Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Det jag skriver är det enda som inte sviker mig

abstrakt bild av två kroppar
abstrakt bild av två kroppar Bild: Anna-Sofia Nylund /Yle illustration

Hannele Mikaela Taivassalo raderar den essä om normalitet hon påbörjat och försöker istället skriva fram en annan. Hon försöker skriva bort både Finland och sorgen och döden, medan hon samtidigt försöker skriva fram en plats som aldrig sviker. Som inte sviker så där som livet gör, i våra desperata försök att överleva.

1. Att skriva och leva (och radera)

Det är månader av mörker i Finland. Ett mörker som enkelt kryper sig in i hjärtat, kyligt och vått, modlöst. Vintervädret är både klimat och stämning samtidigt, de går inte att separera.

I det här landet griper vi desperat tag efter festligheter och julstämning, julgator och glitter och julmusik, glöggkvällar och pikkujoulut och julmiddagar, alldeles desperat för att inte drunkna i mörkret.

Jag firar självständighetsdagen med mina vänner, ingen av oss är det minsta patriotisk, snarare tvärt om: vi är glada över att leva i en fri demokrati, men ändå misstänksamma mot gränser och nationalism. Men vi tar också vilka ursäkter som helst som står till buds för att få fira något.

Till sällskapet sällar sig två spanjorer som värden av en tillfällighet träffat på en krog dagen innan. De har också tittat på hälsningsceremonierna från slottsbalen, på hotellrummets tv. ”Fruktansvärt tråkigt”, konstaterar hon, som vilken finländare som helst, som ändå tittar. Hon har en Finlandsmössa på sig, hon är fennofil och fryser aldrig i Finland.

Designer Sanna Kantola och formgivare Bruno Beaugrand
Underhållning på kö Designer Sanna Kantola och formgivare Bruno Beaugrand Bild: Lehtikuva Finlands självständighetsdag

I solen känner hon kylan bättre, i Spanien använder hon vantar, inte här. För henne är det en lättnad att få vara melankolisk. Hon är tjugutvå år, har blått hår och kan orden till Finlandiahymnen.

Hon kunde vara en karaktär i min roman.
Men det är hon inte, hon är verklig.

Jag skrev och raderade en essä. Är det inte lite som livet? Du gör, gör misstag, får börja om från början. Gör samma misstag om igen.

Men samma sak som att leva är det inte: det jag raderade ser ni inte, det är försvunnet. Det är bara jag som vet vad jag har skrivit, det är bara jag som är här och skapar min text, den här texten.

Jag skapar det jag skriver tillsammans med texten, orden. De lever inte utan mig, men att skriva är ändå en interaktion. Kanske närmast en interaktion med mig själv. Textens läsare är någon annan, kommer först senare med i bilden, är inte där när jag skriver.

Det är mycket enkelt. Det är mycket enklare.

Hela byn kom vandrande, folket skakade hand med oss, beklagade sorgen, jag kände någon sorts ålderdomlig kärlek, vi ville alla säga så mycket, men ingen kunde säga något förnuftigt

I motsats till skrivandet så skapar jag inte mitt liv ensam, eller i ensamhet. Det finns många som är medverkande, jag skapar mitt liv i relation till flera andra. Inget raderas, allt finns kvar.

Jag kan inte påverka vad som blir kvar. I mig, i dig, i den jag lämnade och glömde, i den som möter mig för första gången, och som jag får nöjet att eller tvingas möta och bemöta, i minnen och rykten, lögner och sanningar, bilder och missuppfattningar, samtal och närhet.

Allt finns kvar, alla misstag och alla misslyckanden inberäknade, finns det inte?

Handskrivet brev vid vaktbord i Radioteaterns ljudinstallation.
Handskrivet brev vid vaktbord i Radioteaterns ljudinstallation. Bild: Jessica Edén Sveaborg,1918,Sveaborgs fångläger,vita (finska inbördeskriget),brev,Bläckpenna,bläck,Yle Radioteatern,hörspel,Röster ur dödens väntrum

Möjligen finns de fel och misstag jag raderade i den raderade essän också kvar i den här texten, bakom den här texten, som grund för den.

Trots att ni inte ser.

Det kan vara en tröst att tänka att alla fel och misstag också är en del av det som är bra, även i livet. Att de leder en framåt, utvecklar en. Det kan hända att det är total bullshit.

En förutsättning för att man ska kunna tänka så är ju att man har det bra.

Det är ju alldeles möjligt att alla dessa ständiga misslyckanden aldrig någonsin leder till något verkligen bra.
I livet. I texten.

Det är platsen du står på och betraktar från som formar hur det du betraktar ser ut. Precis som den som lever i ljuset och solen lätt kan tycka att den finländska kulturen är tillåtande gentemot melankoli, inte att den skapar och kräver den.

Medan vi upplever att andra kulturer tillåter oss bejaka livsglädjen istället – kanske kan det också kännas som ett krav för någon, glädjekravet, för någon som finns på ett annat ställe än i det våta mörkret och i kylan?

2. Att skriva och leva (och överleva)

Eller: att skriva för att överskrida, och att skriva för att överleva.

Jag flyr till fiktionen för att den är formbar, när jag skriver inbillar jag mig möjligen att det uppstår en ordning, att jag börjar någonstans och avslutar, att jag kan gå tillbaka och bearbeta det som skaver i texten. Att jag har någon form av makt över någonting, texten.

Samtidigt skriver jag mig också bort från berättelsens ordning: livet ser inte ut som en intrig. Det har ingen ordning, bara bitar och inkonsekventa vändningar och en röra av lösa trådar. Hur ska jag kunna skriva någonting som inte ser ut som livet?

Det är komplicerat och rörigt – bara stumpar och härvor och trassliga snören, och inga röda trådar eller livlinor alls.

Inte ens det kan jag svara på: varför skrivandet känns som den enda möjligheten till att överleva, när det trots allt inte verkar hjälpa?

Samtidigt skriver jag också för att få mitt stumma jag att tala, för att komma förbi mig själv och det jag tiger om, och på det sättet rucka på ordningen. På min ordning.

Alla dessa ständiga frågor jag ställer, jag har inget svar att ge mig själv, jag är tröttsam på det sättet.

Vem är det egentligen jag försöker tala till?

Ihminen laiturilla katsomassa horisonttiin.
Ihminen laiturilla katsomassa horisonttiin. Bild: Unsplash sorg,ensamhet,Pir

När min far dog ville vi avsluta som om det var för honom, trots att det ändå var för oss. Det var veckorna efter midsommar, solen sken. Min mors hem, det som nyss hade varit bådas, var plötsligt fyllt av vita rosor.

Hon var glad och tacksam över alla som kom med blommorna, hon behövde berätta om och om igen om hur han dog, som för att på något sätt göra det verkligt, förståeligt, för sig själv. Men hon hatade de vita blommorna som blev kvar. Tysta och döda fyllde de det som nyss varit ett levande hem.

Eftersom min far inte hörde till kyrkan hade vi minnesstund ute på min mors gräsmatta, det som alldeles nyss hade varit deras gemensamma gräsmatta. Vi tog alla de vita blomstren, jag och mina systrar, blomblad för blomblad ryckte vi loss från de hårda stjälkarna, strödde vita rosenblad över hela gräsmattan, kring kistan som stod där.

Hela byn kom vandrande, folket skakade hand med oss, beklagade sorgen, jag kände någon sorts ålderdomlig kärlek, vi ville alla säga så mycket, men ingen kunde säga något förnuftigt. Jag talade för mycket och osammanhängande, mina systrar grät. Sedan stod vi kring kistan, höll våra tal, sjöng obekvämt några sånger.

Tågspår i skogen.
Tågspår i skogen. Bild: Unsplash/Andrea Boldizsar döden

Båda mina systrar var höggravida, det var livet och döden där på gräsmattan. De grät, de grät så tröstlöst strömmande, och var så vackra i sina tårar. Hela byn var allvarlig och svartklädd där kring kistan. Under solen. På vår gröna gräsmatta. Tusen vita kronblad. Åkrarnas diken var raka nedanför backen.

Det var som en film, en modern svensk melodram, midsommarljuset, bygden, man visste att det snart skulle komma att hända något, Hollywood-dramaturgin krävde det, samtidigt som alla århundraden som redan varit stod i skogsbrynet och övervakade.

Mina systrar bar nya liv i sina kroppar, medan de grät som om det inte fanns något slut på tårarna över döden.

Ingenting hände som skulle ha passat en svensk melodramatisk film. Ingen sensationell vändning.
För det var inte en film, det var livet.

Jag skulle inte ens få ett barn, och jag grät inte tillräckligt. Efteråt var jag sammanbiten och hård, jag trodde att jag måste vara en finsk man, jag trodde att jag var en ryggrad i familjen. Egentligen var jag bara skit. Egentligen var jag bara i vägen för sorgen, i allra högsta grad för min egen.

Hannele Mikaela Taivassalo.
Hannele Mikaela Taivassalo Hannele Mikaela Taivassalo. Bild: Niklas Sandström Hannele Mikaela Taivassalo

Sedan skrev jag en roman om slut, Åh, kom och se här, om hur allt bara tar slut, om hur det är möjligt att allt bara plötsligt kan ta slut, för att jag inte förstod just hur det var möjligt.
Hur döden var möjlig.
Jag förstår fortfarande inte.
Jag förstår ingenting.
Men jag älskar boken.

Jag skrev för att överleva. Det blev litteratur. Men när jag hade skrivit färdigt, kommit till ett slut, när det gått lite mera än ett år sedan min far dött, så vaknade jag ändå liksom upp. Plötsligt var jag ändå tvungen att börja sörja.

Inte ens det kan jag svara på: varför skrivandet känns som den enda möjligheten till att överleva, när det trots allt inte verkar hjälpa? Att man hela tiden ändå måste leva istället, också? Kanske hjälper skrivandet en att överleva, men inte att leva?

När den boken skulle makuleras kunde jag inte stå ut med tanken på att den skulle upphöra, ta slut. Jag hämtade otaliga lådor från ett avlägset lager. Nu har jag de där böckerna hemma hos mig, alla som fanns kvar. Jag vet inte ens riktigt varför.

Också min fars begravning har jag nu tagit och gjort till text, försökt forma till en del av en förståelig berättelse, trots att den är en irrationell spillra av livet.

Gamla böcker på hög.
Gamla böcker på hög. Bild: Wikimedia commons litteratur,böcker,läsning


3 Att skriva och leva (och läsa)

Jag tänker mig alltid att detta med skriva och läsa ligger mycket nära varandra.

Att läsa är väl också att leva, att uppleva – en möjlighet att uppleva mer än i det egna, enda livet man har. Att tänka i andra spår än de egna, i spår som någon märkt ut åt en som bokstäver över ett papper.

Det finns många som överlever utan att läsa, många fler än de som inte. För mig skulle det bli tomt och tunt, liksom bara ett enda liv. Att inte möta sig själv som en annan genom texten. Bara alla dessa oändliga möjligheter att misslyckas i sitt eget enda liv, och sedan: ett enda slut?

Det är säkert något motsvarande som gör att människor blir religiösa. Retoriken låter skrämmande bekant när jag talar om läsandet, skrivandet. Jag söker efter sanning och livets kärna, försöker nå det onåbara.

Litteratur är det närmaste jag kommer religion, trots att jag inte kan säga att jag utan tvivel tror ens på litteraturen.

Men till tro hör väl också just tvivel.

Kirkasvärisiä maalauksia kirkon katossa, papukaija, eri etnisiä ryhmiä edustavia enkeleitä.
Kirkasvärisiä maalauksia kirkon katossa, papukaija, eri etnisiä ryhmiä edustavia enkeleitä. Bild: Yle / Rasmus Tåg Toivakka kyrka,Pellervo Lukumies

I går var jag på en fest, eller ja, egentligen på två fester: båda mycket olika, men båda mycket livsbejakande glada – roliga människor, generös atmosfär. På den senare festen mötte jag en yngre man som i berusningen ville tala om Jesus. Det har nog aldrig hänt mig tidigare på en fest, jag blev samtidigt både intresserad, provocerad och lite trött.

Det är omöjligt för den som tror och den som inte tror att mötas i den tanken, att hitta en narrativ överenskommelse, om den ena ifrågasätter idén att leva om inte Jesus, och den andra inte förstår idén med att alls behöva någon Jesus i sitt liv. ”Vad är det för idé att skriva om man inte går till kärnan?”, undrade mannen – det var någonting uppfriskande, medvetet provokativt över hans religiösa nattsvärmeri.

Jag blev förstås upprörd, som en annan religiös fanatiker, och svarade att för mig handlar skrivandet i sig om just det, inget mindre än så, någonsin: att försöka gå till kärnan, att försöka nå det onåbara.
Också min långa monolog om detta lät som en predikan, jag kunde höra det.

Han nickade och sade eftertänksamt att han faktiskt förstod.
Vi förstod varandra inte, men vi förstod varandra.

Kirkasvärisiä kattomaalauksia kirkon sisäkatossa, jeesus, eri etnisiä ryhmiä edustavia enkeleitä.
Kirkasvärisiä kattomaalauksia kirkon sisäkatossa, jeesus, eri etnisiä ryhmiä edustavia enkeleitä. Bild: Yle / Rasmus Tåg Toivakka kyrka,Pellervo Lukumies

Det han sade att han hittade i bibeln hittade jag i skönlitteraturen. Frågan om vad livet egentligen är. Kanske han hittade ett svar på frågan, ett svar han behövde, jag vet inte. Jag tror inte ens på svar, kanske det är skillnaden, jag tror bara på frågorna.

Det som aldrig sviker är inte människorna, verkligheten, livet. Livet är svekfullt, kaotiskt och bräckligt. För mig är det som aldrig sviker just den där platsen som är – som läses eller skrivs – samtidigt både inuti mig och utanför mig i texten, och på denna metafysiska tredje plats som uppstår någonstans mellan mig och texten.

Att läsa (och skriva) är att tvivla och tro samtidigt.
Att läsa (och skriva) är att vara inne i något men samtidigt också utanför. Och det är dubbla perspektiv, och det är viktigt.
Att läsa är en ensamhet, trots att det samtidigt också är ett mänskligt möte och ett samtal. Med en själv, men också med andra röster.

Det var någonting uppfriskande, medvetet provokativt över hans religiösa nattsvärmeri

Att läsa är att skapa en plats, platsen som är, medan man själv samtidigt befinner sig på en specifik plats i världen, livet.
Men en plats som är, den måste ju vara verklig, den också. Den finns. Du skapar den, den skapar dig.

Så skapade jag texten, och texten skapade världen. Jag har inte någon annan gud, det här är mitt sätt att överleva, mitt sätt att vara. Kanske det kan kallas att leva skrivande, men i ännu högre grad att överleva. Skrivande.

Texten är mitt hem, den bästa av världar: den prövar mig, men är den som aldrig sviker.

Nu är du här. Och jag är här. Och platsen är.

Text: Hannele Mikaela Taivassalo, författare

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje