egentligen?

Egentligen är det inget nytt fenomen: böcker började läsas in på band så snart fonografen uppfunnits 1877, redan dadaister ägnade sig åt ljudpoesi, radioteater har existerat sedan 1920-talet och talböcker för personer med synskador har distribuerats i Finland sedan 1950-talet.

Ändå befinner vi oss helt klart mitt i ett auditivt uppsving för berättelser, i och med att kommersiella streamingtjänster för ljudböcker har ökat explosionsartat i Norden.

Hanna Ylöstalo lyssnar på ljudbok via sina hörlurar.
Allt fler lyssnar på ljudböcker via streamingtjänster. Hanna Ylöstalo lyssnar på ljudbok via sina hörlurar. Bild: Yle/Ylva Perera ljudböcker,Mobiltelefon,hörlurar,hanna ylöstalo

Det här sätter sin prägel både på läsarvanor, på hur vi talar om litteratur och på vilken sorts ljudböcker som produceras.

Litteratur för sträcklyssning

Ett exempel på det sistnämnda är den svenska streamingtjänsten Storytels serie med ljudböcker skrivna direkt för ljudboksformatet (Storytel Originals).

En bok består av fyra säsonger, där varje säsong utgörs av tio entimmeslånga episoder.

Böckerna "Byvalla" och "Summer Karlssons nya liv".
Ljudböcker från Storytel Originals som sedan utkommit i pocket.. Böckerna "Byvalla" och "Summer Karlssons nya liv". Bild: Yle/Ylva Perera ljudböcker,Storytel,julia pennlert

Upplägget är besläktat med den klassiska följetongen, men framför allt med tv-serier.

– I debatten kring ljudböcker beskrivs det ofta som att streamingtjänsterna försöker bli som Netflix för litteraturen, säger litteraturforskaren Julia Pennlert vid bibliotekshögskolan i Borås.

Framåtlutande berättande

Julia Pennlert har under året bedrivit pilotprojektet, “Litteratur genom örat”, vars syfte är att studera just specialskrivna ljudböckerna och statistiken kring lyssnarvanor.

– Efter första avsnittet faller en del lyssnare bort, men de som börjar lyssna på avsnitt två lyssnar i regel färdigt på serien, säger Pennlert.

Julia Pennlert.
Julia Pennlert. Julia Pennlert. Bild: Yle/Ylva Perera ljudböcker,julia pennlert

Bokserierna hon studerat hör antingen till genren romance eller science fiction.

– Gemensamt är att de har ett framåtlutande och dialogdrivet berättande, ofta med en stark huvudkaraktär och en tydlig handling. De jobbar också mycket med cliffhangers, säger Pennlert.

Hon tillägger att det egentligen inte skiljer sig så mycket från hur romance-genren beter sig i tryckt form.

Läsare eller lyssnare?

Pennlert har också studerat attityder till ljudboken genom att följa med den debatt som fördes i Sverige, i synnerhet på Dagens Nyheter i våras (artiklarna kräver inlogg).

– Det var en väldigt polariserad debatt. Ljudböcker förs fram som ett bra alternativ för en stressad nutidsmänniska, men det finns också en oro för att enbart lättsam litteratur ska konsumeras, säger Pennlert.

5.9.2017 Pasilassa.
5.9.2017 Pasilassa. Bild: Nella Nuora / Yle ljudböcker,böcker,mobiltelefoner,litteratur

Hon skönjer en viss historielöshet i debatten.

– Det fördes en väldigt liknande debatt när pocketboken introducerades, säger Pennlert.

Ändå tycker hon att det finns många viktiga frågor att ställa – till exempel huruvida det är meningsfullt att tala om ljudboks-”läsare”, eller om man borde tala om lyssnare.

– Jag har valt att behålla termen läsare eftersom de här verken presenteras som ljudböcker, men det kan diskuteras, säger Pennlert.

Läsning är onaturligt

En som inte tycker man ska använda termen “läsare” om ljudbokslyssnare är poeten Peter Mickwitz, som skriver om ämnet i en essä i sin senaste bok Leksikon. Sett att läsa (Ellips 2018), som också innehåller en lista med drygt 500 felstavade ord.

– Att läsa och att lyssna är neurologiskt helt olika funktioner. Det finns ingen gen som gör att vi kan läsa, utan det är något “onaturligt”, som vi behöver lära oss av andra, säger Mickwitz.

Peter Mickwitz.
Peter Mickwitz. Peter Mickwitz. Bild: Axel Mickwitz Peter Mickwitz

Andra och fler områden aktiveras i hjärnan när vi läser än när vi lyssnar.

Läsning är det som skiljer litteraturen från all annan konst, vilket enligt Mickwitz är orsaken till att det är viktigt att inte förväxla läsning med ljudbokslyssnande.

– Det betyder inte att det är något fel på ljudböcker, men eftersom man inte läser dem kan de inte kallas litteratur. Och eftersom läsandet är otroligt viktigt – litterärt, samhälleligt och politiskt – är det problematiskt att se ljudböcker som ett genuint alternativ, och jag undrar varför branschen vill föra fram det på det sättet?

En lyssnad bok är inte läst

Så du skulle inte säga att man läst en bok när man lyssnat på den?

– Absolut inte. Litteratur är läsandets, inte lyssnandets konst. Läsande kräver en koncentration som man inte nödvändigtvis behöver när man lyssnar, säger Mickwitz.

Man kan ju lyssna på en ljudbok medan man diskar eller städar, men när du läser kan du inte göra något annat samtidigt, och jag tror det är ganska viktigt att inte göra något annat när man tar del av ett konstverk.
― Peter Mickwitz
Pärmen till Peter Mickwitz "Leksikon - Sett att läsa".
Pärmen till Peter Mickwitz "Leksikon - Sett att läsa". Bild: Ellips Peter Mickwitz,Leksikon

I sin bok skriver Mickwitz också om dyslexi, och är inte övertygad om att personer som har svårt för att läsa och skriva vinner på att ersätta läsande med lyssnande.

– Eftersom läsning inte är naturligt för oss är det inget medicinskt fel på människor som har svårt för att läsa och skriva, säger Mickwitz.

Vad som är rätt och fel språk är dessutom bara tillfälliga överenskommelser― Peter Mickwitz

Däremot är läsning tätt knutet till bildning, och därför tror Mickwitz att det finns en risk att man gör personer med dyslexi en björntjänst genom att uppmuntra dem till att lyssna istället.

– Att behöva arbeta på sitt läsande är inte bara en dålig sak, tvärtom kan det öppna för en djupare förståelse av vad språk är. Det finns överraskande många författare som är dyslektiker, säger Mickwitz.

Ljudboken som verk i egen rätt

Litteraturvetaren Hanna Ylöstalo ser det som fruktbart att inte tänka på ljudboken som bara en version av den tryckta boken utan ett verk i egen rätt.

– Ändå finns det fortfarande få litteraturvetenskapliga begrepp för att analysera ljudböcker, och antagligen är det därför de också sällan recenseras, trots att ljudböcker har spelats in lika länge som inspelningsteknik existerat, säger Ylöstalo.

Hanna Ylöstalo.
Hanna Ylöstalo. Hanna Ylöstalo. Bild: Yle/Ylva Perera litteratur,hanna ylöstalo

Ylöstalo undersökte relationen mellan text och ljud hon i sin pro gradu avhandling Rörelser i ljudtexten (2017), där hon studerade novellen “Arielles första kärlek” (2011) av Monika Fagerholm, både som tryckt bok och ljudbok – inläst av författaren själv.

Novellen "Arielles första kärlek".
"Arielles första kärlek" av Monika Fagerholm är utgiven på Novellix förlag. Novellen "Arielles första kärlek". Bild: Yle/Ylva Perera novell,Monika Fagerholm,arielles första kärlek

Genom att “närlyssna”, alltså lyssna på novellen om och om igen, analyserade Ylöstalo ljudboken med fokus på röst, tonläge, betoningar, ljudbild och rytm, och jämförde den med den tryckta versionen.

– Det fanns en massa intressanta skillnader! Monika Fagerholm är en karismatisk läsare som viskar, ropar, ler och lever sig in i texten – men inte på exakt samma sätt som den tryckta textens kursiveringar antyder, säger Ylöstalo.

Hanna Ylöstalo lyssnar på ljudbok via sina hörlurar.
Hanna Ylöstalo. Hanna Ylöstalo lyssnar på ljudbok via sina hörlurar. Bild: Yle/Ylva Perera ljudböcker,hörlurar,hanna ylöstalo

I ljudboksversionen har också hela stycken ur den tryckta novellen lämnats bort, medan ljudeffekter som en tickande klocka och pianomusik har lagts till.

“Arielles första kärlek” är därför enligt Ylöstalo ett bra exempel på hur ljudboken kan vara något mer än bara en biprodukt, och ändå vara konstnärligt avancerad.

– Det här borde utvecklas ännu mer, annars kommer ljudboken aldrig att komma till sin rätt, säger Ylöstalo.

Barnlitteratur med extra effekter

I Svenskfinland har det tagit ett tag för ljudboksproduktionen att komma i gång, men under det senaste året har såväl Förlaget som Schildts & Söderströms lanserat några stycken.

Dessutom har Henry Neuman i Åbo grundat ljudboksförlaget Book Sounds, som dels producerar ljudböcker åt andra förlag, dels ger ut egna verk – nu i höstas första delen av Malin Klingenbergs barnboksserie Patrik och Pensionärsmakten.

Henry Neuman.
Henry Neuman Henry Neuman. Bild: Yle/Ylva Perera ljudböcker,henry neuman

– Där kunde vi utveckla den tryckta boken lite eftersom vi tonsatte och spelade in en sång som sjungs i boken. Det är roligt att kunna göra sådana extra grejer, speciellt med barnlitteratur, säger Neuman.

I övrigt beskriver han arbetet med att spela in ljudböcker som rätt odramatiskt: författaren dyker upp, gör lite röstövningar, och läser sedan i ungefär sex timmar med paus en gång i timmen, i så många dagar som krävs.

Liten Yoda-figur med hörlurar.
Book Sounds maskot. Liten Yoda-figur med hörlurar. Bild: Yle/Ylva Perera ljudböcker,book sounds

– Det svåraste är nog att hitta rätt inläsare, det måste vara någon som lever sig in i texten utan att det blir radioteater. Själv har jag hittills bara haft författarna själva som inläsare, och det har fungerat väldigt bra, trots att det ute i världen är vanligare att använda sig av skådespelare, säger Neuman.

Djupt i de egna orden

En av författarna som läst in böcker hos Neuman är Maria Turtschaninoff, vars fantasytrilogi Maresi, Naondel och Breven från Maresi producerades av Book Sounds åt Förlaget.

Det innebar ungefär tio inspelningsdagar.

Maria Turtschaninoff läser in sin roman som ljudbok.
Maria Turtschaninoff läser in Breven från Maresi. Maria Turtschaninoff läser in sin roman som ljudbok. Bild: Johanna Stenback Maria Turtschaninoff

– Jag kom väldigt djupt in i min egen värld, och jag blev också väldigt medveten om min egen stil och mina maner. Det var spännande och nyttigt, men också utmattande, säger Turtschaninoff.

Att just den här trilogin fick spelas in kändes viktigt för henne, bland annat eftersom den riktar sig till en ung målgrupp, men att hon själv skulle stå för uppläsningen var inte självklart.

Maria Turtschaninoff på bokmässan
Maria Turtschaninoff. Maria Turtschaninoff på bokmässan Bild: Barbro Ahlstedt Maria Turtschaninoff

– Det har hänt att jag själv slutat lyssna på ljudböcker eftersom inläsningen varit så dålig. Men eftersom producenterna hade förtroende för mig ville jag gärna prova, säger Turtschaninoff.

Kommer ditt skrivande framöver att påverkas av den här erfarenheten?

– Jag kommer nog inte att börja skriva mina romaner med tanke på att de ska bli ljudböcker, men däremot blev jag påmind om hur nyttigt det är att läsa sin text högt. Man upptäcker så mycket i språket och stilen då, så det kommer jag att fortsätta med, men inte för att det ska funka som ljudbok, utan för att det ska funka som bok, säger Turtschaninoff.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje