Hoppa till huvudinnehåll

Kulturskatten Klosterbacken räddades i grevens tid – det var nära ögat att de gamla trähuskvarteren i Åbo skulle ha jämnats ner med marken

Tre kvinnor står utanför en museistuga på Klosterbacken.
Guider på Klosterbackens hantverksmuseum. Arkivbild. Tre kvinnor står utanför en museistuga på Klosterbacken. Bild: Yle/Lotta Sundström Klosterbacken,milia wallenius

Många av oss har strosat omkring i Klosterbackens gamla trähuskvarter och kikat in i stugorna för att se hur det såg ut i bagarens, skomakarens och murarens hem i 1700- och 1800-talets Åbo.

I dag är friluftsmuseet ett av de populäraste turistmålen i Åbo och något som staden stoltserar med.

Men i början av 1900-talet väckte de gamla trähusen ingen stolthet hos de flesta Åbobor - tvärtom.

Många ansåg nämligen att Klosterbackens trähus var rena ruckel som skulle ge vika för nybygge.

Vardagsliv i Klosterbackens kvarter 1923.
Vardagsliv i Klosterbackens kvarter 1923. Vardagsliv i Klosterbackens kvarter 1923. Bild: Museiverket/Yle

Liknande trähusområde fanns på Puolalabacken

I början av 1900-talet var Klosterbackens öde i vågskålen och den ovissheten pågick i drygt 30 år.

Under den här tiden var bristen på bostäder kronisk i Åbo och därför var trycket på att bygga nytt stort.

Klosterbacken och ett liknande trähusområde i Puolalabacken hade klarat sig undan Åbo brand 1827.

I början av 1900-talet revs trähusen i Puolalabacken. De fick ge vika för Åbo konstmuseum och flera bostadshus i jugendstil och liknande planer fanns för Klosterbacken.

Svartvit bild på Klosterbackens hantverksmuseum.
Klosterbackens hantverksmuseum 1964. Svartvit bild på Klosterbackens hantverksmuseum. Bild: Museiverket Åbo,Klosterbacken

Långt hunna planer på moderna villor på Klosterbacken

Enligt kulturhistorikern Rauno Lahtinen, som har skrivit flera böcker om rivna hus i Åbo, klarade sig Klosterbacken med nöd och näppe.

- Ett modernt villaområde hade redan planerats på Klosterbacken. Många ansåg att de ursprungliga husen var i mycket dåligt skick och att de helt enkelt var värdelösa ruckel. Man ville göra sig av med dem. I grevens tid föddes sedan idén om att bevara husen, säger Lahtinen.

Ett ljus brinner i ett av stugorna i Klosterbacken.
Murarens hem i Klosterbackens hantverksmuseum. Ett ljus brinner i ett av stugorna i Klosterbacken. Bild: Nora Engström/Yle Klosterbacken,Åbo,julbord

Klosterbacken var på den tiden tätt bebodd.

Det fanns en rädsla för att de dåliga bostadsförhållandena skulle utgöra en grogrund för ett samhälleligt missnöje och det var något som stadens ledning funderade på.

Såväl stadens tjänstemän som invånare var beredda att göra sig av med de gamla husen på Klosterbacken, hus som hade byggts mellan åren 1780 och 1820.

Kända kulturpersonligheter ville bevara Klosterbacken

Men de fanns också de som uppskattade Klosterbackens kvarter även i början av 1900-talet.

Kvarteret försvarades bland annat av konstnären Axel Haartman i en tidning år 1908 - dock under pseudonym.

Flera andra kända personer, såsom konstnären Victor Westerholm och kommerseråd Fredric von Rettig, försvarade också Klosterbackens trähusområde.

Skomakaren vid Klosterbacken i Åbo
Hantverkare på Klosterbacken i Åbo. Skomakaren vid Klosterbacken i Åbo Bild: Yle/Sofia Schleutker hantverksdagar på klosterbacken i åbo

Under den här tiden, mellan åren 1905 och 1910, hade redan flera ritningar för nya hus på området godkänts. Klosterbackens framtid såg alltså mörk ut.

Samtidigt fick försvararna stå ut med glåpord från motparten, som ville bygga nytt. Debatten om Klosterbackens framtid var alltså rätt hetsig.

Lång armbrytning om kvarteren

Det fanns också en tanke om att flytta Klosterbackens hus till Runsala och grunda ett friluftsmuseum där.

Det skulle ändå ha varit mycket dyrare att flytta husen än att renovera dem.

Armbrytningen om Klosterbacken pågick i totalt 30 år och först år 1937 skyddades kvarteren i detaljplanen. Efter det grundades Klosterbackens hantverksmuseum, som invigdes sommaren 1940.

Rivningsivern tog inte slut - jugendskönhet fick ge vika för nytt tegelhus

Men sagan om de gamla kvarteren vid Klosterbacken slutade inte här.

En ny rivningsiver drabbade grannhusen till Klosterbacken på 1970-talet.

Kulturhistoriker Rauno Lahtinen sörjer speciellt det höghus i jugendstil, som stod vid Vårdbergsparken.

Den här skönheten byggdes år 1905 och ritades av byggmästare Adrian Thomander.

Svartvit bild på jugendhus vid Vårdbergsparken. Jugendhuset revs på 1970-talet. Rysslands konsulat i Åbo vintertid.
Det här jugendhuset revs på 1970-talet och ersättes med en tegelbyggnad. Bild: Åbo museicentral, Päivi Leppänen/Yle

Huset revs och i stället byggdes ett hus i rött tegel. I dag finns det ryska konsulatet i byggnaden.

- Höghuset på fyra våningar såg fint ut. Det tegelhus som byggdes istället för jugendhuset avviker från den stil som de övriga husen har på området, säger Lahtinen.

"De hus som är 50 år gamla ses inte heller som så vackra i våra ögon"

Men varför revs det vackra huset?

Enligt Lahtinen måste man förstå 1970-talets tankesätt. Då såg man inget värde i det gamla utan ville bygga nytt.

- På den tiden tänkte man inte att man renoverar något gammalt. Det är tidstypiskt för 1950-, 60- och 70-talen, säger Lahtinen.

- När vi i dag ser på de hus som byggdes för 50 år sedan, så anser vi att de inte är särskilt vackra. På 1950- och 60- talen tänkte man på samma sätt om äldre hus, såsom jugendhus. Alltid då hus är ungefär 50 år gamla så tycker vi att de inte ser så speciella ut, förklarar Lahtinen.

Åbosjuka - eller nytänk?

I dag kallas rivningsivern för Åbosjukan.

Men på den tiden var många nöjda över att slippa det gamla och bygga nytt, konstaterar Lahtinen.

Innan andra världskriget var det egentligen få utanför kulturkretsarna som talade för att bevara gamla byggnader, säger han.

Men efter det väcktes intresset för att bevara gamla hus.

Rivningen av det Blå huset i Åbo inleddes
Flera kamper om gamla trähus har förts i Åbo. Rivningen av det blåa Wikeström&Krogius- huset väckte en del ilska bland Åbobor. Rivningen av det Blå huset i Åbo inleddes Bild: YLE/Peter Petrélius wikeström & krogius

Åbosamfundet grundades år 1957, då många ansåg att stadsbilden förändrades i en för snabb takt, säger Lahtinen.

Dessutom var Åbo inte ensam om att riva gamla byggnader, tvärtom.

Men eftersom Åbo hade så många kulturhistoriskt värdefulla byggnader, så fick rivningen av hus en större uppmärksamhet jämfört med andra städer i Finland, konstaterar Lahtinen.

Kampen om gamla hus en helt annan i dag

Intresset för att bevara gamla hus blossade egentligen upp först på 1970- och 80- talen, säger Lahtinen.

På 1950- och 60-talen rev man hus på rutin. I dag är det ofta frågan om en långdragen process som engagerar invånare med namninsamlingar och nätdiskussioner.

Det Strandellska huset i hörnet av Eriksgatan och Skolgatan ska bevaras och renoveras.
Diskussionen om ödet för de Strandellska husen pågick i flera år. Det Strandellska huset i hörnet av Eriksgatan och Skolgatan ska bevaras och renoveras. Bild: Yle Åboland Åbo,trähus,träbyggnader,Eriksgatan,strandellska husen

- För 50 år sedan fick invånarna veta om att ett hus hade rivits då de läste om det i tidningen. I dag kan invånarna tycka till och delta i de här frågorna redan i planeringsskedet, vilket är fint, säger Lahtinen.

Vi ser på bilder av gamla hus med nostalgi - men är det alltid rätt?

I dag ser vi på bilder på gamla Åbo och försvunna hus med ett stänk av nostalgi och sorg. Men är det alltid en rättvis bild av gamla Åbo?

De gamla byggnaderna var vackra - på utsidan. Invånarna var kanske inte lika nöjda med hur det var att leva och bo inne i huset.

- Byggnaderna ser fina ut på fotografier. Men de kan ha varit mycket primitiva och utan toaletter, duschar eller avloppssystem, säger kulturhistoriker Rauno Lahtinen.

Källa: Hannu Laaksonens text "Luostarivuoren kysymys" i 50-årshistoriken för Klosterbackens hantverksmuseum (1990) och Rauno Lahtinens femte del i bokserien "Turun puretut talot" (2018).

Artikeln baserar sig på Hilkulla oli, ettei Turun aarretta Luostarinmäellä purettu aikanaan kokonaan – "Se itkee häwityksen kauhistusta kuolinhaawa rinnassaan" skriven av Päivi Leppänen.

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland