Hoppa till huvudinnehåll

Lotta Green: De (mobil)upplysta ansiktenas tidevarv

Tecknad gatuvy där folk stirrar in i sina telefoner
Tecknad gatuvy där folk stirrar in i sina telefoner Bild: Lotta Green illustration

Med risk för att hädanefter betraktas som mossig och hopplöst ur tiden, tänker jag konstatera följande: Attan så mobilberoende vi är nuförtiden! Ja, just det.

Sedan när har vi blivit så upptagna, att varje ledig stund går åt till att behandla information?

Med jämna mellanrum stöter man på dem, de där som bara står. De blockerar infarter, trappuppgångar, de har ställt cykeln åt sidan, de har lagt ner matkassarna.

De skriver frenetiskt på sina små tangentbord, de glor ner i rutorna, deras ansikten är upplysta i mörkret. De är där, men ändå inte, för fokus är någon annanstans.

Vad är det som hindrar dem på deras framfart? Vad är det som är så viktigt?

Har våra hjärnor rentav förändrats så till den grad att vi inte längre minns vad det var vi skulle göra när vi kommer hem, och att det därför är säkrare att ta itu med grejerna direkt då vi kommer ihåg dem?

Internets förtrollande gryning

När internet kom in i min vardag år 1995 cyklade jag 4 km till ett utbildningscenter där man kunde använda nätet obegränsat.

Jag minns hur jag tog mig dit med andan i halsen, och hur endorfinerna snurrade då jag äntligen satte mig ner och loggade in på det där magiska nätet som hade ALLT.

Det var ju väldigt begränsat på den tiden, men vad visste jag.

För mig innebar det ändå hela världen. Det innebar saker som mina favoritbands webbplatser. Det innebar en egen e-postadress.

Jag skickade slumpmässiga mejl runt hela världen, för det var så man gjorde. Man brevväxlade per e-post. Man kunde få kontakt med vem som helst.

Det var helt nytt och helt galet. Det var internet!

Det blir bara bättre -> sociala medier

Under de kommande åren skulle man dessutom få uppleva sociala mediers första trevande steg som för min del innebar Skunk, Helgon och x3m:s community.

En sak var klar och det var känslan av att internet var framtiden, internet var allt. Det var nu man skulle vara med, eller så kunde man lika gärna gå och lägga sig.

Föga anade jag år 1995 att folk inom en snar framtid skulle gå in i stolpar och hamna under bilar, krascha sina bilar, ställa sig mitt på parkeringsplatser och trottoarer och i trappuppgångar, försumma barn, familj och nattsömn, spela mobilspel sju timmar i sträck bara för att det där internet skulle finnas så nära inpå.

Det var helt nytt och helt galet. Det var internet!

Vad visste jag då om att gloendet i mobilrutan skulle fylla alla tomrum, ens morgnar och ens kvällar, alla stunder som förut kanske innebar tid för reflektion och nollställning.

Det som började som en oskyldig liten lördagspåse som man överlyckligt tog itu med en gång i veckan, har utvecklats till bottenlösa, tamburstora gottepåsar som vi trycker i oss enbart av slentrian.

Har vårt mobilberoende rentav blivit så självklart att vi inte betraktar det som ett beroende längre?

Borde man vara orolig, eller är tiden vi lever i bara en övergångsperiod under vilken vi kommer att lära oss att verkligt mänskligt umgänge slutligen ändå betyder mest för oss?

Eller går utvecklingen åt andra hållet?

kvinna står på gräsplan vid staket med ac/dc skjorta
Lotta Green kvinna står på gräsplan vid staket med ac/dc skjorta Bild: privat person,lotta green nutidsångest musikaldokumentär

Mot oändligheten och vidare ...

Kanske framtiden kommer att erbjuda parallella virtuella världar som är minst lika reella som den verkliga, en skrämmande men också lite lockande tanke.

Jag navigerar alltså hem mellan folk som har släppt ner matkassarna på trottoaren och plockat fram mobilerna för att svara på viktiga meddelanden/
byta musik/
se hur många likes den senaste postningen har fått/
stalka sin ex/
fota snövädret.

Jag muttrar och tänker att är det nu nödvändigt? Mitt på trottoaren. Och så fort jag har tänkt tanken till slut, så händer det mig själv.

Det som började som en oskyldig liten lördagspåse som man överlyckligt tog itu med en gång i veckan, har utvecklats till bottenlösa, tamburstora gottepåsar...

Jag kommer på något. Det kan inte vänta, för jag kan ju glömma det, och det måste skrivas ner just nu.

Det är den här texten.

Så jag plockar upp mobilen och skriver för brinnkära livet.

I skrivande stund står jag MITT i vår lägenhetstrappa, med hunden otåligt gnällande framför mig, med väskorna vid fötterna, med blicken i rutan.

Och skriver det här. Det är ju jätteviktigt.

Lotta Green är kulturarbetare och hon skriver kolumner för Svenska Yles kulturredaktion.

Se också serien om vad mobilen och skärmen gör med oss på Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje