Hoppa till huvudinnehåll

Nostalgitripp med rälsbuss

I museet utan väggar åker "lättähattu"-tågen igen

Keitele-museet i Suolahti är ett ställe där man får stiga in i gamla tågvagnar och återuppleva historien. De frivilliga vid museet underhåller gamla “lättähattu”-rälsbussar och andra museitåg, och för vidare järnvägskunskaper till följande generationer.

Resan till det förflutna börjar så fort man tar tag i dörrhandtaget, sätter foten på gallertrappan och drar in sig genom den rundade dörröppningen upp i tågfoajén.

Den här doften: den ingrodda lukten av diesel. Bänkarnas bleknade sammetsöverdrag. Fönstret, som man vevar upp med ett litet skaft. Den kantiga askkoppen av metall under fönstret. Ja, förr fick man ju röka på tågen, i separata rökvagnar.

Jag sätter mig på bänken, stryker handen över tyget, blundar, sniffar.

Kraften i sinnesförnimmelsen överraskar mig: plötsligt minns jag otaliga resor från Idensalmi till Ylivieska och Seinäjoki på 1970- och 1980-talen, då jag åkt “lättähattu” i en rökfylld vagn. Ofta reste vi med familjens hund för att hälsa på farmor, och djur och rökare placerades på samma avdelningar.

Skylt med texten "rökning tillåten"
Skylt med texten "rökning tillåten" Bild: Eva Pursiainen / Yle Skylt,anvisningar,egenland_suolahti
Askkopp i metall med ingraveringen "VR", en askkopp fast i väggen i en gammal tågvagn.
Askkopp i metall med ingraveringen "VR", en askkopp fast i väggen i en gammal tågvagn. Bild: Eva Pursiainen / Yle Askkopp,egenland_suolahti
Två gamla reklamer på en dörr inuti en tågvagn.
Två gamla reklamer på en dörr inuti en tågvagn. Bild: Eva Pursiainen / Yle reklam (marknadsföring),Retro,tågvagnar,egenland_suolahti

Tåget heter Dm7, en dieselmotorvagn, rälsbuss, i folkmun lättähattu.

Dessa lätta tåg skötte pendeltrafiken i hela Finland, ända upp till de norraste delarna av Lappland, som bara kunde nås med räls.

På 1950-talet var vägnätet uselt, och personbilarna var mer sällsynta än idag, så de billiga och behändiga rälsbussarna blev populära. Med dem kunde Statens järnvägar tävla med busstrafiken, och samtidigt blev lokaltrafiken av med de tunga ångloken.

De sista rälsbussturerna kördes år 1988. Allt som allt fanns det ett par hundra motoriserade Dm7-vagnar och äldre Dm6-vagnar, och ungefär lika många släpvagnar till.

Största delen av vagnarna är numera skrotade.

Det blir ju inga nya rälsbussar.― Kimmo Kuosmanen, lokförare

Tågrälsens vemodiga smatter

Men idag kan man åka rälsbuss från Suolahti till Äänekoski, och samtidigt kan man åka på en resa till sina egna minnen. Som Marie Finne-Bray, som tipsat om det här stället för Egenland, konstaterar:

– Lättähattu-tågen är en nostalgisk, romantisk sak för oss finländare. Alla känner för rälsbussarna, även jag.

Finne-Bray berättar en känslosam historia.

Den 15-åriga Marie skulle resa iväg med rälsbuss. Hennes första pojkvän hade kommit till perrongen för att ta farväl. Loket lät höra en skarp vissling, men det unga kärleksparet förmådde inte avbryta sin omfamning.

Då tåget redan satte sig i rörelse, började Marie springa mot den öppna tågdörren.

Kvinna i grön klänning och brun läderrock sitter i en gammal tågvagn och lutar ansiktet mot handen.
Marie Finne-Bray hyser varma känslor för lättähattu-tågen. Kvinna i grön klänning och brun läderrock sitter i en gammal tågvagn och lutar ansiktet mot handen. Bild: Eva Pursiainen / Yle porträtt,Marie Finne-Bray

– Jag var tvungen att springa efter tåget. En stund sprang jag intill det, och som en stavhoppare slängde jag mig in i tåget. Dörren gick inte automatiskt fast, så jag hängde i dörröppningen och ropade till min älskling: jag älskar dig!

Med andan i halsen steg Marie in i tågvagnen. Den var smockfull med resenärer som nyfiket glodde på flickan, som utan att röra en min hittade sin plats, satte sig, och började läsa en roman.

Skylt med texten "Resande, som önskar avstiga från tåget på sådan trafikplats, där tåget stannar endast vid behov, bör annäla därom åt konduktör senast på närmast föregående trafikplats."
Skylt med texten "Resande, som önskar avstiga från tåget på sådan trafikplats, där tåget stannar endast vid behov, bör annäla därom åt konduktör senast på närmast föregående trafikplats." Bild: Eva Pursiainen / Yle Skylt,anvisningar,egenland_suolahti
Bagagehylla i gammal tågvagn.
Bagagehylla i gammal tågvagn. Bild: Eva Pursiainen / Yle Hylla,egenland_suolahti

Varma känslor är i luften också idag: utan dem skulle vi ju inte sitta här i det vemodigt smattrande tåget.

– Det är utav kärlek till konsten, säger lokföraren Kimmo Kuosmanen, som idag kör museitåget – frivilligt och oavlönat. Museitågen får inte köras utan en professionell förare.

Lokförare i uniform höjer handen och vinkar ut genom fönstret på ett gammalt lok.
Vanligtvis kör Kimmo Kuosmanen automatväxlade, moderna tåg för sin arbetsgivare VR. Men på fritiden får han köra rälsbuss då och då. Lokförare i uniform höjer handen och vinkar ut genom fönstret på ett gammalt lok. Bild: Tuula Viitaniemi / Yle porträtt,lokförare,egenland_suolahti

Kuosmanen riktar ett tack till de frivilliga vid Keitele-museet, som med talkokrafter upprätthåller tågen i körskick.

– De är ju kraften bakom verksamheten. Det blir ju inga nya rälsbussar heller.

Rälsbuss lär man sig köra genom att helt enkelt köra dem. Den gamla dieselvagnens teknik är totalt annorlunda än de moderna tågens.

– Den här har manuella växlar. Man måste köra enligt lokförarens känsla, lyssna på maskineriet, beskriver Kuosmanen. Det är det som attraherar honom med rälsbussarna.

Tåget
hamrar sin hårda rytm
i blodet.
Ej om människor
är dess
sång
ej Gud eller kärlek,
den är om järn,
och av järn.
― Henry Parland, Idealrealisation (1929)

Ett museum utan väggar

Keitele-museet har tre motorvagnar och två släpvagnar som är tillverkade på Valmets flygplansfabrik i Tammerfors under 1950-60-talen.

Vi får bekanta oss med museets verksamhet och museitågen dagen innan vi åker till Äänekoski. Det gamla lokstallet i rödtegel ligger intill sjön Ala-Keitele.

Byggnad i rödtegel med två stora dubbeldörrar i trä.
Byggnad i rödtegel med två stora dubbeldörrar i trä. Bild: Eva Pursiainen / Yle Lokstall,Keitele-museo

Men någon specifik museibyggnad finns inte i Suolahti. Här betyder museet både se och göra: att underhålla de historiska tågen samt att upprätthålla och vidareförmedla kunskaper om tågen till yngre generationer.

Männen som klätt sig i neongula västar vandrar på rälsen bredvid lokstallet och förbereder de blåvita vagnarna för följande dags körning. Gruppen består av 15 mer eller mindre aktiva medlemmar.

Två män i gula västar vänder på ett stort, rött lok som står på en vändskiva.
På vändskivan vänder man på tågvagnar, och som här, lok. Två män i gula västar vänder på ett stort, rött lok som står på en vändskiva. Bild: Eva Pursiainen / Yle lok,Vändskiva,egenland_suolahti

Fyra personer i gula västar, varav en håller i en dieselslang som går in i en blå tågvagn.
Dieselmotorvagnarna, eller de så kallade "lättähattu"-rälsbussarna, tankas i god tid före körningen. Fyra personer i gula västar, varav en håller i en dieselslang som går in i en blå tågvagn. Bild: Eva Pursiainen / Yle rälsbuss,Talko,egenland_suolahti

De kollar oljan i motorn och lufttryckskompressorn samt kylarvätskan, de fyller tanken med diesel. Till slut flyttar de vagnarna så de står i rätt ordningsföljd på servicerälsen på bangården.

Svart ånglok står i lokstall.
Bakom lokstallets ståtliga dörrar finns Keitele-museets övriga skatter: ståtligast av alla är Tk3 1132-loket från år 1945. Svart ånglok står i lokstall. Bild: Eva Pursiainen / Yle ånglok,Lokstall,Keitele-museo
Grällgul tågvagn.
Bland Keitele-museets objekt finns också en gammal postvagn. Grällgul tågvagn. Bild: Eva Pursiainen / Yle Postvagn,Keitele-museo
Rostig och sliten tågvagn ämnad för fångtransporter.
Den gamla fängelsevagnen skulle behöva rustas upp, tycker de frivilliga vid Keitele-museet. Rostig och sliten tågvagn ämnad för fångtransporter. Bild: Eva Pursiainen / Yle tågvagnar,transport,Keitele-museo

Stationsbyggnad med bekant utseende

På promenadavstånd från lokstallet ligger Suolahti gamla tågstation, som lades ner för passagerartrafik i slutet på 1950-talet. Senast användes stationsbyggnaden av en beställningsrestaurang, men nu står den omsorgsfullt restaurerade stationen tom.

Gammal, gulmålad stationsbyggnad, framför huset en perrong och järnvägsspår.
Som många andra stationsbyggnader ritades Suolahti station av Bruno Granholm. Gammal, gulmålad stationsbyggnad, framför huset en perrong och järnvägsspår. Bild: Eva Pursiainen / Yle Suolahti stationsbyggnad,Suolahti,egenland_suolahti

Stationsbyggnaden som togs i bruk år 1898 känns bekant, men undra på: arkitekt Bruno Granholm arbetade som chefsarkitekt för järnvägsstyrelsen åren 1892-1926. Granholm ritade stationsbyggnader för flera banavsnitt över hela Finland.

Träspira ovanpå taknock.
Taket pryds av tinnar som kallas för takryttare. Träspira ovanpå taknock. Bild: Eva Pursiainen / Yle Suolahti stationsbyggnad,egenland_suolahti
Växelsystem för tåg till och från Äänekoski
Ett gammalt växelsystem står på perrongen. Växelsystem för tåg till och från Äänekoski Bild: Eva Pursiainen / Yle Växellåda,egenland_suolahti
Detalj i gammal trädörr.
Detalj från dörren. Nu är dörrarna låsta och stationsbyggnaden står oanvänd. Detalj i gammal trädörr. Bild: Eva Pursiainen / Yle Suolahti stationsbyggnad,dörrar,egenland_suolahti

Suolahti nya station ligger på andra sidan byns centrum, vid Jyväskylä-Laulaa-Äänekoski-banan, men där sköts enbart godstrafik.

Inga passagerare har kunnat hoppa på tåget i Suolahti sedan år 1988. Persontrafiken tog slut samtidigt som rälsbussarna avskaffades.

Kärlek till järnvägen som arv

Rälsbussen skramlar mot Äänekoski. Det är fullt av folk i olika åldrar på tåget, mestadels barnfamiljer och mor- och farföräldrar med sina barnbarn.

Litet barn i pinkfärgad overall i famnen på sin mormor eller farmor, tittar ut genom tågfönster.
Ett tjugotal museifärder erbjuds under året. Litet barn i pinkfärgad overall i famnen på sin mormor eller farmor, tittar ut genom tågfönster. Bild: Eva Pursiainen / Yle rälsbuss,far- och morföräldrar,Keitele-museo

Resan tar drygt tio minuter; höjdpunkter är de vackra vyerna från Ala-Keitele bro samt den kolossala biomassafabriken i Äänekoski.

Som konduktör i dag fungerar museichefen Ilkka Herpman.

Herpman beskriver lättähattu-tågen som folkets tjänare. Han ger ett exempel: på ditvägen kunde tåget plocka upp en gumma med bärkorg, lämna av henne vid en skogsstig, och på tillbakavägen ta med sig bärplockerskan med bärfångst tillbaka hem.

Porträtt av äldre man i konduktörsmössa. I bakgrunden blåa tågvagnar.
Ilkka Herpman. Porträtt av äldre man i konduktörsmössa. I bakgrunden blåa tågvagnar. Bild: Eva Pursiainen / Yle porträtt,egenland_suolahti

Den lugna rösten till trots märker man att Herpman är litet grann förtretad över att Statens järnvägar på 1980-talet beslutade att köra ner rälsbussarna, först underhållet av dem, och till sist hela pendeltrafiken.

Herpman greps av tågivern som mödernesarv. Hans mamma arbetade vid järnvägen, och modern och familjens barn fick fribiljetter till tågen.

– Då far var noga med pengar, gjorde vi alla semesterresor med tåg, berättar Herpman. Det där slamret från skenorna stannade i sinnet redan som barnunge.

År 1988 läste Herpman i tidningen att det skulle grundas ett järnvägsmuseum med rälsbussar i Suolahti, och han blev genast ivrig. Den långvariga frivilligarbetaren blev vd för museet år 2015.

Man i gul väst står på tågräls mellan två blåa tågvagnar och håller upp handen.
Ilkka Herpman förberedde Keitele-museets rälsbussar för en åktur i juni 2018. Man i gul väst står på tågräls mellan två blåa tågvagnar och håller upp handen. Bild: Eva Pursiainen / Yle porträtt,rälsbuss,egenland_suolahti

Där pynjar han med tågen tillsammans med de andra, och får inte en cent betalt, trots den fina titeln.

Det här gör man av kärlek till konsten, var det sagt.

Två män står framför två blåa tåg, ena har en blå konduktörsmössa, andra en gammal lokföraruniform med mössa på huvudet.
Ilkka Herpman var konduktör och Kimmo Kuosmanen lokförare under Keitele-museets "lättähattu"-körning i juni 2018. Två män står framför två blåa tåg, ena har en blå konduktörsmössa, andra en gammal lokföraruniform med mössa på huvudet. Bild: Tuula Viitaniemi / Yle lokförare,tåg,porträtt,egenland_suolahti

– Man blir på gott humör. Man kan se ivern och tillfredsställelsen i människornas ansikten, att de tycker det är trevligt då någon håller på med det här, säger Herpman.


Lupin som växer på bangård.




Lupin som växer på bangård.
Bild: Eva Pursiainen / Yle
lupiner,egenland_suolahti

Översättning: Eva Pursiainen
Video: Rasmus Tåg

Karta över Finland; på mitten en orange boll med texten SUOLAHTI.
Genom att klicka på kartan kommer du till en karta, där du kan se alla Egenland-resmål. Karta över Finland; på mitten en orange boll med texten SUOLAHTI. Bild: Yle kartor,egenland_suolahti

Egenland – en kulturreseguide till Finland

  • Ni, publiken, har tipsat oss om udda platser, spännande personer och roliga evenemang som skulle förtjäna mer uppmärksamhet.
  • Hittills har vi fått in mer än 2000 tips av er, och vi väljer ut de mest intressanta av dem.
  • Första säsongen av det tvåspråkiga tv-programmet på tio avsnitt finns på Yle Arenan.
  • Alla resmål finns listade på den här kartan.
  • Artiklar om alla destinationer i denna kulturreseguide finns på Svenska Yles webbsida.
  • Man kan tipsa om nya resmål genom att klicka här!