Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Fascismens nya kläder - är 1930-talet verkligen tillbaka?

Gestalter ur Star Wars-filmen
Fascistiska idolbilder? Gestalter ur Star Wars-filmen Bild: FACUNDO ARRIZABALAGA/EPA the force awakens

Har fascimen blivit ett modeord som man använder för att klippa till sina politiska motståndare? Ser vi idag folk på olika håll som reser sig mot en politisk elit, som själv är fascistisk? Historikern Nicolas von Kraemer undersöker varför så mycket kallas fascism idag.

Sedan andra världskrigets slut har begreppet fascism levt vidare i det västerländska kollektiva medvetandet i olika former.

Från början syftade begreppet på den antidemokratiska och krigs och teknologi-förhärligande ideologi som regerade i Italien från 1920-talet fram till 1943.

Efter kriget kom fascist-stämpeln att användas friskt främst av hippie-generationen och vänstern för att beskriva allt från föräldrar och lärare till poliser och politiker. Begreppet blev ett glåpord.

Idag har dock termen börjat användas av samhället i stort, ofta i kombination med påståenden om att 1930-talet har återvänt och att fascismen hotar det demokratiska samhället.

IKL med ledaren Vihtori Kosola tar emot en byst av den italienska diktatorn Benito Mussolini.
1930-talets fascister, bland annat Kosola och Mussolini IKL med ledaren Vihtori Kosola tar emot en byst av den italienska diktatorn Benito Mussolini. Bild: Wikimedia Commons / Ukas Fosterländska folkförbundet (Ikl),Vihtori Kosola,Benito Mussolini

Fascismens nya kläder

Jämförelserna mellan dagens utveckling i Europa och USA med mellankrigstidens fascistiska och nazistiska rörelser blir allt vanligare.
I amerikansk och annan anglosaxisk media har jämförelserna mellan USA 2018 och tredje riket flödat fritt i olika mediekanaler.

Såväl Emmanuel Macron och prins Charles har uttryck sig om hur de fascistiska krafterna från 1930-talet gör sitt återtåg i Europa.

Tendenser att se situationen i dessa banor finns också i Finland.

Både Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat rapporterade om The Handmaid’s Tale-skaparen Margaret Atwoods påstående om att Donald Trumps USA liknar 1930-talets Europa.

Helsingin Sanomats USA-korrespondent skriver också om hur Trumps uttalanden är som ett eko från 1930-talet.

I en Yle-kolumn varnar professor Kari Enqvist för hur fascismen alltid dyker upp ”i nya kläder”.

Kansan Uutiset rubricerar om hur vi ännu hinner stoppa fascismen, vilket insinuerar att idén redan skulle vara djupt rotad i västvärlden.

Också Ann-Cathrine Jungar som forskar i högerpopulism repeterar i Hufvudstadsbladet (15.4.2018) alla troper om hur demokratin liksom ”by the book” alltid nedmonteras.

Fascismen som hotar i kulisserna

Det skapas i allt högre grad en idé om att fascismen och nazismen är närvarande överallt och hotar ta över vilket ögonblick som helst.

Idag kan man göra gällande att den fiktiva figuren Darth Vader tryckt på en t-skjorta utgör en ”fascistisk idolbild”.

Miten juutalaisen isäpuolen tyttärestä Magda Goebbelsista tuli natsivaikuttaja?
Fascismens gamla uniformer Miten juutalaisen isäpuolen tyttärestä Magda Goebbelsista tuli natsivaikuttaja? Bild: akg-images / Interfoto / Heinrich Hoffmann Yle TV1,Adolf Hitler,Joseph Goebbels,Magda Goebbels

Filmanalytiskt säkerligen ett korrekt iakttagande, men sett i en större kontext går detta helt i linje med den växande hysterin.

Den svenska miljöpartisten Åsa Romson har bland annat hävdat att Medelhavet är det nya Auschwitz (i relation till flyktingkrisen), och Stefan Löfven har använt sig av den svenska journalisten Henrik Arnstads uttalanden i sin politiska retorik.

Arnstad har tolkat Finlands historia som tätbefolkad av fascister, en bild som finländska historiker korrigerat längs åren.

Debatten om fascism bland politiker och kulturprofiler har fått genklang också bland allmänheten. Enligt en undersökning gjord av Alma Media tror nästan hälften av finländarna (inkorrekt) att extremrörelserna i Finland växer sig allt starkare.

Författaren som skrev boken 1984 där “storebror ser dig”, George Orwell, noterade redan 1944 då fascismen ännu var livskraftig att begreppet blivit totalt urholkat eftersom det börjat användas som politiskt slagträ mot i stort sätt allt (intressant nog också för att beskriva ”finsk nationalism”).

George Orwell: Nineteen Eighty-Four
Orwellsk dystopi och 1984 George Orwell: Nineteen Eighty-Four Bild: YLE/Monica Eklund nineteen eighty-four

I stora drag växte fascismen fram som ambivalenta känslor gentemot modernismen, ett förhärligande av militarism, en tro på en stark ledare samt våldsamt traumatiska upplevelser som tillsammans fick en existentiell vikt.

I den meningen var fascismen ett uttryck typisk just för tiden efter första världskriget och kan därför inte ryckas ur sitt historiska sammanhang på godtyckliga grunder.

Större likheter finns med situationen strax före 1914 då de rådde uppfattningar om att världen blivit dekadent, orättvis och meningslös och var i behov av sanering.

Så är givetvis historien full av exempel på missnöje, uppror och tyranniska rörelser.

Fascismen som retoriskt slagträ

Varför avläses då dagens politiska klimat som präglat av fascism? På en mera banal nivå har det göra med de tendenser som Orwell noterade: det är enklare att avfärda sina motståndare som fascister och efterföljare av Europas historiskt sett mest destruktiva rörelser, än att söka en bättre förståelse av en konkret samhällelig situation.

I ett större historiskt-politiskt sammanhang handlar det om att den omstrukturering av världsordningen som skedde efter andra världskriget håller på att krackelera vilket skapar rädsla.

Historikerna Daniel Bessner och Udi Greenberg harkritiserat den så kallade ”Weimar-analogin”, det vill säga att vi idag befinner oss i samma sits som tyskarna strax före Hitlers maktövertagande 1933.

I motsats till det kaos, våld och utpräglade militarism som dominerade 1920- och 30-talet är dock vår tid ytterst ombonad och säker samt förvaltad av en stark maktstruktur. Enligt Bessner och Greenberg är det här problemet ligger.

De pekar på det de kallar ”militant demokrati” – ett system som uppkom efter andra världskriget för att omöjliggöra kaos, fascism och krig i framtiden.

Karikatyr på Entente Cordinale.
"I den meningen var fascismen ett uttryck typisk just för tiden efter första världskriget " Karikatyr på Entente Cordinale. Bild: Wikimedia Commons/ John Bernard Partridge entente cordinale

I och med den solidaritet som uppstod efter kriget var projektet lätt att genomföra och har haft ovärderliga resultat för västvärlden gällande reducering av fattigdom och arbetslöshet samt ökat allmänt välstånd och samhällelig stabilitet.

Det kalla kriget ledde också till ett ökat samförstånd och sammanhållning bland länderna i väst.

Nya globala institutioner som Världsbanken, IMF och FN skapades uppbackade av USA. I och med Sovjetunionens fall blev segern total vilket fick historiefilosofen Francis Fukuyama att proklamera ”historiens slut”.

Han ansåg att den liberala demokratin hade vunnit den ideologiska kampen och att både högern och vänstern erkände den nyliberala ordningen.

Frihetsgudinnan mot en blå himmel med vita moln.
Det kalla krigets liberala segrare enligt filosofen Fukuyama Frihetsgudinnan mot en blå himmel med vita moln. Bild: EPA/JUSTIN LANE Frihetsgudinnan,USA,Amerika

Då det politiska systemet spricker

Den här historiska utvecklingen skapade ett globalt system som byggde på att den rätta ideologin, strukturen och världsordningen nu äntligen manifesterat sig. En ordning som i sista hand garanterades av den amerikanska militärmakten.

Efterkrigstidens politiker gjorde den korrekta analysen att fattigdom, ojämlikhet och arbetslöshet skapade trubbel. I slutändan var således folket problemet och det nya systemet räddaren i nöden, vilket var orsaken till att välfärdsstaten byggdes upp så lätt och hastigt.

Välfärdsstaten utgjorde en säkerhetsmekanism mot både fascistiska och kommunistiska uppror och garanterade att demokratin och kapitalismen kunde fortsätta existera.

Idag håller detta system på att uppluckras. Dels har systemet korrumperats då de ursprungliga idealen övergetts: välfärdsstaten är på reträtt och ojämlikheten, arbetslösheten och osäkerheten har återvänt.

Dels blir missnöjet med systemets ökande teknokratiska och elitistiska approach allt större: individens och nationens förmåga att uttrycka sina önskemål körs över av experter som vägrar tillstå att den närmast artificiella globala och europeiska ordningen skapat missnöje och problem.

Det fick grekerna uppleva men också andra européer då deras möjligheter och förmåga att uttrycka sig begränsats av den globala ekonomin.

Upplopp i Aten under generalstrejk.
Greker som demonstrerade mot sparpaketet Upplopp i Aten under generalstrejk. Bild: EPA/SIMELA PANTZARTZI Grekland

Också USA:s vilja och förmåga att upprätthålla den gamla världsordningen försvagas.

Den militanta demokratin och dess nyliberala efterföljare har vant sig med ett teknokratiskt system som bara behöver styras och regleras men där större utmaningar uteblivit.

När politiken plötsligt återvänder i full kraft som en följd av att de stora strukturerna börjat gunga förstår inte teknokraterna vad som händer – de förstår inte att politik handlar om olika åsikter och inte och skötande av ett färdigt projekt, och avfärdar därför utmaningen som fascism.

Politisk korrekthet som skydd mot folket - historien som återvänder
Den allt strängare politiska korrektheten i samhället och i allergin mot en mångfald av åsikter kan också ses en liknande försvarsmekanism.

Det vill säga även t-skjortor, fula ord och ofördelaktiga fakta förstärker fascismen.

Politiskt brännmärke

Fascism-begreppet har blivit ett brännmärke för allt som utgör ett systemstörande element eller som opponerar sig mot det nuvarande paradigmet, ramarna för det som anses sant och rimligt.

Vad vi egentligen ser är inte fascism utan en normalisering och pluralisering av den europeiska politiska geografin.

Ryssland har återtagit sin historiska roll som utfryst bysantiskt välde, Turkiet glider in på en osmansk linje, de östeuropeiska staterna återupptar sina stolta nationalistiskt-religiösa identiteter efter decennier av gudlöst sovjetstyre.

Tyskland dominerar igen ekonomiskt-politisk och Storbritannien tar avstånd från kontinenten.

Bryssels förmåga att påtvinga europeiska stater en politik som strider mot ländernas historiska, kulturella och ekonomiska traditioner har nått bristningsgränsen.

Demonstranter blockerar ingången till EU-parlamentet 15.2.2017 i protest mot Ceta-avtalet.
Alla gillar inte frihandelsavtal Demonstranter blockerar ingången till EU-parlamentet 15.2.2017 i protest mot Ceta-avtalet. Bild: EPA/PATRICK SEEGER Comprehensive Economic and Trade Agreement,Frihandelsavtal,handelsavtal,Europeiska unionen,Kanada

Vad vi ser är en restaurering av den nationella självbestämmanderätten efter decennier av disciplinära metoder från å ena sidan Moskva, Washington och Bryssel och å andra sidan IMF, Wall Street och City of London.

Den militanta demokratin utgick ifrån att en allsmäktig stat inte utgör hotet utan att hotet kommer från det fascistiska folket medan staten utgör ett redskap för att reglera detta hot.

Det nuvarande populistiska upproret är ett försök att ta tillbaka kontrollen från dessa politiska tekniker och operatörer.

Symptomatiskt är också att de som svänger mest med fascism-begreppet är just de som står vid maktens spakar, samt de som på grund av sin position stöder ett upplyst expertvälde.

Det system som skulle upprätthålla den upplysta ordningen och rädda folket från sig självt har misslyckats och nu istället börjat uppfattas som en totalitär och disciplinerande makt – en ancien régime som blivit verklighetsfrånvänd.

Så befinner vi oss i den motstridiga situationen där en mäktig teknokratisk europeisk federation tillsammans med globala organisationer och multinationella bolag anklagar folket för fascism.

En mera realistisk analys skulle vara att folket gör uppror mot en överstark stat som påtvingar nationerna en samhällsmodell som uppfattas som skadlig.

Anti-nato banderoll
Nato, fascistiskt? Nog enligt kritikerna. Anti-nato banderoll Bild: Yle/Julia Holmvik försvaret,militärallianser,fredsförhandlingar

Makten fascistisk, inte folket

För att ytterligare diskutera begreppet fascism så finns det något begreppsligt ohållbart i att ett uppror mot en massiv maktstruktur kallas fascism då fascismen uttryckligen är totaliserande, teknokratisk och odemokratisk.

Hela idén med en demokrati är att folket skall kunna opponera sig mot makten, vilket är det vi nu ser efter decennier av status quo.

Systemets ovilja att erkänna detta och istället ta till repressiva metoder och peka finger, leder till konflikt.

Detta ses tydligt i Bryssel men också i USA där motståndet mot Trump uttryckligen bottnar sig i en panik över att presidentens försöker omstrukturera det globala systemet och nationens position i det.

Varken Trump eller de politiska demagoger vi ser i Europa är givetvis personer som borde sitta vid makten, men de är ofta populärare än de teknokrater som hittills utgjort alternativet.

Det populistiska upproret har potential att mana fram en konstruktiv förändring av det gamla systemet.

En ung polsk kvinna följer med Trumps tal på Krasinski-platsen i Polen.
I Polen gillar man Trump En ung polsk kvinna följer med Trumps tal på Krasinski-platsen i Polen. Bild: Daniel Olin Polen,Warszawa,Donald Trump,USA

Den globaliseringsprocess vi sett hittills har varit främst en västernisering av världen, som dock med framförallt Kinas uppgång kommer att få en i sanning mera global karaktär. Den efterkrigstida amerikansk-ledda ordningen löses upp och ersätts med en värld av maktblock med olika intressen.

På samma sätt måste det europeiska samarbetet omvärderas så att alla länder tas i beaktande. En union som utgår från en centraliserad byråkrati som endast uppställer krav och skyldigheter är inte långlivad.

I exempelvis Polen är den nationella självkänslan viktigt samtidigt som EU får högt godkännande och Warszawa blivit en framgångsrik global affärsknutpunkt.

I själva verket är populismen i Europa i stor grad pan-europeisk och positivt inriktad till samarbete. Men att höra till en disciplinerande struktur som ständigt misslyckas att leva upp till sina upplysningsideal uppfattas som odemokratiskt.

Europeiska politiker bör nu fundera över om det centralt styrda EU är Europas framtid eller om kontinenten skall bestå av samarbetande nationalstater med självbestämmanderätt.

I så fall måste fascism-retoriken upphöra och alla stater i Europa tillfrågas om hur det framtida samarbetet skall se ut.

Text: Nicolas von Kraemer, historiker

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje