Hoppa till huvudinnehåll

Emma Finell-Roiha hade funnit kärleken, hon hade ett mysigt hem och ett jobb som hon gillade. Allt verkade bra, men barnlösheten fick henne att fly undan julfirandet. Julen var den värsta högtiden av alla, den som allra mest påminde om allt det hon sörjde och saknade.

Det är vackert som i Bullerbyn där familjen Finell-Roihas gamla trähus ligger inbäddat i snön på en liten kulle i Öja. I fönstren lyser stjärnor och ljusstakar och på en bröllopsskylt på gården intill utejulgranen står det "Happily ever after begins here". Inne i huset sprakar brasan i bakugnen och ett tvillingpar leker i barnrummet, Stella och Wille, som precis fyllt ett år.

För första gången på länge

Idyllen är total och huset är som gjort för att fira jul i. I år ska Emma och hennes familj pynta och fira jul, för första gången på sex år.

Men under många år gjorde det så ont att paret undvek högtiden.

När sociala medier fylldes av bilder på familjer som bakade pepparkakor, pyntade och klädde julgranen tillsammans så kände sig Emma malplacerad. Familjerna förde vidare jultraditioner till sina barn och skapade egna.

Emma kände sig bara tom.

- Jag fann inte min plats i julfirandet. I många år struntade jag i julen så gott jag kunde och till slut började jag dra mig undan familj och vänner, säger Emma Finell-Roiha.

Framtiden såg likadan ut. Bara hon och Miika som satt ensamma alla jular framöver.

Drömhuset

Tillsammans köpte Emma Finell-Roiha och maken Miika Roiha ett mysigt, gammalt trähus i Öja. Det är sex år sen och den första julen i huset pyntade de lite grann och firade jul bland flyttkartongerna.

Glädjen var stor över det nya huset. Det är ett rymligt hus på en stor, trygg tomt som passar perfekt för lekande barn med spring i benen.

- Vi hade redan då drömmen om en familj och känslan av att det här blir bra, säger Emma.

Paret hade tittat ut vilka rum som kunde bli barnkammare och det stora hemvårdsrummet på vinden skulle passa perfekt för blöjbyten och klädvård.

Det blev inga barn

Men det blev inga barn och Emma märkte att hennes kropp inte ville vara med i matchen. Därför sökte de hjälp ganska snabbt fast de var unga.

- Vi insåg tidigt att vi behövde hjälp och vi provade med piller och plåster och sprutor i rätt många år, säger Emma.

Läget kändes inte så katastrofalt då säger Emma. De hade ju inte ännu tagit till det tunga artilleriet och hoppades att IVF skulle vara lösningen.

Men tiden gick och läkarna böts ut och det var som att börja om från noll varje gång paret fick en ny vårdkontakt.

IVF-behandling

Det dröjde ganska lång tid innan paret fick IVF-behandling. Under IVF-behandlingen fick Emma starka hormonbehandlingar för att kroppen skulle producera många ägg. Om kroppen bildar mogna ägg så plockas de ut för att befruktas och sedan återförs embryot till livmodern.

Emma och Miika hade rätt till tre äggplock.

Hur många chanser till återföring man får beror på hur många ägg som bildas. Det första äggplocket fungerade över förväntan för paret Finell-Roiha och allt såg ljust ut.

- Det fanns tolv ägg och läkarna sa att de nästan kan garantera att försöket lyckas, säger Emma.

Men det fungerade trots allt inte. Fast de gjorde många återföringar.

En gång blev Emma gravid, men den graviditeten slutade i missfall, också på en jul. Den julen blev inte alls som paret hoppats.

- Vi hade vi hoppats få berätta att vi väntade barn, men istället gick julen åt att genomlida missfallet. Efter missfallet blev julen en ännu svartare högtid, säger Emma.

Började avskärma sig

Mest ville Emma bara bli lämnad ifred när julen närmade sig och så småningom började hon avskärma sig. En jul tillbringade Emma i stallet tillsammans med en väninna som delar hennes intresse för hästar.

- Det var skönt att få göra något helt annat som inte handlade om barn. Julen är så förknippad med familj och barn och det är ju mest för barnens skull som man köper julklappar och pyntar fint, säger Emma.

Emma har alltid firat jul hemma hos sina föräldrar och det ville hon inte ta ifrån dem. De lät henne vara ifred och pressade henne inte.

Men Emma orkade inte alltid delta i bjudningar och evenemang. Sorgen över barnlösheten blev på påtaglig att hon helst höll sig undan.

Nytt försök

Det blev dags för ett nytt äggplock. Den här gången gick det betydligt sämre, och färre ägg betyder färre försök att återföra embryon.

- På så vis hade vi tur att det fanns ägg och att de gick att befrukta. Den turen har inte alla, säger Emma.

Innan det andra äggplocket fick Emma en ny läkare.

- Hon var jättebra och vågade försöka lite nya metoder och en lite kraftigare medicinering.

Läkaren sa att den metod de försökt med hittills inte passade paret, nu var det dags att pröva en annorlunda metod.

Men vid det laget hade paret redan gett upp hoppet.

- Det här var vårt sista försök och läkaren skulle sluta jobba i Karleby. Vi tänkte mest att vi genomgår nu vårt sista försök här och sedan söker vi hjälp privat, säger Emma.

Hade tappat hoppet

Det kändes mest som bortkastad tid att åter resa till Uleåborg, det här fungerade ju bevisligen inte. Men Emma fick ändå en lite annorlunda medicinering för att förbereda insättningen av embryot.

Det fanns tre ägg kvar som läkarna valde att vidareodla lite längre, då kallas de blastocyster och chansen att de fäster är större.

- Läkaren sa att det är sista chansen. Nu provar vi allt.

Men Emmas kropp ville inte samarbeta trots rekordstora läkemedelsdoser.

Emmas kropp orkade helt enkelt inte längre. Vid den här tiden var det påsk och sjukhuset i Karleby var stängt. Därför måste Emma gå på kontroller på bb.

Emma fick sitta i väntrummet där nyblivna föräldrar kom för att hämta morgonmål tillsammans med sina nyfödda bebisar.

- Det kändes jobbigt att se de nyblivna föräldrarnas glädje, säger Emma.

Bara ett ägg

Till slut vaknade Emmas kropp ändå till, och man försökte få kroppen och embryona att komma i fas. Men bara ett enda ägg hade överlevt så här långt och det var osäkert om det skulle överleva upptiningen.

De väntade hela tiden på ett negativt besked.

- Ännu när vi körde till Uleåborg för insättning så var vi osäkra på om det skulle bli något försök. Vi väntade bara på samtalet som skulle få oss att vända om hem igen, säger Emma.

Men ingen ringde och ägget blev återfört. Det var den tolfte återföringen i ordningen.

- Jag hade inget hopp kvar. Vi körde hem och tänkte att det här var sista gången, nu behöver vi åtminstone inte köra den här vägen flera gånger.

Ett svagt plus

Den dagen Emma skulle göra ett graviditetstest gjorde hon det mest på rutin. Testet visade svagt på plus. Men det hade det också gjort två gånger tidigare.

Ena gången var det en abortiväggsgraviditet, fostret hade alltså slutat utvecklas och den andra gången var den graviditet som slutade i missfall.

Dessutom hade Emma injicerat gravidhormon som hon trodde kunde ge ett felaktigt reslutat på graviditetstestet. Emma gjorde ett mera exakt test på sjukhuset och fick vänta till nästa dag på svar.

- På sjukhuset sa de att så här höga HCG-nivåer har man inte om man inte är gravid. Men jag kunde inte tro att det var sant, säger Emma.

Två tickande hjärtan

Vid nästa läkarbesök hade HCG-nivån stigit ytterligare, det var ovanligt högt. Då trodde Emma att det handlade om ett utomkvedeshavandeskap, då brukar hormonnivån skjuta i höjden.

I vecka sex var det dags för ultraljud och läkaren såg genast ett tickande hjärta på skärmen.

- Jag började gråta direkt. Jag hörde inget mera av vad hon sa till oss, säger Emma.

Sen blev läkaren så märkligt tyst att Mika började ana oråd. Nu var något åter fel.

Efter en stund sa läkaren:

- Vet ni va? Det finns två hjärtan som tickar.

Emma och Miika kan fortfarande inte riktigt förstå det som hände.

- Det var ju osannolikt att vi skulle få något barn alls, och rent omöjligt att vi skulle få två. Läkaren visste inte heller vad hon skulle säga, det var som en dröm, säger Emma.

Läkaren sa att den enda förklaringen var att det rörde sig om enäggstvillingar. Att det enda ägget delat på sig.

Blödningar och tvåäggstvillingar

Helt utan komplikationer gick graviditeten inte. I vecka 8 började Emma blöda och paret trodde att de skulle mista sina barn. Men tvillingarna överlevde och efter vecka 20 vågade Emma andas ut och leva som vanligt.

Emma mådde jättebra. Det var roligt att arbeta och pyssla med både huset och hästarna, även om hon på läkarens inrådan undvek att rida. Energin var på topp och Emma blomstrade.

Ultraljudet visade att det var tvåäggstvillingar som Emma bar på. Tydligen hade Emma fått ägglossning samtidigt som det sista ägget sattes in och blivit gravid på naturlig väg med det ena fostret.

Skurade golv och bakade

Från vecka 29 till 34 var Emma inlagd på sjukhus för att förlossningen inte skulle starta för tidigt. Ett par veckor innan jul fick hon komma hem och behövde inte längre vara försiktig. Tvillingarna skulle klara sig utanför livmodern.

- Jag började julstäda och organisera skåp. Jag skurade golv och bakade pepparkakor. Jag ville ställa allt i ordning så att det skulle vara roligt att komma hem från bb med tvillingarna, säger Emma.

Sjukhusets egendom

Några värkar som gjorde ont hade Emma inte. Men på kvällen den 20 december började det ändå kännas lite konstigt och paret åkte för säkerhets skull in till sjukhuset för en kontroll.

Men det blev ingen hemresa den kvällen och ganska snart gick vattnet. Strax efter midnatt föddes tvillingarna Stella och Wille.

- Jag var fortfarande i chock när jag fick krysta och jag tror att jag var i chock den första tiden som mamma. Jag trodde bara inte att det här kunde hända mig, säger Emma.

Emma knöt direkt an till sina barn och älskade dem från första stund. Men hon kunde ändå inte riktigt förstå att de var hennes och Miikas egna, att de faktiskt skulle få behålla Wille och Stella.

- När vi skulle åka hem från bb tänkte jag att ser ingen vad vi gör? Vi går ju ut med sjukhusets egendom?

Det tog många veckor, kanske månader innan Emma på riktigt insåg att Stella och Wille kommit för att stanna. Att de finns där varje morgon när hon vaknar.

- Det är inte längre så att jag vaknar upp ur drömmen för att inse att det inte finns något barn, säger Emma.

Julmänniska innerst inne

Emma säger att hon egentligen är en riktig julmänniska. Det var bara omständigheterna som gjorde högtiden jobbig. Julglädjen handlar ju långt om barnens förväntan och tindrande ögon och upptakten sker länge innan julafton.

- Julen har varit den värsta tiden på året. Morsdag och farsdag är inte häva de heller, men det är ändå bara två dagar om året. Julen börjar ju redan i slutet av oktober, säger Emma.

Hur har du orkat genom de här åren?

- Det här är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Man är så fullproppad med hormoner att man mår dåligt bara av det, säger Emma.

De första åren bet Emma ihop och låtsades som om allt var okej. Men sen orkade hon inte låtsas längre.

- Varför skulle jag låtsas? Det var ju min sorg det handlar om. Sen har jag haft min mamma som varit mitt allra största närmaste stöd förutom Miika, säger Emma.

Här bryts Emmas röst.

Det var också mamma som Emma mötte på stan efter läkarbesöket när hon fått det positiva graviditetsbeskedet. De kramade om varandra och glädjetårarna rann där de stod, mitt i stan.

Det var också Emmas föräldrar som ställde allt i ordning tills familjen kom hem från bb med tvillingarna. De har alltid funnits där och det stödet har varit ovärderligt.

Fräck som tackar nej

Emma säger att man lätt får stämpeln att man är självisk och fräck när man inte vill komma på glöggbjudning eller julfest, fastän man blir bjuden.

- Det är ju inte det att man inte skulle vara glad för andras skull, jag missunnar inte andra det de har. Det berodde bara på att jag själv sörjde, säger Emma.

Förutom att man ses som missunnsam och egoistisk så får man också stå ut med gnäll säger Emma.

- Kom nu, varför skulle du sitta ensam? Så låter det när man tackar nej. De försöker övertala en att komma, fast man inte orkar.

Vill skapa förståelse för den som sörjer

Emma vill berätta sin historia för att skapa förståelse för hur hon och många andra som befinner sig i sorg upplever julen. Pressa inte och försök inte heller övertala den som inte orkar fira jul säger Emma.

- Jag hoppas att andra skulle förstå. Och det här gäller inte bara barnlösa, det kan vara den som inte har någon partner eller den som mist någon i familjen. Julen är inte en ljus tid för alla, den kan vara den allra svartaste, säger Emma.

Visa gärna att du bryr dig och bjud gärna in, men låt den som inte vill vara i fred säger Emma.

- Bjud gärna in och föreslå en träff över en kopp glögg, men tjata inte. Det är allas ensak om man behöver avskildhet just då. Det är bara tungt att låtsas, säger Emma.

Barnlöshet är inget man talar om

Under tiden innan Stella och Wille kom hade Emma ett stort stöd av andra som kämpade samma kamp. Men det var svårt att få kontakt till en början, för barnlöshet är inte något man talar högt om.

- Det är som att känna på isen, man får gå försiktigt, försiktigt fram, som om barnlösheten vore skamfylld, som om man gjort något fel, säger Emma.

Emma kämpade också med känslor av att inte räcka till, trots att Miika inte alls kände så eller på något vis klandrade Emma.

- Jag lider med dem som fortfarande kämpar och sörjer. Det känns så hemskt att inte kunna göra något för att hjälpa, säger Emma.

Första julen hemma

I år började Emma julpynta lite smått redan i början av november och hon kände sig en smula fånig.

- Då kom Miika fram och kramade om mig. Det gör ingenting att jag pyntar sa han, jag är bara så glad över att du är lycklig.

Att leva med barnlöshet under många år är inte lätt för ett förhållande. I Emmas och Miikas fall har det ändå stärkt deras relation, det ska mycket till innan båten sätts i gungning.

Att bli inkastade i småbarnslivet, med tvillingar dessutom, är inte så enkelt det heller. Familjen har ett intensivt år bakom sig och sömnbristen har ibland gjort sig påmind.

- Ändå finns det inte en sekund av babytiden som skulle vara tyngre än kampen mot barnlösheten. Och vi vet ju båda att det bara handlar om en kort, begränsad tid, säger Emma.

Den första julen som föräldrar tillbringade Emma och Miika på bb med Stella och Wille som då var fyra dagar gamla.

- Det var världens bästa julklapp att få barn och den finaste tänkbara julen, den när vi fick bli föräldrar säger Emma.

Nu väntar den allra första julen hemma i Öja.

- Nu börjar ett nytt kapitel i livet, nu fylls vårt hem med liv, så som vi alltid drömt om, säger Emma.
Diskussioner