Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Pakolaiset – på flykt undan skam och förnedring

Heikki Kinnunen och Riikka Puumalainen i Pakolaiset på Tammerfors teater.
Uutela och hans unga brud. På bilden Heikki Kinnunen och Riikka Puumalainen. Heikki Kinnunen och Riikka Puumalainen i Pakolaiset på Tammerfors teater. Bild: Moe Mustafa Tampere Theatre,Heikki Kinnunen,Mikko Roiha,Riikka Puumalainen,Johannes Linnankoski,Pakolaiset

I Johannes Linnankoskis roman Flyktingarna går den fysiska resan bara från Tavastland till Savolax men när Mikko Roiha nu förvandlar berättelsen till den sista anhalten i sin trilogi om gränser står samtidigt den allra längsta resan i fokus. Varför är vägen till kärlek och förståelse alltid så lång?

Jag antar att de flesta förknippar Johannes Linnankoski med Sången om den eldröda blomman. Den romantiska berättelsen om kvinnotjusaren med en brud i varje forskrok gavs ut år 1905 och blev en veritabel bästsäljare – översatt till nitton språk och filmatiserad hela fem gånger.

Men berömmelsen vilar ju inte alltid på det bästa man skrivit.

I Flyktingarna, utgiven några år senare, finns inte mycket som sätter fart på läsarnas hormontillströmning men desto mer näring för tanken. Och när Mikko Roiha nu sätter upp sin version på Tammerfors teater får romanens kultur- och generationskrockar också nya bottnar.

Foto från Pakolaiset på Tammerfors teater.
En brudgum med släta kinder. Heikki Kinnunen som änklingen Uutela. Foto från Pakolaiset på Tammerfors teater. Bild: Moe Mustafa Tampere Theatre,Johannes Linnankoski,Mikko Roiha,Heikki Kinnunen,Riikka Puumalainen,Eeva Hakulinen,Pakolaiset

En gammal mans revansch och en ung kvinnas tragedi

Änklingen Juha Uutela vill gifta om sig. Men inte med vem som helst. Trots att han själv närmar sig de sjuttio har han siktet inställt på granngårdens tjugotreåriga Manta. Uutela har ägnat hela sitt liv åt att skaka av sig oäktingsstämpeln och visa vad han går för. En ung hustru ska bli kronan på verket.

Och visst, Uutela blir gift. Men den unga bruden väntar en annan mans barn och när hennes föräldrar inser det drabbas de av panik. Att de i sinom tid måste avslöja sanningen för svärsonen känns illa nog men ännu större är skräcken över bybornas dom. De måste bort.

Flykten maskeras till en förutseende flytt. Husbonden på Keskitalo deklarerar för alla som orkar höra att framtiden finns i ett fjärran Savolax, långt från de tavastländska hemåkrarna. Och så bär det iväg med hela bohaget, inklusive en intet ont anande Uutela.

För dagens publik kan upptakten naturligtvis kännas lite långsökt men Roiha löser det skickligt genom att låta associationerna flöda fritt.

Foto från Pakolaiset på Tammerfors teater.
Mötet med Savolax. På bilden Pekko Käppi, Eeva Hakulinen, Elisa Piispanen och Heikki Kinnunen. Foto från Pakolaiset på Tammerfors teater. Bild: Moe Mustafa Tampere Theatre,Johannes Linnankoski,Mikko Roiha,Pekko Käppi,Eeva Hakulinen,Heikki Kinnunen,Pakolaiset

När de fåordiga tavastlänningarna stiger av tåget med sina svarta hattar djupt neddragna över pannan möts de av en munvig och skränig hop i läderjackor. Det är som om en grupp gammaltestamentligt fromma hade landat på det lokala heavybandets spelning.

Bilden ringar in en kulturkrock som inte bara antyder ömsesidig misstro. I de två tidsplan som antyds ryms naturligtvis också frågor kring dagens flykting- och främlingskap.

Vad är det som förenar oss och vad är det som skiljer oss åt?

För det mentala avståndet mellan människor finns åtminstone ingen fast gräns. Det får protagonisterna i Pakolaiset erfara på många sätt.

En resa inom landet känns som en resa till en helt ny kontinent och hemma vid köksbordet växer också avståndet fort mellan de gamla vännerna.

Att förlåta andras felsteg är svårt, att möta sina egna tillkortakommanden ännu svårare. Heikki Kinnunen tecknar Juha Uutelas långa resa med små och subtila nyanser.

Stråkharpa, psalmsång och svartvit film

Uppsättningen är ett samarbetsprojekt med dansteatern Minimi och det har resulterat i en stramt stiliserad iscensättning där det fysiska uttrycket är centralt. Kropparna gestaltar inte bara handling, de fångar också de skiftande stämningarna.

När gubbarna Uutela och Keskitalo (Esko Roine) gör upp om giftermål frågar ingen till exempel vad den tilltänkta bruden anser. Men vi ser det ju. Riikka Puumalainens rasande dans är som ett skri – ett skri som faktiskt också hörs i Pekko Käppis frenetiska hantering av stråkharpan.

Foto från Pakolaiset på Tammerfors teater.
Mantas ordlösa kommentar. På bilden Pekko Käppi och Riikka Puumalainen. Foto från Pakolaiset på Tammerfors teater. Bild: Moe Mustafa Tampere Theatre,Johannes Linnankoski,Mikko Roiha,Pekko Käppi,Riikka Puumalainen,Pakolaiset

Käppi har en bärande roll i föreställningen, inte bara som ett slags enmansorkester i Apocalyptica-anda. De många psalmerna bidrar också till stämningsbygget.

Riktigt övertygad om att de alla behövs är jag nog inte. Men visst är det en lösning som kräver både mod och attityd i dessa musikalstinna tider.

Och visst sitter psalmerna också i en helhet som rätt långt leker med den finska filmens allmogeskildring och stil.

Foto från Pakolaiset på Tammerfors teater.
Efterlängtade nyheter från de gamla hemtrakterna. Foto från Pakolaiset på Tammerfors teater. Bild: Moe Mustafa Tampere Theatre,Johannes Linnankoski,Mikko Roiha,Esko Roine,Ritva Jalonen,Riikka Puumalainen,Pakolaiset

Scenografin är knapp men Moe Mustafas svartvita videoprojektioner skapar rymd och miljö. Hemgården, sädesfälten, forsarna, det nya huset – varje vy har sitt eget symbolvärde och alla som någonsin sett en film av Tulio eller Vaala fattar precis vad man spelar med här.

Det är ganska läckert.

Men någonting går nog också förlorat i den här tuktade formen.

Rumphuggna insikter

Uutela må vara fåordig men Linnankoskis porträtt av honom är inte det. Men av allt det som hinner röra sig under den gamla mannens lugg finns förstås inte så mycket kvar här. Som åskådare får vi veta mer om hans motiv till äktenskapet än den kris han möter när sanningen gått upp för honom.

Jakobsbrottningen han utkämpar och hämnden han planerar skisseras faktiskt så vagt att hela historien slutligen känns en aning förenklad. Och framför allt så rumphuggen att jag nästan misstänker att repetitionstiden inte riktigt räckt till för att finslipa den sista sträckan.

Konstigt nog har inte heller mycket av romanens satir rymts med.

Linnankoski var ingen muntergök men i Flyktingarna visade han sitt goda öga både för mänskligt självbedrägeri och unkna strukturer. Mitt i allt elände tålde hans gubbar nog också att skrattas åt.

Den distansen skymtar rätt sparsamt fram i den här uppsättningen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje