Hoppa till huvudinnehåll

De överlevde förintelsen som barn men vägen tillbaka till livet har varit lång

Dina och Jovan Rajs
Dina och Jovan Rajs Dina och Jovan Rajs Bild: Sofia Runarsdotter Förintelsen,Dina och Jovan Rajs

Dina och Jovan Rajs var bara barn när deras världar slogs i spillror. Båda var serbiska judar som mot alla odds överlevde det nazistiska maktövertagandet. Dinas föräldrar överlevde, medan Jovan förlorade sin familj. Nu skriver de om att bli hel och leva vidare trots förfärliga upplevelser.

I boken Att återvända till livet beskriver de vad som bidrog till att de ändå har kunnat leva ett kärleksfullt och gott liv. När jag träffar dem slås jag av den förtrolighet och harmoni ett långt äktenskap kan ge. De ser det som en räddning att de träffade varandra.

pärmen till Att återvända till livet
pärmen till Att återvända till livet Bild: Natur & Kultur holocaust,Dina och Jovan Rajs

Jovan Rajs, född 1933 i Petrovgrad Jugoslavien är en serbisk-svensk professor emeritus i rättsmedicin vid Karolinska Institutet. Jovan var mellan december 1944 och april 1945 internerad i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Då var han elva år gammal.

När kriget i april 1941 kom till Jugoslavien var Dina knappt tre år gammal. Hennes pappa Misha fördes till Tyskland som krigsfånge. När det blev allt svårare för judar i hennes födelsestad Ruma i Vojvodina, i dag en del av norra Serbien, beslöt Dinas mamma Lea att de skulle ta sig till Ungern. Det kändes tryggare där.

Avslöja inte ditt ursprung!

I tre år levde Dina och Lea gömda i Budapest med falska identitetshandlingar. Dina fick ett nytt namn, Maria. Runt halsen bar hon alltid en kedja med ett kors. De levde i ständig rädsla för att bli upptäckta. Under hösten 1944 inleddes den process som skulle leda till massmördandet av Budapests judar.

Vid flera tillfällen pressades den då sexåriga Dina och hennes mamma av pilkorsare, ungerska fascister, att erkänna att de var judinnor, vilket skulle ha lett till en säker död. Dinas mörka lockar avslöjade henne nästan. Hade hon sagt att hon var judinna hade de skjutit ner henne i Donau-flodens isvakar. Men hon hade lovat sina föräldrar att aldrig säga annat än att hon är kristen.

Dina Rajs som barn med sin mamma Lea
Dina Rajs som barn med sin mamma Lea Dina Rajs som barn med sin mamma Lea Dina Rajs,Dina Rajs som barn med sin mamma Lea

Efter kriget återvände Dina och hennes mamma till Jugoslavien och återförenades där med pappa Misha som hade överlevt fyra års fångenskap i Tyskland.

Varken Dina eller Jovan hade pratat om sina barndomsupplevelser innan de pensionerade sig.

— Dina hade bara basala uppgifter om mig, att jag varit på läger och att jag förlorat mina föräldrar och min bror. Men ingenting annat, säger Jovan.

Skrev efter pensioneringen

När pensionen närmade sig funderade Jovan vad han skulle göra med sin tid. Han kom att tänka på att han skrivit dagbok när han var i elva år i lägret i Bergen-Belsen. Han hittade också sin tre år äldre bror Djuricas oavslutade bok som han skrivit i sitt första läger och därtill lite brev och fotografier. Resultatet blev boken Ombud för de tystade som utkom 2001.

Bergen-Belsen
Flygfoto på koncentrationslägret Bergen-Belsen Bergen-Belsen Bergen-Belsen

Dina däremot säger att hon inte var medveten om sin osynliga ryggsäck med minnen. Tankarna väcktes när hon gick på en författarkurs en vecka och där skrev övningar i dialog och gestaltning. Med sig hem från kursen hade hon fem korta texter som alla handlade om förintelsen, ingenting från hennes vuxna liv.

— Jag tänkte nästan att det inte kändes normalt, men jag lade i alla fall in dem i datorn och började bearbeta dem.

Resultatet blev boken; En reva hade nätet: och där slank jag ut. Den utkom 2009.

— Med Att återvända till livet blev det en explosion av intresse, säger Jovan. Vi skriver inte om förintelsen utan om hur man lever med sina tunga upplevelser. Tyvärr är ämnet väldigt aktuellt nu när de människor som bär på traumatiska bördor bara blir fler och fler.

Kärlekens makt

Det är en hoppfull bok som har fått fina recensioner. Berättelsen handlar om Dina och Jovan som träffades när hon var 17 år och han 22. Att boken inte är så mörk beror på att det inte bara är en berättelse om att överleva förintelsen utan också en kärleksroman. Paret Rajs har varit gifta i 60 år och skrev den tillsammans.

— Fantastiskt! Man kan inte begära mera av livet, säger Jovan leende.

Jag har inget särskilt att berätta. Ghetto som ghetto, transport som transport, läger som läger. Att hon inte frågar om några detaljer uppfattar jag inte som brist på intresse utan att hon, precis som jag, vet eller anar allt. Det betyder inte att vi förstår allt.― Att återvända till livet

När Jovan som barn tvingades till slavarbete i Österrike hösten 1944, berättade en fransk krigsfånge att han hört att röda armén och partisanerna befriat Serbien och Belgrad och att alla judar var döda. Då sprang Jovan ut och grät. Hans mammas morbror kom efter honom och tryckte hans huvud mot sitt bröst.

— Nästa dag började jag genast räkna dagar tills kriget tar slut och vi ska träffas. Barn kan inte förstå döden innan man är 12 – 13 år gammal, så är det enligt psykologin. Det är inte mina tolkningar.

De vuxna bara viskade

Jovan hade alltså varit i koncentrationsläger i Bergen-Belsen, men ingen ville egentligen tala om det efter kriget. Inte heller lärarna i skolan.

— Jag överlevde tack vare min mammas morbror och moster, säger han. De vuxna brukade sitta och viska med varandra och vi barn visste ingenting. Hela tiden trodde jag att när kriget tar slut kommer jag hem och då kommer mamma och pappa och min bror också hem och livet fortsätter. Jag hade inga andra tankar. Det var inte det att jag var dum, men ett barn kan inte förstå.

Själsdödaren

Jovan beskriver i boken en scen med en så kallad dušegupka. Det är en stor buss utan fönster där förarhytten är hermetiskt tillsluten från passagerardelen. Bussen har tio rader med plats för 6 – 8 personer. Dörr finns bara på baksidan.

— Vi gick till det judiska sjukhuset, min mammas moster och jag. Mamma var sjuk och hon skulle eventuellt komma hem. Då står där en stor sådan buss med bakdörren öppen mot sjukhusets entrédörr. Där är judiska patienter, judiska läkare och judiska sjuksköterskor och de klättrar upp i bussen för att ta sig till ett bättre sjukhus. Och de vinkar. Vi vinkar tillbaka. Vi känner igen en sjuksköterska från min hemstad. Hon ler och vinkar också. Bussen stängs och åker iväg. Vi visste inte att det här var en dušegupka, en själsdödare. Så tömdes hela sjukhuset.

Tyskarna lovar också judiska kvinnor och barn som är internerade i Belgrads mässhallar att de ska flyttas till ett bättre läger. Där utlovas varmare rum och bättre mat och barnen ska få gå i skola.

Varje dag kommer den bussen och äldre kvinnor får hjälp av snälla tyska soldater att klättra upp längs en stege till bussen. Lägerkommendanten står mycket vänlig och delar ut godis till de barn som ska åka med bussen, men bara till dem.

en gaskammarbil
En dušegupka, en gaskammarbil en gaskammarbil holocaust

Bussen fylls, dörrarna stängs och spärras fast med järnstång. Bussen startar och efter ett per, trehundra meter kommer det ut en tysk soldat som kopplar in en gummislang på bussens avgasrör, andra ändan kopplar han på ett munstycke som är inbyggt i bussen redan i Tyskland och av märket Sauer.

Bussen startar och avgaserna strömmar in i bussen, 4 – 6 procentig kolmonoxid, en mycket giftig gas. Alla dör under stadskörningen.

Namnet dušegupka är serbiska. De stackars passagerarna visste ingenting, men på något vis anade folk vad som hände i de här bilarna. De kanske till och med hörde skrik från bussen, där av namnet själsdödare.

— Så dödades 8 000 kvinnor och barn i Belgrad, inklusive min familj, säger Jovan.

Självmordstankar i puberteten

— Jag fattade inte så mycket när jag var barn under förintelsen och inte så mycket efteråt heller, bara att ingen kommer tillbaka. Det var senare i äldre tonåren jag började grubbla och hade självmordstankar. I början av tjugoårsåldern hade jag kunnat ta mitt liv, jag visste redan hur jag skulle göra det, säger Jovan som brukade jogga tiotals kilometer för att bli så trött att han kunde sova.

De räddande sommarlägren tio år senare

Det viktigaste var när äldre judar insåg att de unga mådde dåligt och somrarna 1955 och 1956 samlade ihop judiska ungdomar till sommarläger. På lägret träffade de judiska ungdomarna andra som hade liknande erfarenheter och där kunde de diskutera den oerhörda orättvisa och de förluster som drabbat dem. Där träffades också Jovan och Dina.

— När vi träffades på sommarlägren kändes det för mig som om alla kompisar där var mina syskon, säger Dina. Det kändes som om jag hade känt dem hela mitt liv. Alla hade sin historia och vi lyssnade på varandra, men vi roade oss också med volleyboll, danser och föredrag. På lägret hörde jag också för första gången om judisk historia och traditioner.

En fråga ställs aldrig, nämligen: Kan vi förlåta förövarna? Svaret skulle vara ett enhetligt nej. Har vi ens fullmakt att förlåta? Skulle min mamma säga att jag ska förlåta SS-Untersturmbahnführer Andorfer för att han gasade ihjäl henne i en dušegupka?― Att återvända till livet

Dina bodde efter kriget i den serbiska delen av Jugoslavien där det inte förekom antisemitism. Hon hade vänner men kände sig ändå annorlunda. Judiska traditioner kände hon inte till eftersom hon bara var tre år när kriget bröt ut och inte minns de traditioner som familjen hade innan, och efter kriget kom de inte på fråga.

— Efter kriget fanns bara kommunismen som var en religion i Jugoslavien. Den enda tillåtna.

Innan Tito dör och kriget bryter ut

1968 kom Jovan Rajs till Sverige för att praktisera som läkare vid Karolinska institutet och efter en tid fick även Dina och de två döttrarna som vid det laget hade fötts följa efter. När jag frågar hur avgörande flytten till Sverige var svarar Jovan att de inte hade det så dåligt i Jugoslavien. Dina var utbildad arkitekt och de hade båda jobb.

Men på 60-talet började de känna av en allt starkare nationalism.

— I konflikten mellan serber och kroater kunde jag inte heja på serberna, det var inte vår kamp. Dessutom jobbade jag på medicinska fakulteten och förstod att i väst får man bättre forskningsmöjligheter.

En tredje chans

Jovan säger att hans liv började på nytt 1955 när han träffade Dina och övriga judiska överlevande barn. Livet började en andra gång 1968 när han kom till ett fritt fredligt land med med jämlikhet, livskvalitet och fina forskningsmöjligheter på högsta internationella nivå. Han gratulerade sig själv varje dag.

Sverige hade läkarbrist och Jovan hade blivit inbjuden av den svenska medicinalstyrelsen, men för Dina, som var arkitekt, var det inte lika lätt att hitta ett intressant arbete. Via kontakter fick hon ett första arbete. Det var att rita regionsjukhuset i Linköping som medlem i den grupp som hade vunnit arkitekttävlingen .

Till skillnad från Jovan var Dina inte arbetskraftsinvandrare och hon var länge ledsen över att lämna sitt jobb i Belgrad och att bli ensam hemma med de två döttrarna.

Dagens antisemitism?

Paret Rajs besökte Ekenäs under Bokkalaset i november ifjol då vi hade fått spridda rapporter om attacker mot judar i Europa.

I tidningarna läste vi under hösten om en gryende antisemitism. Vilka tankar väcker det?

— Jag kan bara säga en sak; vi har bott i Sverige i 50 år och vi har aldrig upplevt antisemitism på nära håll, svarar Dina.

Visst har de läst i tidningar att det händer en del i Malmö och Göteborg och vet att det finns rasistiska och nazistiska partier. Men de kan inte förstå att svenska ungdomar blir nazister.

— Hur kan man förstå det? Och varför är de nazister? Det finns bara ett fåtal judar i Sverige. Det känns som om många av dem aldrig har träffat en jude och ändå har de fått den här indoktrineringen att bli nazister

— Jag är ganska så optimistisk. Jag tycker att vi bor i ett bra land där man är på sin vakt.

—Jag håller med Dina till hundra procent i det att jag inte förstår nazismen, säger Jovan.

—Men jag har lärt mig att det är ungefär två generationer som minns ett krig eller ett inbördeskrig. Sedan kommer en ny generation som inte kommer ihåg något och då börjar cirkusen på nytt. Vi får hoppas att den svenska traditionen av fredlighet, tolerans och korrekthet håller. Själv är jag lite mer undrande och skeptisk. Men ok, man måste vara optimist i det här livet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje