Hoppa till huvudinnehåll

Regissören Klaus Härö: Jag har ett djupt förtroende för att om något berör mig, så berör det andra också

Klaus Härö poserar framför planschen till Okänd mästare.
Med blick för vackra bilder. Klaus Härö berättar helst via bilder och litar på att känslor både bär och förenar. Klaus Härö poserar framför planschen till Okänd mästare. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Klaus Härö

Okänd mästare är ett utmärkt exempel på den stil man kommit att förknippa med Klaus Härö. Det lugna tempot och den sparsamma dialogen står ändå i stark kontrast till regissören själv som är både livligare och verbalare än de flesta.

Låt det genast vara sagt; Klaus Härö är ett tacksamt intervjuobjekt. En regissör som levererar välformulerade, livfulla svar på vilken fråga som helst.

Som kollar för vilket medium materialet är tänkt, hur långa svar det finns utrymme för och hur mycket tid man har för det gemensamma samtalet.

Sedan anpassar han svaren därefter. Är gärna mångordig, men utan att bli otydlig. Strör in små anekdoter, men utan att det känns påklistrat.

Klaus Härö kan med andra ord ta sin publik – även utanför duken. Och han har mycket att säga om sitt nyaste verk Okänd mästare.

Klaus Härö fotograferas under presstillfälle.
Van vid att både regissera och posera. Klaus Härö under ett presstillfälle. Klaus Härö fotograferas under presstillfälle. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Klaus Härö

En tydlig linje

I Okänd mästare möter vi konsthandlaren Olavi (Heikki Nousiainen) som på brinken till pensioneringen hittar en tavla som han misstänker att kan vara värdefull.

Väldigt värdefull.

Att han inte tillskrivit de egna familjekontakterna lika mycket värde framgår när hans förlorade barnbarn (Amos Brotherus) dyker upp och behöver en praoplats.

Skall den gamle äntligen inse att det finns annat i världen än jakten på konstvärldens jackpot? Och hur är det med tavlan; är den faktiskt ett fynd eller bara en konkretisering av drömmen om detsamma?

Konsthandlaren Olavi undersöker en av sina tavlor.
Tavla, tavla på väggen där. Heikki Nousiainen spelar konsthandlaren Olavi. Konsthandlaren Olavi undersöker en av sina tavlor. Bild: Cata Portin Heikki Nousiainen,okänd mästare

Eftersom Härös filmer ofta har en ganska tydlig linje kan jag inte låta bli att fundera över vad han söker efter i potentiella projekt. En viss sorts innehåll, ett speciellt tonfall eller något helt annat?

Svaret kommer snabbt och är tudelat. Dels handlar det om att hitta en berättelse som är stark nog för att vara värd minst två års engagemang. Dels måste berättelsen ifråga vara möjlig att berätta i bilder.

För Klaus Härö är bilden det centrala. Alltid.

— För mig är de bästa ögonblicken i vilken film som helst när du kommer till den punkt att du inte behöver en exponerande dialog.

— Stunden när skådisarnas ansikten, bilderna och musiken berättar storyn. Det är film för mig! säger Härö utan att tveka.

Olavi i samspråk med konstkollegan Patu i höstligt Helsingfors.
Konstälskare emellan. Heikki Nousiainen och Pertti Sveholm har en förmåga att kommunicera både med och utan ord. Olavi i samspråk med konstkollegan Patu i höstligt Helsingfors. Bild: Cata Portin Heikki Nousiainen,Pertti Sveholm,tuntematon mestari

Den gamle och konsten

Tvekade gjorde Härö inte heller när manusförfattaren Anna Heinämaa berättade att hon funderade på att skriva om en konsthandlare som drömmer om att hitta en sista dyrgrip.

— Ett konstverk som skulle kunna sätta ett sigill på hans karriär, säga att de fyrtio år han ägnat åt arbete medan han nonchalerat sina närmaste - att det varit värt allt det, säger Härö och hänvisar till Ernest Hemingways roman Den gamle och havet (1958).

Det handlar om drömmen att kunna bevisa att man ännu duger samtidigt som man utmanar det egna ödet.

— Jag har jobbat mycket med barn förut, de som gör något för första gången, och nu jobbar jag tvärtom med en man som vet att han gör något för sista gången.

Att jobba ur ett annat åldersperspektiv skapar en annan sorts dynamik.

Pirjo Lonka, Heikki Nousiainen och Amos Brotherus poserar i samband med pressinfot kring Okäns mästare.
Tre generationer. Pirjo Lonka, Heikki Nousianen och Amos Brotherus. Pirjo Lonka, Heikki Nousiainen och Amos Brotherus poserar i samband med pressinfot kring Okäns mästare. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Pirjo Lonka,Heikki Nousiainen,Amos Brotherus

— Det handlar om huruvida vi är nöjda med det vi har eller om vi alltid hungrar efter mer, säger Härö som beskriver huvudpersonen Olavi som en spelare i högre grad än en konstvän.

En självisk spelare, snarare än den gulliga morfar han till det yttre ser ut att vara. Dottern har han försummat, men nu ger hennes son honom en chans att gottgöra något av detta.

Men är han beredd att ge upp spelet till förmån för något annat?

- För mig är det här huvudfrågan i filmen: om vi fick en andra chans, skulle vi kunna ta den, undrar Härö.

Den svåra konsten att filma i stan

Olavi är en spelare som lever av och mitt ibland konsten. Gamla, vackra tavlor klättrar längs väggarna i en affärslokal där tiden stannat.

Här gnisslar trådtelefonens nummerskiva medan kartoteket över potentiella kunder står och samlar damm. Här varken googlas eller mejlas det, istället raspas viktiga reflektioner ner för hand på tummade papper.

I motsats till större delen av Härös tidigare filmer befinner vi oss ändå i nutid. Och regissören berättar att han trodde att han äntligen skulle kunna lösgöra sig från de begränsningar som en epokfilm innebär.

Fäktaren, Märt Avandi
1940-talets Estland. Fäktaren (2015) förde oss flera decennier bakåt i tiden. Fäktaren, Märt Avandi Bild: photo me@tuomomanninen.com miekkailija

Visst skulle det bli mycket lättare att vara spontan nu när man slapp problemet med moderna element som skymtar i gatubilden?

— Det visade sig att det inte alls var så. Om du filmar i centrala Helsingfors kan du ha en Coca Cola-reklam på den ena sidan och går du åt andra hållet är där något annat man inte får visa, suckar regissören som tidigt slagit fast att han ville filma på Bulevarden och i den gamla kyrkoparken.

— Det visade sig vara väldigt utmanande att jobba i centrum och samtidigt hålla en hög standard på det visuella - vi ville ju att filmen i sig skulle se ut som en gammal målning, ler han.

Om det känns - lita på det!

Idag handlar mycket i tv, film och mediebranschen om målgruppstänkande. Om att försöka anpassa sig till det som anses vara eftersträvansvärt när det gäller tempo och innehåll.

Härö ger inte mycket för ett alltför starkt fokus på den typen av programmering. Samtidigt framhåller han att film aldrig kan vara enbart konst, aldrig enbart industri. Det måste finnas en balans.

Personligen verkar han ha åtminstone ett tydligt rättesnöre – det emotionella engagemanget. De hundratals filmer han såg som ung övertygade honom nämligen om att han inte är ensam om sina tankar och känslor.

— Det finns för mig en vila i det att om jag är intresserad av något - och om detta något berör mig - då kommer det att beröra även andra.

Klaus Härl regisserar Amos Brotherus i samband med Okänd mästare.
Klaus Härl regisserar Amos Brotherus i samband med Okänd mästare. Bild: Cata Portin Klaus Härö,Amos Brotherus,tuntematon mestari

— Sedan innebär ju varje film flera års kamp där du varje dag får höra att "det här räcker inte, det är ingen som kommer att vilja se det här", säger Härö.

Både Den bästa av mödrar (2005) och Post till pastor Jakob (2009) är filmer som ursprungligen dömdes ut.

Det var ingen som förväntades vilja se dem.

— Och det här är filmer jag fortfarande hör talas om - flera år senare! Folk kommer fram och säger "jag har sett den fem gånger, jag såg om den nyss".

Den bästa av mödrar
Den bästa av mödrar blev en enorm framgång 2005. Huvudrollen gjordes av Topi Majaniemi. Den bästa av mödrar Bild: Matila & Röhr Productions Oy topi majaniemi som eero

— Jag har ett djupt förtroende för att om något berör mig så berör det någon annan också, understryker Härö än en gång bestämt.

Starka viljor samsas bäst?

Om Klaus Härö är beredd att strida för det han tror på så verkar den starka viljan vara något som förenar honom och manusförfattaren Anna Heinämaa.

Deras samarbete med Fäktaren resulterade för tre år sedan i en Golden Globe-nominering, en short list-placering inför Oscarsgalan och Jussipriset för bästa film.

Härö talar entusiastiskt om sin kollegas förmåga att ta till sig goda idéer och synpunkter utan att ge avkall på andemeningen i det hon skriver.

Manusförfattaren Anna Heinämaa i närbild.
En kvinna och hennes verk. Anna Heinämaa har skrivit manuset till Okänd mästare. Manusförfattaren Anna Heinämaa i närbild. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Anna Heinämaa (författare)

Mot bakgrunden av den språkdebatt som förts den gångna hösten kan jag inte låta bli att fråga hur man valde att jobba med språken i Okänd mästare?

— I centrum av Helsingfors hör man finska, svenska och ryska om vart annat och vi har alla tre språken i filmen, konstaterar Härö som ogärna ser att man blir alltför kategorisk i frågan om vem som anses få skildra vad.

Men det visar sig att han faktiskt tänkt på språkfrågan i Okänd mästare ur ett symboliskt perspektiv.

— För mig är Olavi lite som en bild av Finland. Här har vi ett fantastiskt konstverk från öst och en förmögen konsthandlare från väst och mellan dem en man som försöker balansera mellan de två polerna.

— Där är Finland, där har vi alltid varit. Så för mig har språken varit ett sätt att beskriva vår situation som finländare.

Klaus Härö poserar med Stefan Sauk under ett presstillfälle.
Väst möter öst. Klaus Härö arbetar ofta med svenska skådespelare och i Okänd mästare dyker Stefan Sauk upp som konsthandlare. Klaus Härö poserar med Stefan Sauk under ett presstillfälle. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Klaus Härö,Stefan Sauk

Hellre djup än bredd

En av filmens mest laddade scener och en given vändpunkt kretsar kring frågan om varför det centrala konstverket inte är signerat.

Svaret skall vi inte gå in på här, men poängen är att det uppenbarade sig i ett mycket sent skede för manusförfattaren Heinämaa. Men när hon väl insåg hur hon skulle lösa det hela kändes det självklart.

En arbetsseger som var resultatet av en lång process.

— Vi höll på och letade i intrigen och frågade oss om vi måste få in en bistory till, om vi måste tillföra ytterligare ett händelseförlopp?

— Det är ett misstag man väldigt ofta gör, speciellt inom finsk film, att när man inte tror på a-berättelsen börjar man berätta bipersonernas historier.

— Och det är ett recept för katastrof för de bästa regissörer, säger Härö och nämner Coenbröderna som ett exempel. Ofta lysande, men ibland vilsegångna bland stickspåren.

Det som är en kul grej för stunden kan i längden innebära att man som åskådare känner sig snuvad på konfekten.

Enligt Härö gäller det således att jobba på djupet, inte på bredden.

— Ta inte in flera personer, ta inte in fler scener utan gör mera av det du har. Då lämnar tittaren biografen tillfredsställd, säger Härö eftertänksamt.

”Gräv där du står”. ”Gör mer av det du har”. Konstigare behöver det kanske inte vara, men visst är det en konst i sig att försöka undvika sidospåren.

Oberoende av vilken bransch man jobbar i.

KLaus Härö spexar under presstillfälle.
Säg nej till sidospår! Uppmanar Klaus Härö som här spexar med en fotograf under ett presstillfälle. KLaus Härö spexar under presstillfälle. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Klaus Härö

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje