Hoppa till huvudinnehåll

"Jag var en mörkrädd pastor med djupa tvivel och insomnia" - Anni Paananen stod i predikstolen när hon märkte att hon inte längre trodde på Gud

Anni Paananen pratar
Nu har Anni Paananen inte ens sjungit en lovsång på 25 år. Det väcker för motstridiga känslor, förklarar hon. Anni Paananen pratar Bild: Yle/Roy Fogde Tvivel,pastor,predikant,skräck

Som pastor märkte Anni Paananen att orden hon predikade började kännas falska, och att varje andakt som hon förberedde förde henne längre bort från Gud, istället för närmare.

Stämde faktiskt det som stod i bibeln? Fanns Gud ens?

Det var stora tankar att brottas med samtidigt som hon skulle leverera andliga budskap till en hel församling, och i takt med att Anni höll sina gudstjänster och förbönskvällar, så slutade hon också sova.

En typ av skräck smög sig på.

- Jag förstod ju inte vad det var som hände med mig, säger Anni.

- Jag ville kunna tro på Gud och försökte se på allting som en prövning.

Hon minns hur hon skulle göra hembesök till äldre medlemmar i församlingen, för att ge dem ett sista, tröstande ord inför hemfärden, och att hon plötsligt inte visste vad hon skulle säga till dem heller.

För vad händer efter döden, egentligen? Vem kan på riktigt veta?

Det blev övermäktigt, och kanske var det övermäktigt redan från början.

Anni var 23 år gammal då hon fick vikariatet i Purmo baptistförsamling. Året var 1995, och skorna var stora att stiga in i.

- För han som varit pastor före mig hade haft sin tjänst i 25 år och var en bygdens son.

Som nyinflyttad och nyanställd bodde Anni i en vaktmästarbostad bredvid kyrkan, och strax bakom knuten låg skogen. I takt med att Anni slutade sova blev hon allt räddare också för den.

bild på nådjärvssjön
Jag var helt enkelt mörkrädd, säger Anni Paananen. bild på nådjärvssjön Bild: Yle/Roy Fogde Nådjärv,Raamtheater,Skräck,fruktan

- Det var speciellt ett fönster i min bostad som jag alltid undvek att se ut genom, för att jag kände på mig att det fanns något ont där.

Och egentligen var det just den här dragningen till det okända och mörka som gjorde att Anni från början blev kristen.

- Det var så det startade, säger hon.

Lekte anden i glaset

- Jag var barn och hade lekt anden i glaset med mina kompisar, och blev ordentligt rädd för det hela då glaset sprack.

tecknad bild på barn som ber
Det är ju inte så konstigt att glaset sprack, eftersom man håller det ovanför en ljuslåga, skrattar Anni. Men ändå. Jag tänkte att det här ska inte ett kristet barn syssla med. tecknad bild på barn som ber Bild: Yle/Roy Fogde Bön,Anden i glaset

Så den lilla Anni vände sig till Gud och kristendomen för att be om skydd mot det onda som hon eventuellt hade framkallat i sin ockulta lek. Och barnatron förvandlades till ett medvetet beslut.

Lovsång, hormoner och skrattanfall

Så småningom, efter högstadiet, kändes det också naturligt att studera musik och församlingsarbete vid de kristna folkhögsskolorna i Vasa.

- Då var det nittiotal och väldigt karismatiska tider, berättar Anni.

Flera väckelserörelser var igång och ungdomarna trängdes, svettades och sjöng.

Händerna var uppsträckta och det var mycket fokus på nådegåvor och den helige ande, och under samlingarna var det vanligt att tala i tungor och falla omkull i skrattanfall under den helige andes kraft, som det hette då.

Bild på flygplansstolpar som liknar lovsång med uppsträckta händer
Anni Paananen lyssnar inte på lovsång längre, förutom någon enstaka gång då det råkar komma en andakt på radion. Och det förorsakar alltid kluvna känslor, säger hon. Något suger mig in i det, samma känsla som jag förr skulle ha kallat för den helige andes närvaro. Men något annat säger nej, nej, nej, det här är falskt, det går inte. Bild på flygplansstolpar som liknar lovsång med uppsträckta händer Bild: Yle/Roy Fogde Lovsång,Undvikande,Kognitiv dissonans

- På den tiden förklarades en uppvispad stämning gärna som den helige andes närvaro, säger Anni.

- Det var mycket hormoner i omlopp på våra möten, säger Anni. Dopamin, adrenalin, oxytocin.

Numera använder hon hellre sådana ord, än de andliga begrepp och uttryck som var vanliga då.

- Vi förandligade saker och fenomen med hjälp av språkbruket, istället för att bara säga det rakt ut, det som på riktigt hände.

Besatt av splittringens andemakt

Ibland kunde man till och med förandliga helt vardagliga problem och konflikter, och förklara dem med andliga termer, istället för att faktiskt ta itu med dem och reda ut dem.

Det var något som Anni själv råkade ut för, som 22-åring, i slutet av studietiden. Hon blev indragen i en konflikt och anklagad för att vara besatt av splittringens andemakt.

För Anni blev det en obehaglig upplevelse, eftersom hon först inte ens förstod vad konflikten handlade om.

- Jag förstod att jag anklagades för att ha uppviglat folk mot varandra och att jag söndrat något. Men jag förstod aldrig exakt vad jag gjort och det förklarades inte heller för mig. Istället landade allting i det här med att jag var besatt av en splittringens andemakt.

Man konfronterade inte sanningen, men bearbetade den ändå, halvt på distans. Man uppnådde känslan av att ha löst ett problem, men utan att riktigt ha befattat sig med det.

Det här kallas också för spiritual bypass.

- Att inte jobba med sig själv och sina verkliga brister, utan bortförklara dem i stället med hjälp av andliga begrepp.

Anni bläddrar i gammal tidning
Anni Paananen. Anni bläddrar i gammal tidning Bild: Yle/Roy Fogde tidningar,minnen (mentala fenomen)

Det var året därpå som Anni anställdes som pastor i Purmo, och då hon så nyligen blivit anklagad för att bära på splittringens andemakt var hon nu mån om att fungera som en förenande faktor i den nya församlingen.

- Men en del av min frimodighet hade försvunnit, säger Anni.

- Jag var mera dämpad.

Purmo Baptistförsamling var tillmötesgående, varm och engagerad, men det fanns ingen i Annis egen ålder där. Bara äldre personer och barnfamiljer. De unga hade flyttat bort, och det blev ett större problem än Anni hade kunnat föreställa sig. För när de karismatiska och emotionella ungdomssamlingarna uteblev, så tystnade också Annis Gud.

- Nu var det bara jag och bibeln kvar, säger Anni. Och i den hittade jag alltför många motsägelser för att själv kunna fungera som kristen.

Bild på Anni som ung
Anni Paananen, 22 år. Bild på Anni som ung Bild: Yle/Roy Fogde mission,predikant

När vikariatet tog slut var lättnaden stor, men det krävde ändå sin process att våga konstatera att hon inte längre var troende.

- Jag pratade knappt med någon om det här på över tio år, säger Anni. Det var för smärtsamt.

Bit för bit blev Anni till slut ändå sin egen auktoritet, istället för att överlåta allt ansvar åt Gud, så som hon förr gjorde. Processen handlade mycket om att själv börja stå för det hon gör. Att säga saker i sitt eget namn, utan att hänvisa till Gud och till olika bibelord.

- Att inse mina egna begränsningar och inte skylla på Gud eller på omständigheter när jag begår misstag eller gör fel.

Och när det gäller vad som händer efter döden och andra stora frågor, så är det numera okej för Anni Paananen att säga att hon inte vet.

Anni Paananen och Olle Rosenqvist sjunger lovsång
Att pröva sjunga lovsånger för första gången på över 25 år väcker många motstridiga känslor, tycker Anni Paananen. Här tillsammans med Olle Rosenqvist, en god vän från Annis tid som kristen. Anni Paananen och Olle Rosenqvist sjunger lovsång Bild: Yle/Roy Fogde Lovsång,Minnen,Den Helige Ande

I dokumentären När pastor Anni slutade tro på Gud prövar Anni Paananen att sjunga lovsånger för första gången på över 25 år, för att se vilka känslor och minnen som dyker upp.

Se dokumentären i Yle Teema Fem, måndagen den 21 januari klockan 18.30, eller nu på Arenan:

Läs också

Tro

Nyligen publicerat - Tro