Hoppa till huvudinnehåll

Operarecension: Naturen stjäl huvudrollen i Nationaloperans Is

Ville Rusanen som Petter Kummel i operan Jää ( Is).
Ville Rusanen som Petter Kummel i Nationaloperans iscensättning av Is. Ville Rusanen som Petter Kummel i operan Jää ( Is). Bild: Stefan Bremer Finlands nationalopera,Ville Rusanen,Is (opera)

Operaversionen av Ulla-Lena Lundbergs roman Is fokuserar på det stora men går bet på det lilla. I tonsättaren Jaakko Kuusistos och librettisten Juhani Koivistos händer stiger det existentiella resonemanget fram i storformat på bekostnad av tidsanda, samhällsskildring och relationer.

Sprickande istäcken och spröda kristalltoner, dånande vågor beredda att sluka – här är det havet som sätter tonen, rent bokstavligt, från första stund.

Videoprojektionerna under den ruvande uvertyren signalerar fara och står samtidigt i bjärt kontrast till den första scenbilden.

Där är det nämligen smockfullt och solklart när Petter Kummel och hans lilla familj anländer till ön.

Alla vill spana in den nya pastorn och hans pastorska och där står de så mangrant men tudelade, de från västsidan på den ena sidan och de från östsidan på den andra.

Foto från Jää ( Is) på Finlands nationalopera.
Den nya pastorns första predikan. På bilden Sointu Vestman som Sanna, Marjukka Tepponen som Mona och Pekka Kuivalainen som Elis Bergman. Foto från Jää ( Is) på Finlands nationalopera. Bild: Stefan Bremer Finlands nationalopera,Marjukka Tepponen,Is (opera)

Att det är efterkrigstid, sent 1940-tal, kan vi på sin höjd sluta oss till ur några epokdräkter. I övrigt tycks tiden har stått stilla både på ön och i operavärldens hantering av ”typiskt” utskärsliv.

Klichéerna i såväl scenbild som typgalleri är så många att jag nästan börjar spana efter fiskarflickan Leonora i samspråk med Stormskärs Maja ...

Och det säger faktiskt en hel del om det genomgåendet problemet med uppsättningen. Operan Is är nämligen en kombination av tre ambitioner som inte riktigt ryms under samma tak.

En kompromiss med konsekvenser

Nationaloperan har under de senaste åren arbetat hårt på att bredda sitt publikunderlag och lockar nu med operaversionen av en älskad roman. Men Lundbergs berättelse är ett mångfasetterat konstverk som inte helt lätt låter sig krympas ned till ett komprimerat scenformat medan Kuusisto och Koivisto helt uppenbart velat skapa en opera som kan leva på sina egna förtjänster.

Resultatet är en kompromiss där man tvingats göra avkall på alla fronter.

Lundbergs roman bärs inte upp av ett stort antal enskilda händelser utan av hennes unika förmåga att fånga vardagen och väcka läsarens alla sinnen. Där andra bara ser svamphatten blottlägger hon mycelet, både i naturen, samhället och paret Kummels äktenskap. Smaker, dofter, stämningar, spänningar – allt träder fram i relief.

De kvaliteterna går obönhörligt förlorade i operan.

För dem som har läst romanen rymmer Juhani Koivistos libretto visserligen imponerande många referenser både till förhållandena på ön och de olika karaktärernas särdrag. Men när berättelsen tvingas in i det traditionella dramats överrock uppstår ett annat problem.

Is är ingen intrigdriven roman medan dramat skriar efter tydliga vändpunkter.

Och då är det kanske inte så konstigt att tablåerna i de två första akterna mest av allt får karaktären av smått utdragna transportsträckor. Regissören Anna Kelo har inte mycket att arbeta med.

Att operan i stället försöker fokusera på ett mera outtalat stråk i romanen, människans förhållande till tro och natur, är därför begripligt.

Vid sidan av prästparet Kummel är det egentligen bara två gestalter som får mer än skissartade konturer i operan, postbåtföraren Anton och läkaren Irina Gyllen.

Öborna är ett gudfruktigt folk men i deras tro ryms mer än religionens förkunnelse om Guds försyn.

Pekka Strang som Post-Anton i operan Jää (Is).
Post-Anton ser de osynliga. På bilden Pekka Strang.. Pekka Strang som Post-Anton i operan Jää (Is). Bild: Stefan Bremer Finlands nationalopera,Pekka Strang,Is (opera)

Pekka Strang alternerar med Marcus Groth i talrollen som Post-Anton, en erfaren sjöfarare som också är lyhörd för letesgubbarnas varningar. Letesgubbarna har någon gång i tiderna också varit människor men återbördade till naturens kretslopp låter de sig bara anas av dem som har öppna sinnen nog för att varsebli dem.

Irina Gyllen (under premiärkvällen gestaltad av Jenny Carlstedt ) tror däremot varken på varsel, försyn eller levande människor. Gyllen har flytt undan Stalins utrensningar och nuddat närmare vid döden än de flesta på ön men ett omskakande sammanträffande får också henne att stanna upp.

Jenny Carlstedt som Irina Gyllen i operan Jää (Is).
Jenny Carlstedt som Irina Gyllen. Jenny Carlstedt som Irina Gyllen i operan Jää (Is). Bild: Stefan Bremer Finlands nationalopera,Jenny Carlstedt,Is (opera)

Vad är slump och vad är försyn? Vad är offer och vad är gåva? Varför drunknar Petter Kummel just den dag Irina Gyllen själv får veta att barnet hon tvingats lämna vid flykten lever?

I en tid när vi alla insett att tilltron till rationalitet inte burit oss en tum närmare insikten om våra existentiella villkor är förstås också den här tyngdpunktsförskjutningen logisk men faktum kvarstår – alla ambitioner ryms inte i samma paket.

Operan offrar styrkan i romanen medan romanens uppbyggnad ofta blir en black om foten för operan.

Och det enda betydelsebärande som utkristalliseras i den smått utdragna skildringen av prästparets etablering på ön är nog Petters och Monas olikheter i kynne.

Ville Rusanen som Petter Kummel i operan Jää ( Is).
Är det här paradiset? På bilden Ville Rusanen som Petter Kummel. Ville Rusanen som Petter Kummel i operan Jää ( Is). Bild: Stefan Bremer Finlands nationalopera,Ville Rusanen,Is (opera)

Från katastrof till katharsis

Premiärkvällens Petter, barytonen Ville Rusanen, tecknar ett läckert porträtt av en ärlig men smått naiv präst. Han behöver någon som kan slå på bromsen och Marjukka Tepponens Mona kan den konsten. Hon är driftig men kärv, absolut i sina känslor men också osminkat svartsjuk på alla som stjäl hennes makes tid och välvilja.

Blåsinstrumentens långa klagande bågar, stråkarnas rastlöshet och pukornas dova muller – under ledning av Jaakko Kuusisto själv exponerar orkestern genomgående havets styrka och hot.

Men det dröjer faktiskt ända till den tredje och avslutande akten innan såväl känslor som naturkrafter släpps loss.

Marjukka Tepponen och Ville Rusanen som Mona och Petter Kummel i  operan Jää (Is).
Hur kunde du! På bilden Marjukka Tepponen och Ville Rusanen. Marjukka Tepponen och Ville Rusanen som Mona och Petter Kummel i operan Jää (Is). Bild: Stefan Bremer Finlands nationalopera,Marjukka Tepponen,Ville Rusanen,Is (opera)

”Hur kunde du! Hur kunde du göra det här!”

Monas ilskna sorgearia vid den drunknade makens kropp förvandlar henne slutligen till uppsättningens mest mänskliga gestalt samtidigt som katastrofen vi förstått att vänta på så länge faktiskt övergår i ett slags katharsis.

Men vägen dit är lång. Alldeles för lång.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje