Hoppa till huvudinnehåll

Tanja växte upp på ryskt barnhem i Sibirien under sovjettiden: "Det var inte vackert men det var ett liv"

Bild på Tanja Ljungqvist utanför sitt hem i Ingå.
Tanja Ljungqvist är uppvuxen i Sibirien men bor sedan nästan trettio år i Ingå. Bild på Tanja Ljungqvist utanför sitt hem i Ingå. Bild: Yle / Jenna Emtö kulturproducenter,tanja ljungqvist

Tanja Ljungqvist växte upp på ett ryskt barnhem i Sibirien där synen på barnuppfostran var hård och där barnen fick kämpa för att få uppmärksamhet av de vuxna. Sedan nästan trettio år tillbaka bor Tanja i Ingå och planerar nu en gemensam resa tillbaka till sin sibiriska barndomsmiljö tillsammans med sin vuxna dotter som aldrig tidigare varit där.

När Tanja Ljungqvist var sju år gammal placerades hon på ett barnhem eftersom varken hennes mamma eller hennes mormor som hon bodde med kunde ta hand om henne.

Till en början trodde Tanja att vistelsen på barnhemmet skulle bli tillfällig.

– På något sätt så fick jag för mig att det bara var frågan om sex månader och att min mamma sedan skulle komma och hämta mig därifrån. Det hoppet levde jag på i alla år tills jag fyllde 17 men det blev inte så, säger Tanja.

På något sätt så fick jag för mig att det bara var frågan om sex månader och att min mamma sedan skulle komma och hämta mig därifrån. Det hoppet levde jag på i alla år tills jag fyllde 17 men det blev inte så― säger Tanja Ljungqvist om sin uppväxt på ett barnhem i Sibirien.

Dåliga tider ledde till olika problem

Att växa upp på barnhem är ett öde som Tanja delar med många andra barn till följd av de förhållanden som rådde i sovjettidens Sibirien.

– Det var inte goda tider i 1970-talets Novosibirsk och i Sibirien. De svåra förhållandena medförde problem som alkoholism och människor hade svårt att överleva, säger Tanja Ljungqvist.

Det var inte goda tider i 1970-talets Novosibirsk och i Sibirien. De svåra förhållandena medförde problem som alkoholism och människor hade svårt att överleva― säger Tanja Ljungqvist

– När man tänker på Sibirien tänker de flesta på köld, fångenskap och långa avstånd, vilket ju är sant. Det är väldigt kallt där under vintrarna men på somrarna är det i stället mycket varmt, det bli över 40 grader.

Under vintern när marken är frusen kan man inte göra så mycket. På vintrarna är det svårt att ha boskap och under somrarna tinar marken så pass litet att det inte går att odla annat än potatis, kål och morot.

– Människor i Sibirien tvingades därför leva på matkuponger i 70 år, säger Tanja Ljungqvist.

Bild på sjuåriga Tanja.
När Tanja var sju år gammal placerades hon på ett barnhem som låg cirka hundra kilometer österut från Novosibirsk. Bild på sjuåriga Tanja. Bild: Privat Flicka

Eftersom staten inte ville att det skulle finnas några gatubarn tog myndigheterna över vårdnaden av de barn som föräldrarna inte kunde ta hand om och placerade dem på barnhem, berättar Tanja.

Hundratals barn bodde på barnhemmet

Därför hamnade också Tanja Ljungqvist på ett barnhem som låg cirka hundra kilometer öster om Novosibirsk.

– Vi var 380 barn på barnhemmet sade min skoldirektör senaste gången jag träffade honom. Jag förstod inte själv att vi var så många, man hade inte koll på sådant när man var barn. Men i min klass gick det 36 barn. Det var en stor skola.

Bild på matsalen som fanns i Tanjas barnhem.
Såhär såg det ut när barnen åt i barnhemmets matsal. Flickan vid det mellersta bordet som ser in i kameran är Tanja Bild på matsalen som fanns i Tanjas barnhem. Bild: Yle / Jenna Emtö matsal

Barnhemmet bestod av en stor skolbyggnad där det fanns klassrum, ett bibliotek och en stor samlingssal. Från skolan gick det en korridor till en annan byggnad där sovsalarna och toaletterna låg.

I den byggnaden låg också en matsal och skilda vardagsrum för flickor och pojkar.

Bild på Tanjas skola och barnhem.
Den stora byggnaden på bilden är Tanjas skola. Det mindre huset till höger är barnhemmet där sovsalarna och matsalen ligger. Bild på Tanjas skola och barnhem. Bild: Privat Barnhem

Stränga regler och hård uppfostran

Det var stränga regler och hård disciplin som gällde på barnhemmet. Från det att barnen steg upp tills att de gick och lade sig blev de noga övervakade.

På barnhemmet blev barn som inte skötte sig och bröt mot reglerna uppskrivna på en särskild lista.

På listan hamnade de barn som inte steg upp i tid, som inte såg tillräckligt propra och rena ut när de kom till skolan eller de som hade busat under lektionerna.

– Varje måndag var det samling i skolan och då lästes namnen på de barn upp som hamnat på listan mer än tre gånger. De fick komma fram och skämmas.

Men det räckte inte bara med skam utan de skulle också straffas för att upprätthålla ordning och disciplin.

–Det var ganska omöjligt att hålla den ordning som krävdes. Till exempel skulle sängarna bäddas som i armén och det kontrollerades att täckets hörn var rätt vikta, att kudden inte var sned och att det inte fanns damm i sovrummet.

Det allra värsta man kunde göra var att rymma, vilket hände då och då. Även Tanja lyckades rymma en gång från barnhemmet och åkte då till sin mamma och mormor.

– Men alla som rymde kom till slut tillbaka till barnhemmet.

Men alla som rymde kom till slut tillbaka till barnhemmet― säger Tanja Ljungqvist

Det vanligaste straffet som gavs var att barnen fick tvätta och städa.

– Byggnaderna var ju enorma och det fanns inte tillräckligt med städerskor. Så vi fick skura golv, väggar och toaletter och städa områdena utanför. Det fanns mycket att göra.

Barnen fick också ibland straffa varandra, vilket kunde innebära fysiskt våld.

Inte mycket fritid

Dagarna på barnhemmet var noggrant schemalagda runt måltider, lektioner och läxläsning. Utöver det fanns det också några timmar fritid men den tiden ägnades åt aktiviteter som körsång, fotograferande och sömnad.

– Vardagen skulle vara innehållsrik och innehållet skulle förstås vara i sovjetisk anda för att man skulle förbereda sig på att bli en god medborgare.

– Det kunde man göra via goda gärningar, vi besökte äldre människor och veteraner för att sköta deras trädgårdar och hjälpa till under somrarna.

– Fast vi egentligen inte fick gå utanför vårt staket var det tillåtet om man hade med sig en lapp som bevisade att man var ute på lovligt ärende.

Vardagen skulle vara innehållsrik och innehållet skulle förstås vara i sovjetisk anda för att man skulle förbereda sig på att bli en god medborgare. Det kunde man göra via goda gärningar, vi besökte äldre människor och veteraner för att sköta deras trädgårdar och hjälpa till under somrarna― säger Tanja Ljungqvist

Liten kontakt med omvärlden

Kontakten med världen utanför barnhemmet var väldigt liten. Det var inte många barn som träffade familj och släktingar.

Men Tanja var något av ett undantag eftersom hon emellanåt fick åka och hälsa på sin mamma och mormor. Hennes mormor gjorde också regelbundna besök till barnhemmet.

Som barn var Tanja ofta sjuk, vilket betydde att hon fick tillbringa långa perioder på barnsjukhus. Det utgjorde en välkommen paus från den hårda vardagen på barnhemmet.

– På barnsjukhuset bodde mammorna tillsammans med sina sjuka barn. Jag var i samma sjukhusrum där det fanns flera mammor. Där hörde jag deras livshistorier och kunde diskutera livet tillsammans med dem.

– Det öppnade upp omvärlden för mig. Jag tycker fortfarande idag att sjukhusmiljöer är hemtrevliga.

Jag tycker fortfarande idag att sjukhusmiljöer är hemtrevliga― säger Tanja Ljungqvist som växte upp på barnhem men som också tillbringade långa perioder på barnsjukhus.

Under sjukhusvistelserna fick hon också det som annars var en bristvara på barnhemmet, nämligen uppmärksamhet och egen tid tillsammans med vuxna.

Livet utanför barnhemmet inget alternativ

Trots att livet på barnhemmet präglades av en hård syn på barnuppfostran och en stark längtan därifrån så har Tanja ändå flera goda minnen från barnhemstiden.

– Det var väldigt fint att vi fick tak över huvudet, mat och bra utbildning - allt vad vi behövde.

– Det var inte vackert men det var ett liv. Det var ett liv där vi kunde slutföra skolgången och sedan gå vidare.

– Man blev kanske lite hårdhudad och var tvungen att anpassa sig, överleva och klara sig. Det var ju vilda västern, men våldet och problemen utanför skolan i just den världen som jag togs ifrån var inget bra alternativ för barnen.

Hon berättar att hon som vuxen förstått vad alternativet antagligen hade inneburit för henne och för många av de andra barnen om de inte hade hamnat på barnhem.

Det var inte vackert men det var ett liv. Det var ett liv där vi kunde slutföra skolgången och sedan gå vidare― säger Tanja Ljungqvist

Under Tanjas barndom flyttade hennes mamma och mormor omkring mycket. En lång tid bodde de i en gammal, kall tågvagn och reste runt och reparerade järnvägar.

– Barnen togs inte ifrån sina föräldrar utan orsak, oftast var det på grund av alkohol och våld.

I det kalla Sibirien hade det varit svårt för barnen att klara sig.

– För min egen del fanns det situationer då jag satt under tågvagnar i 44 minusgrader, det är ju inte hållbart.

Banden till Sibirien finns fortfarande

När Tanja var 17 år flyttade hon till Leningrad för att studera och arbeta. Sedan 1990 bor hon i Finland och lever nu i Ingå tillsammans med sin man.

Hon har länge arbetat som kulturproducent inom teaterbranschen och som tolk.

Hon har fortfarande starka band till Sibirien, till exempel talar hon varje vecka med en av sina barndomsvänner från barnhemmet som idag bor i staden Jekaterinburg.

Bild på Tanja Ljungqvist (till höger) tillsammans med sin barndomsvän när de är 16 år gamla. Tanja och vännen håller fortfarande kontakt.
Tanja Ljungqvist (till vänster) tillsammans med sin barndomsvän när de är 16 år gamla. De håller fortfarande kontakt. Bild på Tanja Ljungqvist (till höger) tillsammans med sin barndomsvän när de är 16 år gamla. Tanja och vännen håller fortfarande kontakt. Bild: Privat flickor,tanja ljungqvist

Hon har också rest tillbaka till Sibirien flera gånger och då även besökt sitt gamla barnhem. Under åren har hon också fått kontakt med släktingar som hon inte tidigare visste fanns.

Nästa resa till Sibirien blir speciell eftersom Tanja då åker dit tillsammans med sin vuxna dotter som aldrig tidigare varit där och som nu ska få ta del av sin mammas förflutna.

– Vi borde ha åkt redan i höstas men det blev inte av så vi gör det i sommar i stället vilket är en bättre årstid för resan.

– Jag vill visa henne begravningsplatsen och alla platser jag bott på. Det blir hennes resa, jag har tidigare varit där med min man men nu blir det bara jag och min dotter som får promenera omkring där.

Bild på staden Novosibirsk.
Tanja har återvänt till Novosibirsk, Sibirien flera gånger. Nästa resa hon gör dit blir speciell eftersom hon då för första gången reser dit med sin dotter. Bild på staden Novosibirsk. Bild: Kirill Kukhmar/TASS All Over Press Novosibirsk

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje