Hoppa till huvudinnehåll

Pinsamma artistintervjuer från 70-talet

Mick Jagger sitter i bil och intervjuas 1970 i Finland. Svartvit bild med röd Rolling Stones logo på Micks vita kavaj.
"Knarkar ni sir Jagger?" Mick Jagger sitter i bil och intervjuas 1970 i Finland. Svartvit bild med röd Rolling Stones logo på Micks vita kavaj. Bild: Yle The Rolling Stones,Mick Jagger

Att gräva i tv-arkivens skattkammare är alltid en fröjd.

På nyårsdagen blir det igen dags för Ungdomens Gåva i Toner som ifjol gjorde en bejublad come-back i form av UGT Revival med Niklas Rosström bakom mikrofonen.

I år blir det fokus på sjuttiotalet och därför har vi rotat litet i Yles arkiv för att se hur man intervjuade artister på den tiden.

Vi har samlat några pärlor som exempel på dumma svar och dumma frågor när pressen mötte stjärnorna. Men visst gjordes det bra intervjuer på den tiden också.

1970 spelade Rolling Stones med sin kanske bästa lineup inför ungefär 8000 personer på Olympiastadion i Helsingfors.

Det var ungefär hälften av den publik de hade på debutspelningen på sanden i Yyteri 1965, när Brian Jones ännu levde.

Notera i följande intervju med Mick Jagger från The Rolling Stones på flygfältet i Finland 1970 hur journalisten Stefan Söderholm närmar sig objektet med en laddad fråga, hur artisten reagerar på det och vart det hela leder.

I slutet av den korta intervjun från 1970 är Mick redan så sur att han inte ens kan ge ett förnuftigt svar på frågan vad som skulle vara en förnuftig fråga.

Ett par extra bonuspoäng åt kameramannen i varje fall för snyggt och stilrent kamera-arbete under utmanande omständigheter. För visst ser det här ju häftigare ut än dagens bilder från presskonferenser?

Rolling Stones i Finland 1970: "Inte knarkar ni väl bara?"

Sjuttiotalets rock- och pop-journalistik är häpnadsväckande. Det är lätt nu att garva åt de allvarligt lagda redaktörerna med glest skägg och rynkad panna. Men vi måste sätta det hela i perspektiv.

På femtiotalet föddes “ungdomskulturen”. Rock n’ roll var bara en dans bland flera.

Att jazz-musikerna drog heroin var en fullständigt obekant värld för gemene införskaffare av en stenkaka populärmusik.

På sextiotalet stärktes rockmusiken som ungdomarnas preferens som underhållning. Först var det bara kärlek men sedan blev det samhälleligt och politiskt.

Senast Ed Sullivan’s show på amerikansk tv fick flickorna att förälska sig i mopptopparna, killarna att börja spara veckopeng för en gitarr och föräldrarna att bläddra efter barberarens (eller polisens) telefonnummer när junior yttrade en önskan om en likadan frisyr.

Någonstans på vägen uppstod musikpressen som började skriva om rockband och som började se de nya musikstilarna som relevanta.

The Whos rockopera Tommy (1969) var nånting helt annat än Yummy yummy yummy I’ve got love in my tummy (1968).

Rock var inte längre enbart ett infall av kåta ungdomar som “säkert går om när de kommit förbi puberteten”.

I den här vevan började man redan kunna se på den simmiga blicken att Brian Jones, Keith Moon, Janis Joplin och Syd Barrett hade annat än bara hallonsaft i glaset.

I Finland högg vi ännu ved i skogen och lyssnade på naturljud. Nästan ingen kom hit för att uppträda.

Paul Anka var i varje fall på Borgbacken 1959 och Rolling Stones spelade som sagt på en sandstrand i Björneborg 1965.

Jimi Hendrix spelade ändå här 1967 men han blev inte insläppt till Fiskartorpet. Det finns ett videoklipp utan ljud från konserten här.

Resten var dragspel och schlager på den tiden i Finland.

Mikko Alatalo intervjuar uttråkade Hurriganes 1974

På sjuttiotalet hade Mikko Alatalo programmet Iltatähti på finsk tv.

Och en ung Mikko intervjuade Hurriganes i en intervju med så knaggliga frågor och dålig stämning att man nästan blir illa berörd. Stackars Mikko. Njut av intervjun här om ni törs:

På sjuttiotalet blev det allvar: Musikjournalister, rockfotografer och framförallt radio-dj:n blev själva stora viktiga stjärnor som hade en mycket viktig position i branschen.

Radiosnubben hade makten att göra en låt till en hit eller en flop.

Analyserna blev djupare. Bevakningen klev in på backstagen och delade en lina med banden över en flaska Jack Daniel´s eller två.

Bob Gruens fotografier från sjuttiotalet är idag ikoniska tidsbilder från tiden då dinosaurierna härjade på Madison square garden och den nya vågens första krus på vattnet kunde skönjas på Max’s Kansas City och CBGB:s.

I Finland hade vi Lauantaitanssit på tv. Men storstjärnorna började hitta Finland på kartan. Led Zeppelin var här.

I en finsk recension var rubriken "Teknillinen osaaminen ei riitä" (Det tekniska kunnandet räcker inte till) om Zeppelins spelning på Kulturhuset 1970. Äsch.

På åttiotalet exploderade allting sedan med bild och ljud på tv och man behövde inte längre gå till biblioteket för att se en bild på sin favoritartist i en tysk tidning. MTV hade anlänt.

Men vi backar litet här innan vi kommer till Mikko Alatalos fantastiska program Hittimittari på 80-talet.

I Finland vaknade man plötsligt till liv och mot slutet av sjuttiotalet hade var och varannan popskribent stenkoll på de långhåriga musikernas förehavanden.

Viktiga och relevanta teman var då som nu huruvida musikerna lever prickfritt som goda förebilder för ungdomen eller om de tar knark i kaffet?

Alice Cooper besöker Finland 1974

1974 var Alice Cooper för första gången i Finland för att göra reklam bl.a. för bandets kommande konsertfilm "Good to see you again Alice Cooper".

Med en finsk ölburk stadigt förankrad i handen förklarade han allt om showbusiness, golf, sin egen horror-scenshow med giljotiner och boaormar samt att han egentligen var här för att gifta sig med sjuttiotalets sexbomb Ursula Andress.

Det här med att analysera och ta rockmusik på allvar gick ofta litet för långt på sjuttiotalet. Alldeles för långt faktiskt.

Tapani Ripatti ville säkert visa sig på styva linan och visa att han minsann kan det här med populärkultur.

Men ärligt sagt, den här analysen av det färska bandet Popedas allra första tv-framträdande är ju bara pretentiös och löjlig.

Tapani Ripatti analyserar Popedas verbala oansvarighet 1978

Arkivet är fullt av liknade pärlor från sjuttio- och åttiotalet. En annan gång kan vi gräva fram de finlandssvenska underhållningsprogrammen som med darrande stämma visar hur ungdomarna shejkar loss till discomusik.

Eller den där intervjun med Ozzy Osbourne i Helsingfors när han var så packad att han varken kunde tala eller tända en cigarrett.

UGT sjuttiotalseftermiddag i Yle Vega på Nyårsdagen kl 14 - 18. Vill du skicka en hälsning och önska en låt så kan du skicka per mail till vega.musik@yle.fi

Läs mera:

De rysliga Kekkonen-brillorna och platåskorna tas ner från vinden i Vegas 70-talseftermiddag den 1.1 - skicka in din hälsning och eller ditt låtönskemål här!

På publikens begäran återuppstår radioprogrammet Ungdomens gåva i toner i Yle Vega den 1.1. Den här gången är temat sjuttiotal.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes