Hoppa till huvudinnehåll

Nedervetil - Aten - Istanbul

en essä om försvinnande minoriteter

Hur skall finlandssvenskheten överleva? Är det en personlig tragedi om den inte gör det? Vad kan skydda en minoritet då starka samhälleliga krafter är i rörelse?

Jag står och ser ut över Akropoliskullen i Aten, fylld av tankar om kulturer som lever upp och dör.

I Aten har jag inte bara turistat och ätit souvlaki.

Jag har också följt upp en historia som fascinerat mig sedan jag hörde om den för över 20 år sedan, den om hur Turkiet och Grekland bytte etniska minoriteter med varandra år 1923, som följd av fredsförhandlingarna i Lausanne samma år.

Berättelsen är som ett antikt drama som kunde ha spelats på amfiteatern jag står vid, en tragedi där lidande och undergång är berättelsens ingredienser.

Turkiet blev av med sina "greker" och Grekland med sina "turkar".

Världskrigets smutsbyk

Som så många andra europeiska konflikter finns en del av förklaringen till det här att hämta i utgången av det Första världskriget.

Grekland hade blivit lovat territorium på Mindre Asiens kust eftersom de deltagit i kriget på de allierades sida, något som var viktigt för landet eftersom över två miljoner greker bodde inom det Osmanska riket.

Mellan åren 1919 och 1922 krigade Grekland och Turkiet mot varandra, ett krig där Grekland först dominerade men senare pressades tillbaka mot Smyrna och besegrades och belägrades i staden.

Det hela slutade med en förödande brand, massakrer, våldtäkter och död och att grekerna (och armenierna) lämnade staden för gott.

Brittiska trupper förblindade av tårgas 10 April 1918
Brittiska soldater i världskrig Brittiska trupper förblindade av tårgas 10 April 1918 Bild: © IWM (Q 11586) första världskriget

Om man tillhör en minoritet fastnar sådana berättelser i en, kanske eftersom man på något sätt är van att känna efter varifrån det blåser, på vilket humör majoritetssamhället är.

Behöver minoriteter majoritetens erkännande? Bygger de universella värdena och mänskliga rättigheterna helt enkelt på det?

Jag ser ut över den stad som också inhyste de grekiska minoriteterna som flydde från sina hem och jag funderar: vad betyder mitt språk för mig och är det viktigt att någon annan bekräftar och ser dess betydelse?

Hur anpassade sig de som på grund av sitt språk och sin etniska tillhörighet förflyttades till Aten, till en stad som de inte hade några band till?

Hur gick det för dem som flyttade åt andra hållet? Dem vet man ännu mindre om.

Nedervetil

Bensinmackens gula ljus bryter mörkret och man ser några av de nybyggda egnahemshusen och den nya butiken nere vid vägen.

Snart är jag den enda här som talar svenska i butiken säger min svärfar, kanske på skoj, om den by som han bott i i hela sitt liv.

Förändringarna har skett knappt märkbart.

Barn har flyttat bort i jakt på något annat. På olika sätt minns de sin hembygd, bybaren som stängt, dansbanorna och tomma hus står kvar vid skogsvägarna då folk dött.

De som flyttar in talar oftast finska, det är nära till jobben i Kokkola.

Kvar blir minnen, ortsnamn och föremål som påminner om hur det en gång var. Farmor talade enbart om Gamlakarleby.

Ibland är det, som Gösta Ågren diktar, skogen som väntar på att ta över.

Byn är döende. Redan
står skogen och väntar
inne bland träden
― Gösta Ågren,Livets mening

Den här byn lever och växer förstås, men förändras.

Folk har naturligtvis inte drivits på flykt, men man har tagit sitt språk med sig och flyttat.

Ligger det något tragiskt över det här?

En del av min släkt kommer från trakten, på ett individplan valde de att flytta bort, mot nya möjligheter.

Istanbul

Jag hoppar av en buss på en livligt trafikerad väg som löper längs det Gyllene hornet och kollar mobilen. Jag borde vara framme i Fener.

Pia Ingströms bok Den mystiska näktergalen har fört mig hit och är ett utmärkt resesällskap och som är en av de ytterst få gånger som jag stött på historien om det här minoritetsutbytet sedan jag för 20 år sedan fick tipset att skriva en seminarieuppsats om ämnet.

Det var en etnisk rensning, minns jag att jag försökte argumentera för, och den har fallit i det (väst)europeiska medvetandets glömska.

Tro betonades också i utbytet, där de två staterna gjorde sig av med sina grekiskt-ortodoxa respektive muslimska medborgare.

Kanske har Europa för mycket större smärta att minnas?

De berörda talar fortfarande om det som en katastrof.

Kvinna röker på café, kullerstenar och smal gata
Fener, en kall morgon. Kvinna röker på café, kullerstenar och smal gata Bild: Sebastian Bergholm Istanbul

Ingström skriver om de bortglömda minoriteterna i Istanbul, om människor som en gång bott i staden, jobbat, gift sig och drömt om framtiden.

Uppmuntrad av boken rotar jag i antikvariat, i gamla fotografier och familjealbum som ligger i stora lådor.

Bröllop, resor och leenden och drömmar som man arbetat mot och som levts ut i en stad.

Jag kollar på husfasader och ser gamla grekiska hus och armeniska kyrkor.

”Plötsligt var de borta”, så återger Ingström en inställning till att också Istanbuls greker, judar och armenier i stort försvann från staden, (också om de behandlades separat under samtalen i Lausanne och inte ingick i det direkta utbytet).

Det är ett pragmatiskt sätt att förhålla sig till det hela. Frågar man inte så vet man inte och är inte ansvarig.

Turkiet är ett land som minns mycket selektivt. Det är inte unikt för nationer med ett mäktigt förflutet.

Nea Smyrni, Aten

Smyrna har en central plats i den grekiska kulturen och smärtan att ha förlorat staden och territorium som sedan antiken bebotts av greker är ett oläkt sår.

Staden ligger på Mindre Asiens kust, idag heter den Izmir och lär ha en prålig strandbulevard.

I Atenförorten Nea Smyrni, nya smyrna, hälsar en enorm graffiti besökaren välkommen. En förälder och ett barn på flykt.

En flykt som gick till det "hemland" som de inte hade något relation till när turkiska styrkor jagade iväg dem.

Det sägs att turkarna som förflyttades i motsatt riktning flyttade in i de gamla grekiska husen - och tvärtom.

Många av de greker som lyckades ta sig ur det sönderfallna Osmanska imperiet bosatte sig i Nya smyrna och i trakterna kring Piraeus, den antika hamn som redan nämns i den inledande meningen i Platons Staten.

De jobbade inom industrin, arbetade och slet.

Under fredskonferensen i Lausanne 1923, efter några slitsamma krig och sönderfallet av ett helt imperium, kom Grekland och Turkiet överens om den här minoritetspolitiken.

I gamla böcker läser jag att Grekland var den mindre villiga parten, den som var redo att kompromissa och att till och med återta dealen.

I sällskap med Glavkon, Aristons son,
vandrade jag igår ner till Peiraievs.
― Platon

Jag äter fisk i hamnen i Piraeus och ser båtarna guppa rofyllt i det blåa vattnet och kommer att tänka på mitt eget land och dem som tvingades lämna Karelen och som bosatte sig i trakter som de inte hade någon relation till.

Min mormor och morfar lämnade Viborg då kriget närmade sig, de var inte karelare, men ändå.

På 1970-talet återvände de till staden och deras gamla gardiner hängde kvar i fönstret. Den berättelsen sitter kvar i mig, att någon annan bara flyttade in.

I vår familjs julgran hängde alltid en julgransboll, silvrig och knottrig, som ”var från Viborg”.

Krig och flyktingströmmar går oftast hand i hand med att människor tvingas försöka slå rot någon annanstans och försöka leva med sina oläkta sår.

Förlusten av Smyrna

När man landar på Ataürkflygplatsen i Istanbul hälsas man välkommen av en enorm bild på president Erdogan. Han är en sträng och inte speciellt förenande landsfader.

Mustafa Kemal (Atatürk) blev den som sekulariserade Turkiet, styrde det mot det moderna, en medveten riktning bort från paschornas styre, bort från det religiösa.

Han hörde till den ungturkiska rörelsen, med folkmord på sitt historiska samvete. Men den moderna självbilden är viktig för den turkiska identiteten.

Fotomontage med Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk och den nuvarande presidenten Recep Tayyip Erdoğan.
Erdogan/Atatürk Fotomontage med Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk och den nuvarande presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Bild: Yle / EPA/THIERRY SUZAN / Wikimedia Commons Recep Tayyip Erdogan,Mustafa Kemal Atatürk

Erdogan vill på sätt och vis vrida tillbaka klockan, öppna dörren för religionen och låta den läcka in i politiken.

I dagens Turkiet är det politiska, religiösa och sexuella minoriteter som är utsatta. Etniska också om man tänker på kurderna och för den delen de människor som flytt undan kriget i Syrien.

Det senare gäller också Aten.

Monument med hålögda människor och figurer
Monument i Nea Smyrni, flykten 1922. Monument med hålögda människor och figurer Bild: Sebastian Bergholm Nea Smyrni

På 1920-talet var Grekland en ung nation med knappt 100 år av självständighet bakom sig.

Under det första världskriget krigade landet på de allierades sida och grekiska krigsskepp låg i Bosporen.

I traktatet i Sevres 1920 tilldelades Grekland landområden som uppfyllde de nationalistiska drömmar som man ville bygga den unga staten på.

Under 1800-talet, efter självständigheten 1830, drömde man på sina håll i Grekland om att landet skulle återfå sin antika glans och roll.

Varken Turkiet eller Grekland var befriade från den nationalistiska sjukan.

Rötterna till 1800-talets ökade folkliga medvetenhet brukar tillskrivas den tyska 1700-talsfilosofen Johan Gottfrid Herder.

Oscar Hagen: Brinnande kyrka
Korsstygn av Oscar Hagen med en tvist Oscar Hagen: Brinnande kyrka Bild: Yle/Peter Lüttge oscar hagen,Korsstygn

Folkkultur, tradition och nation blev begrepp genom vilka de olika folken upptäckte det som var genuint och äkta för dem.

För Herder stod kulturer inte i konflikt med varandra, men tankarna om unika särdrag hos folk och kultur har genom historien också fått destruktiva dimensioner.

Det finlandssvenska identitetsprojektet är också besläktat med dessa idéer.

Betydelsen av språk, litteratur och en bildningstradition är ingen historisk slump.

Det blir ett sätt att hålla fast om ett arv som finlandssvenskarna själva med varierande grad av passion hänger sig åt.

Kulturfonden delar ut pengar, litteraturpriser delas ut och uppmärksammas årligen och vi läser Mumin för våra barn.

Edith Södergran är fortfarande en del av det kulturella samtalet, hundra år efter sin debut.

Det finns de finlandssvenskar som har svårt att känna igen sig i något av det här men som står på barrikaderna för jouren i Vasa.

Många av oss hittar gemensamma intressen i historier om amerikafarare eller sverigeemigranter.

De som gnuggats ordentligt i strid,
dem kan man mycket väl sätta in i krigandet nästa dag,
fortfarande såriga och blodiga
― Montaigne

1922 retirerade grekerna till Smyrna, som gick förlorat.

Pia Ingström pekar ut vad man skall titta efter på de slitna husväggarna – och mycket riktigt ser jag grekiska ornament, bokstäver och utsmyckningar på vissa av husen, och lejon.

Istanbul är full av spår efter de olika kulturer som strömmat genom denna geografiska punkt där Europa och Asien möts.

Jag irrar in i en gränd och ser ånga söka sig ut ur pipan på ett turkiskt bad och en pojke sitter på en hög mur.

Det är fattigt och han visar att jag ska ta en bild av honom. Det är lördag morgon och gatstenarna glänser när den kalla och friska vinden från Bosporen sveper in över dem.

Jag ler mot pojken och tänker att han knappast bekymrar sig för minoritetspolitiken för 100 år sedan.

Det är svårt att ge honom någon skuld för det som inträffat. Han är bara där och försöker hanka sig fram.

Men politik har lång räckvidd och Lausannefreden har konsekvenser, till exempel i en diskussion om etnisk profiliering i dagens Turkiet.

Man väljer inte var man påbörjar sina liv, men det är i relation till andra människor som vi blir till dem vi uppfattar oss som.

Pojke sitter på mur
Pojken på muren Pojke sitter på mur Bild: Sebastian Bergholm Fener

Det finns en finlandssvensk glädje som blommar upp varje gång någon namnstark representant för majoritetssamhället uppskattar och erkänner betydelsen av den finlandssvenska kulturen och språket.

Varför det?

Utan de andra skulle det inte heller finnas ett vi.

I den här relationen behöver det inte ligga någon konflikt.

Ett inställsamt leende

Patriarkatet i Konstantinopel reser sig över Fener och det är svårt att missa byggnaden. Kyrkan påminde om antitesen till den turkifiering som Mustafa Kemals politik byggde på.

1923 ville Turkiet flytta patriarkatet, men möttes av internationella protester.

Idag uttrycker denna koloss i rödtegel att Istanbul i grunden är en mångkulturell stad.

Fortfarande är staden stor nog för att erbjuda politiska, sexuella och etniska minoriteter en viss radioskugga där de kan leva sina liv.

Men det kräver takt och strategi.

Bokpärm som matchar "Patriarkatat" i Istanbul
Med "Den mystiske näktergalen" som reseguide. Bokpärm som matchar "Patriarkatat" i Istanbul Bild: Sebastian Bergholm Pia Ingström

I sin bok beskriver Pia Ingström vad det innebär att vara minoritet, olika strategier för att undvika trubbel.

Under 1800-talet utgjorde minoriteterna hälften av Istanbuls befolkning, idag blott spillror av den.

Hon skriver om regissören Elia Kazans pappa, grekisk istanbulbo, som strömlinjeformat rörde sig ute i samhället och var bra på att inte dra uppmärksamhet till sig.

Hemma kom känslorna, raseriet.

Ett ”anatoliskt leende”, att inte provocera och dra åt sig blickar, är det pragmatiska sättet att överleva. Eller kanske att långsamt dö?

Jag frågar mig om det är värt att överleva om man inte lever, om man tvingas förneka det som är viktig(as)t för en.

Munksnäs, 1980-tal

Att undvika grupper av pojkar på väg hem från ishockeyplanen var alltid självklart och det fanns en kille som hette Samppa som hade nitat så gott som varje kille i vår klass.

Då han slog mig gjorde det inte ont, hans handske var så mjuk och tjock.

Rädslan för att få stryk, eller upplevelsen av att ha fått stryk på grund av det språk man talar, är det en erfarenhet som på något sätt gör det svårare för en att överge språket, vara finlandssvenskheten trogen, också om den ibland känns främmande?

Det verkar vara livsviktigt att höja rösten när svenskan glöms bort eller ignoreras i offentliga sammanhang.

Ingström beskriver den samhälleliga innebörden av att leva incognito i Istanbul - man förstår inte ens varför de finns ”här”.

I ett sådant läge är det svårt att ställa några krav alls, till exempel på rättigheter som man ofta anser vara grundläggande för ett värdigt liv.

Den finlandssvenska erfarenheten är förstås heller inte entydig och beror på om man lever på en ort där finskan dominerar eller om man bor i de så kallade svenskbygderna.

Den beror också på klass och kultur.

Pål Pressli beställer hamburgare.
Pål Pressli (Paul Olin) en finlandssvensk 1980-tals figur Pål Pressli beställer hamburgare. pål pressli

Herrar och slavar

Det var sent 1990-tal och filmen Herr Puntila och hans dräng Matti visades i Göteborg där jag bodde på den tiden. Vi drack öl på ett sjapp och sent på natten stegade vi in på bion.

Herren Puntila söp och lärde drängen Matti att göra detsamma. Dessa två livsöden bands samman.

Som finländare i Göteborg kände vi oss mycket finska, trots att vi för en gångs skull kunde tala vårt modersmål i vardagen.

Sammanhanget låter vissa drag träda fram.

Erkännandet är en filosofisk term som varit viktig för olika samtida diskussioner om det mångkulturella samhället och grunderna till det hittas hos den tyske historiefilosofen Hegel och fransmannen Rousseau.

Kort och gott – både herren och slaven behöver varandra för sin självförståelse som herre över och slav under någon.

Det är endast i staten människan har en förnuftig existens
― Hegel

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor vill visa hur våra identiteter blir till genom varandra och diskuterar olika minoriteters krav på erkännande i ett liberalt samhälle och vilken betydelse ett erkännande kan ha.

Idag ser man hur olika minoriteter ställer nya krav på erkännande och också på att ens kulturella särdrag skall respekteras.

Vad händer om ingen ser ett värde i den finlandssvenska kulturen?

Varför är det viktigt för finlandssvensken att få majoritetsbefolkningens erkännande (och att i sin tur själva erkänna andra minoriteter)?

Greker flyr det brinnande Smyrna 1922.
Smyrna 1922 Greker flyr det brinnande Smyrna 1922. Bild: CC / Public domain Turkiet,Osmanska riket,Izmir,Smyrna,1922,greker

Jo, bland annat eftersom Taylor påminner om att kulturen är den bakgrund mot vilken våra livssträvanden får mening.

Strävanden inte som delar av en kultur utan som individer som med kulturen som fond försöker leva ett så meningsfullt liv som möjligt.

Jag kan ha svårt för vissa drag i finlandssvenskheten, men att tro att jag som individ har makt att inte påverkas av större historiska och politiska strömningar, att jag oberoende av samhället omkring mig kan välja ett fullt liv, verkar vara en hägring.

Det som finlandssvenskarna har gemensamt med de minoriteter vars spår jag spejat efter i Istanbul och Aten är att majoriteternas erkännande eller brist på det kan vara avgörande.

Också på ett individuellt plan.

När en människas liv till följd av andra människors gärningar eller försummelser blir stympat eller förstört
...är det inte bara hennes sensibilitet som tar skada,
utan också hennes längtan och strävan efter det goda
― Simone Weil

Tragedin i att de turkiska och grekiska familjerna rycktes upp ur sina hem och sammanhang ligger just i innebörden för en och var av dem, hur liv spills ut.

De mänskliga rättigheterna formulerades med andra världskrigets fasansfulla erfarenheter i gott minne - som ett skydd mot plötsliga utbrott av hat, nationalism och totalitarism.

Idag är det delvis de samma men också nya krafter som människor behöver skydd från.

Ännu 1955 skedde en pogrom i Istanbul där främst den grekiska minoriteten var måltavla, med sönderslagna butiker och dödsfall.

De mänskliga rättigheterna är inget som någon plötsligt upptäckte, inget vi har i någon absolut mening.

Deras kraft ligger i våra sätt att bemöta varandra, visa varandra omsorg och medkänsla.

Det är där deras källa till mening ligger, i vår insikt om vad det betyder för en människa att förlora allt.

Eller i att förstå vad som kan vara viktigt för en annan människa.

Kyrka, armenisk i Istanbul
Spåren som armenierna lämnat efter sig i Istanbul påminner den uppmärksamma besökaren om en kultur innan folkmordet 1915-1917 Kyrka, armenisk i Istanbul Bild: s Istanbul

Historien kan påminna oss om att utsatta gruppers krav på rättigheter inte är trender eller godtyckligt bråkande. Det är så mycket som står på spel.

Hermeneutikern Gadamer talar om olika förståelsehorisonter som sammanfaller, överlappar varandra kan man kanske säga, och Taylor vill genom att lyfta fram det här påminna om att ett mångkulturellt samhälle berikas av de förståelser och värden som vi kan dela tillsammans.

Petra

När jag mitt under ”flyktingkrisen” besökte den lilla orten Petra på den grekiska ön Lesbos flöt väskor i land och människor kom med små båtar, gick längs heta vägar.

En familj sökte skydd mot solen i ett litet kapell vid flygplatsen. Våra vägar korsades för en stund.

Mitt pass lät mig åka hem, den syriska familjens öde låg inte längre i deras egna händer.

Husen på Lesbos hade osmanerna lämnat bakom sig.

Tegeltaken var vackra att betrakta i solnedgången. Havet rullade in över stenstränderna.

De människor som en gång bott där var försvunna för länge sedan. De hade säkert älskat att se ut över det blå havet, höra stenarna rulla av vågornas kraft och cikadornas sång.

Byn petra sedd genom galler
Petra på Lesbos Byn petra sedd genom galler Bild: Sebastian Bergholm Lesbos

Mormor och morfar kanske planerade att göra Viborg till sitt hem, poeten Gösta Ågren skildrar sin hemby med värme och vemod och redan i att man beskriver förlusten av mening och möjlighet finns ett krav på att ta varandra i beaktan.

Annars är det såsom Ingström beskriver en helt annan inställning till minoriteterna: ”En dag så var de bara borta”.

Det är så oerhört lätt hänt och oåterkalleligt, knappt något att tänka på.

Diskussioner